SVAR En vetenskapsjournalist och debattör måste nog – nej absolut! – kunna göra rättvisa åt det stoff som de debatterar. Annars bör de avvisas som ideologiproducenter. Humbugs.
Detta är en självklar parafras på Anders Björnssons slutomdöme (Flamman 27/2008) gällande min artikel En talande tystnad? Ett antisemitiskt bakgrundsbrus i riksdagsdebatterna 1942–1947.
Om Björnsson hade läst min artikel ordentligt hade han sett åtminstone fyra saker som han nu har missat:
1) Att antisemitiska tankefigurer var inslag i Sverige har lyfts fram av flera forskare och det är denna forskning som är min utgångspunkt.
2) Att aktörer kunde hysa moderata antisemitiska uppfattningar samtidigt som detta inte visade sig i fientliga handlingar eller ideologiskt uttryckt antisemitism är belagt i internationell forskning. Därför har historikern Karin Kvist Geverts introducerat begreppet ”det antisemitiska bakgrundsbruset” för att i svensk kontext problematisera förhållandet mellan attityder och agerande.
Jag prövade Kvist Geverts tes på riksdagsdebatterna under en del av 1940-talet. Mitt resultat är att det antisemitiska bakgrundsbruset ”visade sig fragmentariskt i vissa inlägg men mest tydligt i diskussionen kring de danska judarna”. Det är en ganska försiktig tolkning som ligger en bra bit från de ”mycket bestämda uppfattningar” som Björnsson menar utmärker min artikel.
3) Ett annat resultat är att det under perioden inte förekom programmatisk antisemitism eller stereotypa antisemitiska artikuleringar (till exempel ”juden som världskonspiratör”), däremot vissa uppfattningar om ”judarna” som något annorlunda. Delar av detta kan återfinnas inom det antisemitiska tankegodsets breda spann. Det jag däremot understryker är att debatten inte var särskilt intresserad av frågor om antisemitism och judarnas situation.
4) Jag är inte intresserad av att utpeka enskilda aktörer som antisemiter, vilket Björnsson vill påskina. Jag undersöker samtalets gränser. I detta omnämns bland andra Tage Erlander och Gustav Möller och efter att ha tummat på sin journalistiska ärlighet menar Björnsson att jag gör ”häpnadsväckande påståenden”. Nå, också dessa framstående politiker ingick i ett sammanhang där vissa saker lät sig sägas, annat inte. De gör dem dock inte till antisemiter.
Björnsson karaktäriserar min analys som ”oredig” vilket förstås står honom fritt men är orättvist, inte minst mot bokens redaktörer som sett mitt bidrag som adekvat forskning. Att Björnsson gjort misstolkningar, vilseledande framställningar och tillskriver mig värderingar får jag också leva med. Men på vad sätt jag är ”ideologiproducent”? Jag är inte den förste som kan visa att det fanns inslag – om än få sådana vilket jag påpekar – i den svenska debatten som kan återfinnas inom en av dåtidens mest utbredda tankeströmningar på kontinenten. Björnssons hållning att antisemitismen inte fanns i Sverige – för det är väl där han hamnar? – saknar dock stöd inom forskningen. Är inte det att producera ideologi?
