Arbetstidsförkortning har återigen hamnat på den politiska dagordningen. Fackliga organisationer som Vårdförbundet har lyft frågan i avtalsrörelsen och Socialdemokraterna uppges överväga förslag om kortare arbetstid i sitt arbete med en ny ekonomisk politik.
Högerns och kapitalägarnas reaktion har varit förutsägbar. Arbetstidsförkortning skulle vara förödande för ekonomin och leda till svåra bemanningsproblem inom välfärden, menar företrädare för Svenskt Näringsliv på DN Debatt. En reformidé som snabbt kan bli populär måste kvävas med hot om längre köer till vård och omsorg.
Att välfärden hotas av brist på arbetskraft är en myt som tyvärr inte bara sprids av högern. Redan 2004 skrev statsvetarna Gregg Bucken-Knapp och Jonas Hinnfors i alarmistiska ordalag på SvD Brännpunkt att välfärdssamhället hotas av ”katastrofal arbetskraftsbrist” när befolkningen åldras. I dag används SKR:s analyser som belägg för liknande påståenden – som när Dagens ETC i en intervju pressar Nooshi Dagdostar med frågan om vi verkligen kan stärka välfärden utan ökad invandring.
I själva verket kan vi utan problem både ta hand om en åldrande befolkning och öka personaltätheten om vi är redo att göra välfärdsyrken mer attraktiva.
Det finns många anledningar att ha en solidarisk flyktingpolitik, men idén att invandring krävs för att rädda välfärden illustrerar snarare hur nyliberala föreställningar vunnit acceptans genom att klä sig i moralisk skrud. Att Dagens ETC okritiskt upprepar SKR:s stenhårt vinklade påstående att över hälften av den tillkommande arbetskraften måste arbeta i välfärden är ett bra exempel.
SKR:s uträkning förutsätter inte bara att dagens massarbetslöshet är naturgiven, utan även att inga svenskar i andra sektorer är redo att söka sig till välfärden. Formulerad på ett annat sätt framstår utmaningen som betydligt mindre dramatisk: någon enstaka procent av den arbetsföra befolkningen behöver gå från andra sektorer – eller arbetslöshet – till välfärden.
I själva verket kan vi utan problem både ta hand om en åldrande befolkning och öka personaltätheten om vi är redo att göra välfärdsyrken mer attraktiva samtidigt som andra branscher effektiviseras.
Det borde inte behöva sägas, men det är inte låga födelsetal som gör att varannan anställd i vård- och omsorgsyrken överväger att sluta eller att utbildningar till undersköterska eller barnskötare inte lockar unga svenskar i den utsträckning som vi skulle behöva. Att prata om invandring i stället för bättre villkor är i praktiken att befästa idén att välfärdsjobb ska vara tunga, undervärderade och underbetalda – och därför utföras av några andra än infödda svenskar.
Jobb inom vård, skola och omsorg är det mest meningsfulla man kan göra och villkoren borde vara därefter. Det handlar både om löner och tillräcklig bemanning – och rimlig arbetstid. Sedan 40-timmarsveckan infördes för 50 år sedan har produktiviteten i ekonomin fördubblats och en generell arbetstidsförkortning vore både önskvärd och möjlig. Men om någon sektor förtjänar att gå före så är det välfärden.
Till skillnad från industrin är det mycket svårt att minska arbetsbelastningen i välfärden med ny teknik. Ökad effektivitet innebär för välfärdsarbetare fler mänskliga kontakter och tyngre ansvar. Det finns skäl till att många bara orkar arbeta deltid eller att lärare och förskollärare löper högre risk att bli utbrända. Välavlönade spinndoktorer som utmålar arbetstidsförkortning som ”omöjligt” borde testa att ägna 40 timmar i veckan åt att ta hand om barn, sjuka eller äldre och sedan förväntas ha energi över till familj, hushåll och en meningsfull fritid.
Långtidssjukskrivningar – som i många fall kan kopplas till arbetsmiljön – motsvarar enligt SKR över 30 000 årsarbetare inom välfärden. Med sänkt arbetstid skulle fler hålla sig friska och orka jobba fram till pensionen, vilket vore en stor vinst för både individer och samhälle. Samtidigt skulle sänkt arbetstid visa för unga att välfärden är en möjlig framtidsbana för den som vill kombinera ett meningsfullt arbete med mer fritid.
Arbetstidsförkortning inom välfärden är kort sagt inte bara möjligt. Det är nödvändigt.
