FILM

Winter´s bone
Regi: Debra Granik.
Honung
Regi: Semih Kaplanoglu.
Wall Street
Regi: Oliver Stone.
Armadillo
Regi: Janus Metz.
Dumma mej
Regi: Pierre Coffin, Chris Renaud.

Tänk: Ken Loach möter William Faulkner och Joseph Conrad i mörkrets vita hjärta i Missouri, och där har du en fingervisning om tonen i Debra Graniks film Winter’s bone. Eller så kan man för all del helt enkelt tänka på den hyllade amerikanske deckarförfattaren Daniel Woodrell, vars bok med samma titel ligger till grund för filmens manus. Jag har inte själv läst Woodrell – några av hans böcker finns på svenska – men han har kallat genren han skriver i för ”country noir”, och det är en träffande beskrivning också för filmen.

Den utspelar sig i Ozarkbergen i Missouri, där 16-åriga Ree Dolly tar hand om sin psykiskt sjuka mamma och sina två småsyskon. Familjen lever på en knivsegg mot svält, så när Ree delges att pappan – som lämnat dem för en småkriminell karriär – satt deras hus som borgen och sedan försvunnit, börjar hon desperat leta efter honom. Om han inte inställer sig i rätten en bestämd dag, konfiskeras huset.
Det är ett sökande med förhinder, för här i trakterna gillar man inte när folk ställer frågor. Våldet genomsyrar filmen, som hot och infriat löfte, sida vid sida med stenhård lojalitet. Tillsammans med den tuffa Ree, osentimentalt och drivet spelad av Jennifer Lawrence, reser vi genom Ozark-områdets mytomspunna kultur. Dess djurhållning och (här) tynande skogsbruk, fattigdom och förödande metamfetaminindustri speglas i det undersköna landskapet och den vackra, banjo- och fiolbaserade countryfolkmusiken. Den närmast klanliknande sociala strukturen upprätthålls med bössa, knytnävar och varm kött- och potatisstuvning av kvinnor och män med namn som Merab, Thump och Teardrop.

Mytologiskt så det förslår, men om filmen gör sig skyldig till exotisering så får den tillskrivas noir-kontot, och knappast en ambition om realism. Blodisande spännande och fascinerande är det hursomhelst, och Winter’s bone är en av säsongens allra bästa filmer.
Tyvärr får vi vänta ända till i början av januari på biopremiären, men redan 1 oktober kommer en annan pärla, som också utspelar sig i ett fattigt bergsområde. Där upphör alla jämförelser med Winter’s bone: Honung, den sista fristående delen i en trilogi av turkiske regissören Semih Kaplanoglu, är en helt annan film. Finkänsligt och med stark laddning i bildernas detaljer skildras den lille pojken Yusufs vardag i nordöstra Turkiet. En tämjd falk visar honom varje dag vägen till skolan, på eftermiddagarna hjälper han sin pappa med bioodling. För att komma över en särskilt åtråvärd honung klättrar pappan högt upp i träd och placerar bikupor där. Mot en fond av storslagen, grönskande skog tornar en tragedi sakta upp sig. Omsorgsfullt och gripande skildras förhållandet mellan Yusuf och pappan. Kaplanoglu visar hur livets stora dramatik infogas i den lilla, hur saker som att vara för blyg för att läsa högt i skolan kan prägla ett barns vardag, i skuggan av långtidsverkande katastrofer.

Frågan är om man kan komma mycket längre från fattigdom, finkänslighet och gröna berg än Wall Street – åtminstone i den föga känslige Oliver Stones version. Den emotsedda uppföljaren till klassikern från 1987 gick upp på bio i förra veckan, med den rafflande undertiteln ”money never sleeps”. ”Vad är det? Tror ni inte på återkomster?” flinar Michael Douglas i sin gamla paradroll, och när jag såg filmen spred sig ett belåtet skrockande i bänkraderna.
Visst ville vi återse börshajen Gordon Gekko, en av Hollywoods älskade, emblematiska filmskurkar, och visst är Michael Douglas fortfarande en bra skådespelare. Så bra faktiskt, att han närapå spelar brallorna av hela filmen.
Inte för att det är så svårt. Nya Wall Street är en grumsig soppa, full av produktplacering och med en mer än lovligt grovyxad, godhjärtad kvinna som tårögt samvete.

Vi bevittnar ett våldsamt börsras utifrån den unge mäklaren Jacob Moores (Shia LaBeouf) perspektiv. Hans gamle mentor sviks av sina så kallade vänner och dras med i fallet. På hämnarstråt möter Jacob Gordon Gekko, som nyss lämnat fängelset och turnerar för fullt med en eftersinnande bok om finansmarknadens styggelser. Men Gekko är förstås Gekko, pengahandel är hans knark, och situationen kompliceras av att han också är far till Jacobs flickvän – den alltigenom goda, och allteftersom filmen rullar ohyggligt tilltufsade, Winnie (Carey Mulligan). Winnie utvecklas till rena Kristusgestalten – eller är det Moder Jord? – i myskofta, ständigt manipulerad av både far och pojkvän, och lika ständigt rättrådig.
Hon har dock visst stöd för sin skepsis mot finansvärlden i filmens pinsamma bildspråk: det är idel fallande dominobrickor och barn som blåser såpbubblor till oroande musik. Filmens idé om hennes såriga relation med pappa Gordon är styltig och klyschig, sensmoralen är fadd: det är okej att tjäna storkovan på pengahandel så länge man låter några sedlar singla ner på något ekologiskt projekt.

Den som längtar efter en bred blockbuster rekommenderas istället något helt annat, nämligen animerade Dumma mej (premiär 1 oktober). Att datoranimations- och 3D-tekniken är kompisar syntes i senaste Shrekfilmen, och det är lika lyckat här. Berättelsen om den infernaliske Gru som vill krympa månen till fickstorlek och adopterar tre små flickor enkom för att lyckas med detta är i grunden väldigt snäll och full av de vanliga stereotyperna. Naturligtvis bryter barnen ner Grus motstånd, och bevisar familjens värde på tvärs mot Grus egna sorgliga erfarenheter. Men sänker man förväntningarna och låter sig flirtas med, så finns här tillräckligt mycket charm för en stunds underhållning.
Bland alla premiärer och dvd-släpp som kommer att välla in över oss nu under hösten finns det till slut en film som inte får drunkna i floden. Janus Metz dokumentär Armadillo om danska soldater i Afghanistan har allt: brännande aktualitet, avslöjanden, sensationella bilder inifrån strider och ett helt i alla avseenden makalöst foto av Lars Skree. Filmen går på bio nu. Missa den inte.