I Sverige har sverigefinskheten en lång historia, men inte bara en historia. Att börja se sig själv som sverigefinsk är att konfronteras med dem alla.
”Sisu!? Nej vet du. Sisu – det finns int’! Sisu är något chefen hittat på!”. Det är städerskan Ritva som läser lusen av karaktären Lennarts stereotypa drömmar om finskheten. Båda står på scen i den nyskrivna pjäsen Finska för invandrare, uruppsatt på Finlandsinstitutet i Stockholm, men som nu ska på turné landet runt. En förväxlingskomedi tillika ett generationsdrama om finskheten i Sverige och svenskheten i finnen.
När jag första gången tog ordet sverigefinsk i min mun – under en radioinspelning för Sisuradio – var insikten om att den stora sverigefinska berättelsen inte var min egen det första jag konfronterades med. Pjäsens Ritva står som representant för den, nu städerska kring pensionsåldern, en gång hitkommen som arbetskraftsinvandrare. Men inte har hon vandrat något, enligt egen utsago. Hon kom med bilen och med Viking Line på 60- eller 70-talet.
Det var något annat än att, som jag, komma 20–30 år senare. Förvisso också med bilen och på Viikinki, men som sexåring med en högutbildad förälder. Det är också något annat att vara pjäsens Lennart, andra generationens finska invandrare i Sverige.
I vuxen ålder har jag lärt mig att dessa olika sverigefinskheters parallella existens inte alltid är en okomplicerad sak. Tre–fyra generationer in i ett land kan det knappast vara det för någon invandrargrupp. Jag har till exempel fått veta att Susanna Alakoskis bok Svinalängorna, som skildrar Ritvas sverigefinska generation, utlöste ramaskri bland vissa finnar i Sverige när den kom ut 2006.
”Ingen misär och alkoholism här, tack. Den fördomen har vi fått nog av”, var den genomgående reaktionen.
Själv läste jag den och grät av igenkänning. Inte för att jag var barn till finska arbetskraftsinvandrare, utan för att något finskt över huvud taget skildrades i Sverige.
Men såren i den sverigefinska historien är verkliga. De flesta av dem handlar om klass. Finskfödda i Sverige är drabbade av en högre dödlighet än svenskfödda. Ritvas generation sjukskrevs och förtidspensionerades i långt högre utsträckning än svenskar. Det är Saabs fabriksgolv och skurhinken det. Ett finskt liv i det svenska LO-kollektivet. Ett liv man hanterar på samma sätt som alla andra invandrargrupper i samhällets lägre skikt: man drömmer om barnen.
Lennarts föräldrar är Ritvas finska generationskamrater, förvisso okända för Ritva. Ungen skulle bli svensk. Döpas till Lennart. Inte lära sig modersmålet. Utbilda sig. ”Bli fina ingenjören”. Men Lennart har drömmar om finskheten, och uppsöker Ritva. Hon är den lokala finska föreningens enda kvarvarande medlem.
Så uppstår en kollision mellan Ritvas och Lennarts sverigefinskheter. Ritva som inte förlorat sin finska, men väl det Finland hon en gång flyttat ifrån, och Lennart som förvägrats finskheten helt och står kvar med sina futtiga kulturella symboler som han har hittat i Sverige. HIM och Tom of Finland. Lapin Kulta och ”sisu” – de svenska chefernas ord som enligt Ritva skulle få henne och de andra arbetskraftsinvandrarna att jobba hårdare och aldrig gå till HR-avdelningen. ”Gnäll inte, du är finsk, se så ’sisu!’”.
Lennart är produkten av det sår i den sverigefinska berättelsen som fortfarande kan få finnar att rasa när en författare skriver en roman om alkoholiserade föräldrar och social misär, eller om SVT Finska sänder en dokumentär som skildrar något liknande. I Sverige lärde man sig skam. Fördomar. Förakt. Säg den etnifierade arbetarklass som inte utsatts för det. Att aldrig lära sina barn finska, att försvenska sina egna namn, är inte en ovanlig resa in i Sverige. Den har bland annat skildrats av Victoria Rixer i den svenska romanen Kriget, pappa.
Lennart har vuxit upp i limbo. För svensk för de finska barnen, för finsk för de svenska. Jag söker kärnan i våra sverigefinska olikheter och inser att den bor i förlusten. Ritva känner förlust inför landet Finland som finns kvar på kartan men som inte är vad det en gång var. För arbetskamraterna som flyttat eller hunnit dö. För barnen som inte lär barnbarnen finska. För språket när cheferna krävde att det helfinska arbetslaget skulle låta bli att prata finska med varandra – de kunde ju prata skit om chefen då. Vilket enligt Ritva gick minst lika bra även på svenska.
Lennart har förlorat sin rot. Lekkamrater. Fasta punkter. En tillhörighet. Själv har jag aldrig upplevt någon som helst förlust i min sverigefinskhet. Inte än, i alla fall. ”Hipsterpoäng” har jag hört det kallas när jag pratat finska på hemmafester.
Min äldsta kusin gifte sig för några år sedan. En ny nationell identitet tog plats i släkten: hans frus finskindonesiska. På en släktmiddag sjöng hon en låt jag aldrig hade hört förut. Samma låt spelas i andra akten av Finska för invandrare. Kari Tapios Olen Suomalainen.
On täällä elämä raskasta työtä,
Ja siinä harvemmin on onni myötä,
Sen tietää vain, yksin suomalainen.
Finska är ett av världens svåraste språk. Inte ens Google Translate klarar av det. Kari Tapio sjunger om melankolin, kärleken, ensamheten och hårdheten. Om folket som bor under polstjärnan och vars tårar skulle kunna fylla flera världshav.
Ritva dansar. Tapios låttext går i samklang med Lennars drömmar om finskheten, hur stereotypa Ritva än kallat dem.
Min kusins fru från Indonesien spelar gitarr och sjunger. Jag sjunger med:
Här är livet ett hårt arbete,
Och sällan har man lyckan med sig
Det vet man endast
som finländare
