Vi börjar i det konkreta. På framsidan av filosofen Jonna Bornemarks nya bok jag är himmel och hav. En filosofisk undersökning av graviditet, liv och jagets gränser syns ett fullgånget foster i livmodern, en bild från 1700-talet, som ser ut att i vilken stund som helst kunna födas. Boken från förlaget har inte hunnit komma fram. När jag berättar att jag bara sett pdf:en hajar författaren till.

– Det är viktigt med den tryckta boken. Den är så mycket materia, det spelar roll hur sidorna ser ut, hur ytan på omslaget känns. Så har det inte varit med mina andra böcker, säger Jonna Bornemark i telefon från tunnelbanan, på väg till Radiohuset i Stockholm.

Det mediala intresset tycks betydligt större nu än för hennes tidigare verk.

Boken är resultatet av flera års funderingar, läsningar, samtal och inte minst hennes graviditeter och förlossningar. Titeln, jag är himmel och hav, med sin inledande gemen, ligger också den i linje med graviditetens töjande av jagets gränser.

– Det markerar att det inte handlar om ”jag” som i Jonna Bornemark, utan ”jag” som ett lager som finns i oss alla. En plats man kan bli medveten om, särskilt som gravid. Att vara ett landskap, det är en del av vår existens som graviditeten gör oss medveten om, där identitetslogiken inte stämmer, och världen saknar fasta gränser. Där saker hänger närmare ihop och vi är del av varandra, säger hon, och lägger till:

– Det är ett tillstånd som har politisk vikt nu.

Jonna Bornemarks filosofiska gärning har allt som oftast en viss politisk vikt. Hennes förra bok Det omätbaras renässans föreslog att det emotionella skulle ta större plats inom vård, skola och omsorg. Hennes egna begrepp, som ”förpappring”, pekade på hur den administrativa bördan ökat till följd av att New public management-styrning i allt högre utsträckning genomsyrar välfärdssektorn. Hon kritiserade nyliberala styrmetoders konstanta effektivisering och förtjusning i att mäta, räkna och dokumentera. Med boken ville hon staka ut en annan riktning, och det vill hon nu med.

– Med miljöfrågorna står vi inför en existentiell kris. Vi har överbetonat en logik som inte ser oss som en del av världen och naturen. I det har vi också ignorerat andra delar av oss. Delar som graviditeten är exempel på. Vi skulle ju inte hälla gift i fostervattnet. Men att hälla gift i en flod ger sällan samma emotionella respons. Och jag tror att vi behöver odla den likheten, och ha en politik som utgår från den känslan, säger hon.

Den gravida erfarenheten, tillsammans med förlossningen och den asymmetriska maktrelationen till ett barn, kan utgöra träning för en kultur som enligt Bornemark lider av brister i det existentiella. Sin vana trogen har hon myntat flera begrepp för att närma sig dessa erfarenheter – ”ensamman”, ”asymmetrisk etik” och ”paktivitet”. Det senare ordet använder hon för att beskriva det vaginala födandets rörelse.

– I förlossningen var jag inte passiv, men inte heller aktiv och i kontroll. Krystvärkarnas vågor kändes som att de kom så djupt inifrån att det kom från ett bortom, och jag fick en stark känsla av att de vågorna svept över generationerna. De kom från något innan mig, gick genom mig och kommer också att finnas kvar efter att jag försvunnit. Samtidigt var jag inte bara en behållare – jag var tvungen att handla och ta mig an den kraften.

Jonna Bornemark erkänner att hon har en förkärlek för begrepp som förstör gamla dikotomier. Hennes gärning tycks återkomma till att införa komplexitet, ofta i det allmänmänskliga och vardagliga.

– Jag vill att tanken ska fortsätta hela vägen. Hur vi uppfattar existensen påverkar hur vi lever och hur vi organiserar oss. Filosofi är inte bara det abstrakta rummet utan hänger ihop med praktik och jag tycker inte att vi ska separera dem.

Inte minst märks det i hur outforskad graviditeten är som existentiellt tillstånd, menar Jonna Bornemark.

– Det är ett faktum att vi inte tagit tillvara på den gravida erfarenheten. Om man ville vara en skrivande och reflekterande kvinna i historien behövde man ta avstånd från det. Feministiska rörelser var tvungna att lägga det åt sidan för att försvara andra rättigheter och jag klandrar dem inte för det. Men nu har vi kommit så långt att vi kan ta tillvara på det också.

Trots att graviditeten allt oftare tematiseras av författare och filosofer så ökar samtidigt förlossningsrädslan och den psykiska ohälsan hos gravida.

– Det är en biprodukt av att vi inte kan hantera det existentiella i vår kultur. Men det finns inget utrymme för det, trots att det traditionellt sett varit en del av barnmorskornas arbete. Flera barnmorskor som jag pratat med vill hantera de existentiella dimensionerna.

Återigen återvänder Jonna Bornemark till det konkreta, till det vardagliga och praktiska. Det som många har en relation till.

Ser du dig själv som en folkets filosof?

– Ja, lite kanske… Vi behöver super­specialiserade rum för filosofi, men vi kan inte bara ha dem. Det skulle bli andefattigt. Jag tänker att mitt arbete ska komma samhället till del, att det ingår i uppdraget. Och jag utgår från kroppslig­heten. Att andas, äta, skita, ha sex och föda barn. Allt vi tar för givet, det mest konkreta, är också det mest filosofiska.