Den tredje mars är det åttio år sedan fem människor miste livet i attentatet mot Norrskensflamman. Ett terrordåd som trots att det på sin tid var det allvarligaste i Sverige snabbt tvättades bort från den svenska självbilden.

Eftermiddagssol över kyrkogården i Luleå. Björkarnas stammar i vitt och svart, gångarna mellan gravplatserna har inte grusats. Den milda vintern har skapat buckliga isgator där kängorna tränger ned i den mjuka isen. I snötäcket över kyrkogården sticker de höga gravstenarna upp. De lägre syns knappt, snön når upp till knäna. Det glittrar i skaren.

I denna jord lades för snart 80 år sedan de fem personer som innebrändes i ett av Sveriges värsta terrordåd; mordbranden mot tidningen Norrskensflamman 1940. Fram till attentatet på Drottninggatan i april 2017 saknade det motstycke i svensk historia.

Det var sent på natten den tredje mars som tre män tog sig in det trähus som inhyste redaktionen, Kommunisternas partilokal och tryckeriet. En brandbomb placerades i tryckpressarna, och sju minuter efter att två av männen tänt på stubinerna exploderade källarvåningen. En våldsam eldsvåda bröt ut. Centrala Luleå lystes upp i rött.
I fönstren i husen runtomkring stod människor och knackade på rutorna och skrek, de ville varna sina grannar: de tio personer som delade hus med Norrskensflammans tryckeri och redaktion. Fem av dem räddade sig med hjälp av hopknutna lakan som de firade ned från övre våningen. Lika många miste livet den natten, i en händelse som kom att bli den yttersta manifestationen av de spänningar som präglade tiden.

I en militärbil i ilfart på väg till Boden satt vid samma tidpunkt fem män. De var alla inblandade i attentatet mot Norrskensflammans tryckeri. Fänrikarna Borgström, Krendel och Norström hade placerat bomberna, medan värnpliktige Palmqvist vaktat utanför huset, beväpnad med en gummiklubba. Den här natten bar de alla sina uniformer. Två av dem hade nyligen varit frivilliga i finska vinterkriget. I bilen satt också Hedenström, journalist på Flammans konkurrerande tidning Norrbottenskuriren, som länge drivit en reaktionärt antikommunistisk linje. Flyktbilen var på väg till kapten Svanbom, som också kände till attentatsplanerna. Väl där skålade de fem tillsammans med kaptenen i champagne medan Norrskensflammans vita trähus brann ned till grunden.
Runt branden cirkulerade Luleås stadsfiskal Hallberg, i dagens betydelse både chefsåklagare och polischef i staden. Enligt planen, som till stor del var hans egen, skulle han få ansvar för utredningen och därmed rädda sig själv och de andra skyldiga männen från straff.
Så blev det inte. Men ändå kom ingen av dem att dömas för mordbrand.

Natten Flamman brann dog fem personer, innebrända i det övertända huset på Kungsgatan 27. Hela familjen Hellberg: tidningens ekonomichef Arthur, hans fru Alice och deras åttaåriga dotter Maj. Svea Granberg och hennes tolvåriga son Torgny dog också i lågorna.

Deras gemensamma grav, någonstans på innerstadens kyrkogård i Luleå, är täckt av snö och tycks omöjlig att hitta.

– Om du har kapellet i ryggen är det till höger, precis i hörnet, berättar Laura Purdy och visar med armarna.

Hon är aktiv i Vänsterpartiets lokala förening och arrangerar inför attentatets minnesdag ett fackeltåg för att hedra offren.

– Det blir en tyst manifestation. Partiet anordnar, men det är viktigt för oss att inte exploatera människoliv och den här fruktansvärda tragedin. Vi vill inte kidnappa den som ett partipolitiskt inslag, utan bara lyfta och nämna det. Och hoppas att vi kan väcka medvetenhet, säger hon.

Laura Purdy arbetar på biblioteket och kom till Sverige och Luleå 1989.

– När jag läste svenska på SFI var det bara ett litet kapitel om motsättningarna under andra världskriget och hur man såg på kommunisterna. Men annars är det inget man pratar om. När jag hörde om attentatet mot Norrskensflamman visste jag inget om den mörka historien här. Under åren blev jag chockad över att det inte var mer känt, berättar hon.

I centrala Luleå blänker Piteåkonstnären Toivo Lundmarks monument över offren. Det invigdes 1998, nästan 60 år efter attentatet.

– Invigningen var så känslosam. Det var många äldre där och de vittnade om oläkta sår, bara det att det tagit decennier innan man ens fick ett endaste litet monument, säger Laura Purdy.
Mittemot minnesmonumentet, på Kungsgatan 27, där Flammans redaktionshus en gång stod, finns i dag en ögonklinik. Kicki, som sitter i receptionen där, är inte från Luleå och känner inte till händelsen. Hon ropar ut sin kollega, Andreas, som är härifrån. Han ser ut på monumentet, funderar.

– Jo, det känner jag vagt igen, att det var något attentat för länge sedan.

Historiskt sett har det varit tyst om attentatet. Varken böcker eller filmer har i någon vidare bemärkelse berättat om det, och nästan inget alls innan 70-talet. Snarare, tycks det, har händelsen förpassats till marginalerna i det kollektiva minnet i ett land som ömt har vårdat föreställningen om sin egen neutralitet.

Därför framstår attentatet som en skärva i tiden, en händelse som tränger igenom den där föreställningen om neutraliteten, som tvingar fram en berättelse av en lång serie av spänningar och motsättningar i den svenska 1900-talshistorien. Med ett slags epicentrum här i Norrbotten.

– Norrbotten har inte riktigt räknats som en del av Sverige, jag tror att det är därför många inte känner till den här historien. Här har motsättningarna varit så starka, de sitter så djupt. Och framförallt då under kriget, säger Kerstin Wixe.

Hon är journalist och bor utanför Luleå. Till Norrbotten kom hon på 70-talet, för att studera i Kalix. Under utbildningen fick hon, tillsammans med Ingrid Eriksson och Karl-Erik Larsson, höra om de interneringsläger – eller koncentrationsläger som de också kallades – som upprättades i Storsien under kriget. Där sattes 350 män, nästan alla kommunister, men också aktiva inom facken och arbetarrörelsen. De bestämde sig för att skriva om det.

– Då hade man inte skrivit om det, och man pratade inte om det heller. Riksdagen kände till det så klart, men när vi började skriva fanns det knappt en människa som hade hört om det, berättar Kerstin Wixe.

Förföljelsen av kommunister var utbredd i hela landet, men i Norrbotten var situationen särskilt påtaglig. Riksdagen godkände transportförbuden och razziorna mot kommunistiska tidningar och statssekreterare Tage Erlander hade yttersta ansvaret för interneringslägren. Nazister och fascister, av vilka många var högt uppsatta svenska militärer, ville undanröja kommunisterna för gott.
– Det var en otroligt stark polarisering här, Finland är så nära. Högerkrafterna mobiliserade och organiserade sig, det fanns ett enormt hat mot kommunisterna. De utpekades som landsförrädare, och Norrskensflamman var huvudfienden, säger Kerstin Wixe.

Vintern när 1939 skulle övergå i 1940, bara månader innan attentatet, var en särskilt våldsam tid. Fascismen var spridd i Europa, Hitler var på marsch och nazismen och antisemitismen fanns i så väl Sverige som på många andra håll. Under den spektakulära pakten mellan Sovjet och Nazityskland svepte spänningarna över hela kontinenten. Vinterkriget, som bröt ut i Finland sista november 1939, blev gnistan.

– Ibland tänker man när man tittar tillbaka på den tiden att det hade kunnat gå hur som helst. Det var så starka strömningar, särskilt bland de härskande klasserna, att gå in i kriget. Hitlervänligheten var också väldigt stark, det glömmer vi ofta, säger Kerstin Wixe.

”Finlands sak är vår” drevs på många håll av militära. På andra sidan stod kommunisterna, som å sin sida stod bakom Sovjets invadering. Men när regeringen sa nej till att gå in i Finland, togs kriget mot kommunisterna upp på hemmaplan.

För det faktum att det var fänrikar, en stadsfiskal och en kapten som drev igenom idén om att spränga Norrskensflamman var ingen slump. Inte heller att många på ännu högre nivå lär ha känt till planerna. I rättegångarna skulle de åtalade gång på gång hävda sin oskuld genom att påpeka att det inte var meningen att hela huset skulle brinna, men att de med all rätt kunde spränga tryckpressarna. Så självklart och rättmätigt ansåg de att attentatet var, eftersom det gick i linje med de så väl statliga förföljelserna av kommunisterna som den skräck som var befäst i befolkningen och gav upphov till misstänksamhet, angiveri och våld.

När Kerstin Wixe och hennes klasskamrater började skriva om interneringslägret slogs de av tystnaden och hur undangömda minnena var.
– Kommunisterna var utsatta för väldigt mycket under lång tid. De slängdes ut från arbetsplatser och svartlistades och det satte sina spår djupt. Samtidigt som man inte alls betraktade högerkrafterna som landsförrädare. Många tappade förtroende för samhället, säger Kerstin Wixe.

Exakt en vecka efter attentatet, klockan tre på morgonen den tionde mars 1940, var en mycket kall natt. I Trångån utanför Morjärv, en liten by mellan Överkalix och Råneå, gjorde Per Åke Sundkvist och grannen Halvart Ekman sig redo för en sju mil lång cykelfärd i 40 minusgrader. För att klara kylan hade Per Åke Sundkvist lagt hö i skorna och vantarna, och virat in sig i exemplar av Norrskensflamman runt hela kroppen för att skydda sig.

– Det stod folk i varje by som ville med. Undan för undan ökade vi i antal. När vi kom fram till Luleå klockan nio var vi ett fyrtiotal, berättar han.

Per Åke Sundkvist var då 16 år, och medlem i Kommunistiska ungdomsklubben. Via grannens radio, som gick på bilbatteri, hade han fått höra om attentatet. När Halvart Ekman frågade om han ville följa med till begravningen veckan därpå, tvivlade han inte. För på samma gång som kommunisterna vid tiden förtrycktes, var de många och bestämda om att visa sin gemensamma sorg över attentatet.
Efter sex timmars cykelfärd i vintermorgonen kom de fram till Folkets hus i Luleå, där begravningen skulle äga rum.

– Där låg en stor kista och en liten kista. Vi ville komma in i Folkets hus och ta ett sista farväl, men det fick vi inte. Det var en som frågade varför. Som svar fick vi: fråga Tage Erlander.
I dag är Per Åke Sundkvist nyss fyllda 96 år. I huset i Svensbyn, dryga milen utanför Piteå dit han flyttade 1991, sitter han i köket mittemot sin dotter, Karina Sundkvist. Berättelsen är gemensam, där han stannar upp tar hon vid, fyller ut.

– Vi fick inte ens gå Storgatan, utan bortanför, den långa vägen. De drog den stora kistan på en kälke, sex män bar lillflickan, fortsätter Per Åke Sundkvist.
Det var mycket folk den kalla dagen i mars, Per Åke Sundkvist hade aldrig sett en större begravning.

– Men det var tyst. Inte ett enda ord sas. När vi kom fram till graven, fast det var så kallt, var vi barhuvade. Alla tog av sig sina mössor, berättar han.
– De fick inte ens sätta in dödsannonser i de andra tidningarna i Norrbotten, varken i Norrländska Socialdemokraten eller Norrbottenskuriren, lägger Karina Sundkvist till.
Under rättegångarna följde Per Åke Sundkvist Norrskensflammans rapportering. Med hjälp av tidningen Ny Dag kunde de trycka ut sina nummer innan tillräckligt mycket pengar hade samlats ihop för att bygga upp ett nytt tryckeri och ett nytt redaktionshus.

Fram och tillbaka mellan hemmet i Trångån och interneringslägret i Storsien där kommunister hölls fängslade cyklade Per Åke Sundkvist med tidningar som skulle levereras till de internerade. Han var en av dem som med en huva över ansiktet trotsade transportförbudet för att Norrskensflamman skulle nå ut till Norrbottens kommunister.
– Jag tog tidningarna på cykeln för att ta ut dem till Storsien. I kåken där var en som också hade täckt ansiktet, som tog in dem i lägret. Vi var bara tysta, och hade täckta ansikten, för om man åkte fast visste man inte vad det var för ena andra, berättar han.

Per Åke Sundkvist vittnar om att trots den överhängande risken att bli angiven, så var övertygelsen och ansvaret starkare.

– Hördu du, allvarligt talat, man tog allt så givet. Man gjorde det man skulle göra. Fast man var också tvungen att titta bakåt, det hände ju när man var ute på byn att man kunde få sig en riktig smäll, fortsätter han.

Vid tiden för attentatet var Filip Forsberg, eller Röde Filip som han kallades, Flammans chefredaktör. Han bodde också i Flammans hus, men var en av dem som klarade sig undan med livet i behåll. Men branden gjorde honom invalidiserad, något som Per Åke Sundkvist menar skapade en vilja bland de unga kommunisterna att träda i hans ställe.

– Man kände ju, nu kan inte han jobba, då får vi ungdomar fortsätta med det han inte kan. Man kände ansvar för chefen, det var automatiskt. Jag kom in som ungdomskommunist vid fjorton års ålder, och jag har varit det i alla tider. En gång kommunist, alltid kommunist.

Skymningen lägger sig utanför fönstret, Karina Sundkvist häller upp kaffe och bjuder på hallongrottor. Själv är hon journalist och på 80-talet jobbade hon på Norrskensflamman, innan den flyttade till Stockholm. Även hon berättar om tystnaden som rått kring attentatet, om hur man lagt locket på. Bara i små fragment har historien berättats.

– När jag gick i skolan på 70-talet kom en pjäs om attentatet som spelades för oss. Jag blev så förvånad! Fanns det fler än oss som visste om det här? Det har varit som ett tyst trauma i staden, berättar Karina Sundkvist.

I dag är det annorlunda, tycker hon. När Norrbottensteatern förra året satte upp föreställningen Nybergs mekaniska verkstad, om attentatet och tiden det utspelade sig i, var det en stor lättnad. En scen i föreställningen skildrar begravningståget, men har ändrat dess väg. Fiktionen spelar upp det som i verkligheten inte kunde tillåtas: tåget går genom staden istället för utanför.

– Det var som en fördämning brast. Äntligen! Då grät jag, det var så stort, säger hon.

Som grund för pjäsen ligger Per Åke Sundkvists historier. Förutom engagemanget för kommunisterna och Norrskensflamman satt han i 27-mannadelegationen under den stora gruvstrejken och var under sitt långa yrkesliv i LKAB fackligt aktiv. Han har många historier att dela med sig av, och minnena rör fortfarande upp känslor.

– Ja hörrudu, det kommer upp när man sitter här. Minnena och så, alltid frågan: varför?

Det är på sätt och vis som att historien om attentatet mot Norrskensflamman saknat eko, som att den tyst har förbisetts, liksom domarna som föll mot gärningsmännen. Sju av dem dömdes, förutom stadsfiskal Hallberg som dog inlåst på Långholmen, till straffarbete för skadegörelse, men var fria män innan kriget var slut. Inget skadestånd betalades ut till de drabbades anhöriga. Valdemar Granberg, make till Svea och far till Alice som dog i branden, satt internerad i Storsien vid branden. Tjugo år senare begick han självmord. Han orkade inte mer, och blev på så vis attentatets sjätte offer.

I dag skrämmer inte kommunismen längre som då. Fascismen, däremot, är återigen på frammarsch. Attentat som syftar till mörda de som anses utgöra ett hot mot nationen eller dess självbild inträffar nu som då. Det händer i Norge, i Nya Zealand och bara i förra veckan i Tyskland. Motsättningarna ser helt annorlunda ut, men Laura Purdy i Vänsterpartiet Luleå vill påminna om den oundvikliga jämförelsen. Att hålla historien mot ljuset av vår tid och se vad vi gör i dag.

– Det är så viktigt att förstå den egna rollen, ansvaret för samtiden och framtiden. Man kan inte gå tillbaka och ogöra ett attentat, en ockupation eller en förintelse, men man kan se vad vi gör i dag. Som att sätta människor som inte har gjort någonting i förvar. Då handlade det om kommunister, i dag om asylsökande. Det är så viktigt att hedra minnet och se historien, säger hon.

På kyrkogården rör sig plogbilen längs med gravarna. Det är milt ute, vår i luften. Längre bort från kapellet sticker det upp en sten med en bild på. Den syns knappt i den flera decimeter tjocka snötäcket. Men pulsar man ut i knädjupet och skrapar av syns det tydligare. Bilden föreställer den ryske arbetarförfattaren Maxim Gorkijs karaktär Danko, och Ragnar Jändels dikt med samma namn är ingraverad på gravstenens båda sidor:

Det är ej en saga, Gorkijs dikt om Danko,
ynglingen som dog för världens mörkers skull.
Än när natten bidar och när stormen sjunger
fladdrar hjärtats gnistor över jordens mull.

Anja Bergdahl [email protected]

Vänstern behöver rasbegreppet för att sätta ord och siffror på en materiell verklighet bestående av rassegregation och rasojämlikhet.

Det pågår just nu ett upphetsat och yrvaket meningsutbyte om rasbegreppet här i Flamman, liksom på sociala medier och annorstädes. Polemiken inleddes med att Hanif Bali sade sig vara öppen för att börja tala om ras i relation till dagens Sverige i en intervju i Göteborgs-Posten i början av april i år. Då ordet ras har en kuslig historia just i Sverige blir dock samtalet både laddat och skevt.

Vi har båda forskat om rasfrågor i en svensk samtidskontext i 30 års tid utifrån socialvetenskapens olika spektra och står tillsammans bakom ett flertal böcker och texter som behandlar ras och svenskhet. Med detta i bagaget vill vi börja med att säga att vi instämmer i Balis resonemang om att vi är alltför fixerade vid migrationsfrågor och att vi behöver ett språk för att kunna tala om Sveriges nya demografiska heterogenitet, som vi dessutom också behöver sätta siffror på.

Efter decennier av invandring präglas nämligen Sverige i dag av en både etnisk-kulturell, religiös, språklig och raslig supermångfald kombinerad med extrema segregations- och ojämlikhetsnivåer inom snart sagt alla livets områden, samt en redan mycket stor och snabbt växande andel människor som – trots att de är uppväxta i Sverige – uppfattas som ”invandrare”.

Annorlunda uttryckt: vita och icke-vita svenskar lever numera i närmast helt och hållet parallella samhällen. Behöver vi då rasbegreppet för att kunna beskriva denna situation? Ja, är vårt svar.

Högerns nyväckta intresse för ras är utan tvivel en obehaglig utveckling.

Det är ett svar som uppenbarligen oroar många till vänster. Den svenska rasbiologins historia är ett tillräckligt skäl för att inte längre tala om ras, är ett av argumenten i det pågående replikskiftet. Vi tycker dock tvärtom att det faktum att Sverige en gång var en spetsnation för rastänkandet gör det särskilt angeläget att tala om ras, då arvet efter den svenska rasbiologin gör sig gällande än i dag, exempelvis i form av segregation. Det är dessutom svårare att passera som vit i Sverige, än i de flesta andra västländer, just på grund av att den svenska formen av vithet historiskt har varit mer exklusiv och exkluderande än någon annanstans i världen.

Vad menar vi då med ras? Och här bränner det förstås till. För det klassiska rastänkandets hierarkiska uppdelning i mer- och mindervärdiga raser är självklart inget som är önskvärt. Och att knyta ras till påstådda skillnader i IQ och kriminalitet är naturligtvis förkastligt. Det har Leonidas Aretakis helt rätt i.

Ytterligare ett argument mot rasbegreppet är att ras är en social konstruktion som därför inte existerar som verklig materialitet. Det är riktigt att idén om skilda raser uppstod och fick fäste i en särskild samhällelig, kulturell, historisk och politisk kontext som vi känner som 1800- och 1900-talens kolonialism och nationalism. Men det är samtidigt förenklat att avfärda ras genom att hänvisa till att det är en ren konstruktion, och därmed ett slags språklig fiktion.

För det är mer komplicerat än så. Ras, liksom kön, handlar nämligen om den konkreta, materiella och visuella kroppen. Med detta sagt menar vi verkligen inte att ras och kön är samma sak. Men det finns paralleller dem emellan i fråga om den materiella och visuella kroppen.

En lämplig utgångspunkt för att närma sig rasbegreppet kan vara den amerikanske filosofen Michael O. Hardimans minimalistiska rasbegrepp. I The Oxford handbook of philosophy and race (2017) sammanfattar Hardiman det på följande sätt:

”Det minimalistiska rasbegreppet motsvarar den snävast möjliga definition på rasbegreppet. Minimalistiska raser är grupper av människor som utmärker sig genom att de delar ett mönster av synliga fysiska egenskaper och vars medlemmar är sammanlänkade genom en gemensam härkomst som är specifik för den gruppens medlemmar, och som härstammar från en viss geografisk plats.”

För Hardiman existerar förvisso olika rasgrupper, men med det menar han inte att det finns rena, distinkta raser, att olika raser bär på olika egenskaper, eller att de är mer eller mindre värda. Och det gör inte vi heller.

Ras handlar kanske tydligast om hud-, ögon- och hårfärg, och det är bland dessa vi skönjer mönster som alluderar till ras. Men begreppet omfattar även andra kroppsliga aspekter, såsom hårtextur, ögonform, nässtorlek och kroppsform. Den svenska rasbiologin lärde dessutom generationer av svenskar att koppla avlånga och rundade ansikten och olika huvudformer till ras.

I ett samhälle som ser färgblindhet som detsamma som antirasism blir den förmenta färgblindheten snarare ett aktivt förnekande av människors erfarenheter – exempelvis av att de benämns med olika rasord.

De flesta skulle emellertid säga att allt sådant bör förpassas till historiens skräphög. Och visst vore det bäst så, det instämmer vi också i. Men mycket – ja rentav väldigt mycket – tyder på att hud-, ögon- och hårfärg liksom hårtextur, ögonform, nässtorlek och kroppsform fortfarande har och ges betydelse i dagens Sverige i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Och det finns i nuläget inget bättre begrepp än ras för att kunna beskriva detta, eftersom termen etnicitet inte fångar den materiella och visuella kroppen utan kulturella aspekter, vilket Stefan Arvidsson korrekt påpekar.

För dem som bebor kroppar som uppfattas som vita, och därigenom intar en särskild position som neutrala och ”raslösa”, och som vidare utgör en gynnad grupp i samhället, är detta kanske inte en lika bekymmersam fråga.

Måhända är det därför de allra flesta, inte minst inom vänstern, har gjort allt de kunnat för att inte antyda att de tänker i termer av ras. De flesta undviker till och med själva ordet ras, vilket nog får sägas vara det dominerande svenska förhållningsättet till ras; det vill säga det färgblinda synsätt som för övrigt också har blivit i princip det enda sättet att vara antirasist på i Sverige. Men den hållningen har, kan vi konstatera, inte fått bort sorteringen av fysiska kroppar inom samhällets olika sfärer. För det är inte D-vitaminbehov som driver den utvecklingen.

Mot bakgrund av hur rassegregerat, rassegmenterat och rasstratifierat Sverige är i dag tror vi därför inte att färgblindheten är en fortsatt fruktbar väg framåt. I ett samhälle som ser färgblindhet som detsamma som antirasism blir den förmenta färgblindheten snarare ett aktivt förnekande av människors erfarenheter – exempelvis av att de benämns med olika rasord. Vi behöver helt enkelt kunna tala om den svenska rasliga supermångfalden, utan att ständigt behöva fokusera på migration och invandrare. Och vi behöver inte minst göra det för att förstå hur denna rasliga mångfald korrelerar med segregation och ojämlikhet.

Läs mer

Rörelsen • 30 april, 2024

Skilj mellan sund genetik och rasbiologi

Den aktuella rasdebatten visar med all tydlighet att rasbiologins historia har resulterat i en beröringsskräck för vad som med fördel kan kallas r-ordet, liksom i en aningen förvirrad begreppsdiskussion. Högerns nyväckta intresse för ras är utan tvivel en obehaglig utveckling. Men i stället för att försvara och klamra sig fast vid en fortsatt färgblind idévärld, eller förlora sig i en ordväxling om vad vi egentligen menar med ras, alternativt köra fast i den eviga striden om var den exakta gränsen mellan det biologiska och det sociala går (vilket för övrigt gör samhälls- och kulturvetare beroende av naturvetenskapliga paradigm för att kunna förstå den sociala verkligheten) anser vi att vänstern måste börja adressera det faktum att den svenska rassegregationen och rasojämlikheten mycket väl kan vara den mest extrema i hela västvärlden, trots – eller tack vare – den påbjudna färgblindheten. Denna omständighet gör det nödvändigt att sätta både ord och siffror på denna högst materiella verklighet, i stället för att återigen lämna walkover och ge högern tolkningsföreträde.

Tobias Hübinette & Catrin Lundström

Temat i vittnesmålen från de finska krigsbarnen är slitet mellan länder, familjer, syskon och språk. Och att försöka anpassa sig utan att gå itu.

”Det är i sista stund.”

Så sade en av dem som anmälde sig till den berättarcirkel för finska krigsbarn jag ledde i Ljungby i fjol. Första träffen grät vi allihop. Smygande, stockande, rinnande, ursäktande. Med veckorna släppte spänningarna.

Jenny Ahonen Verksamhetsutvecklare i ABF Ljungby och grundare av Sverigefinska föreningen i Ljungby i Småland.

Den individuella entreprenören tros kunna lösa allt från arbetslösheten till klimatkrisen. Men innovationskraften finns nu som alltid hos kollektivet.

I ett vänstermem som cirkulerar på nätet tittar den gamle lejonkungen och hans son Simba ut över världen. Men i stället för den afrikanska savannen sitter de framför en storstad.

– Titta Simba. Allt som solen vidrör är skapat av proletariatets arbete, förklarar Lejonkungen.

Mathias Wåg Grävande journalist och aktivist.

I Dalarnas skogsområden har en trotsig gemenskapskultur växt fram. Här odlar man potatis och startar skolor, men det kallas varken prepping, gröna vågen eller antikapitalism – utan det är bara så man gör.

En brunbjörn står på bakbenen för att gå till attack med klorna, och mellan oss står bara ett tanigt trästaket.

Installationen står i matbutiken Skattunge Handels träffstuga som precis har firat folkhögskolans dag den 17 april, där nyfikna har fått lära sig om allt från ekologisk odling till att väva vadmal. Här finns toa för gäster och en mikrovågsugn där snickare och andra besökande arbetare kan värma sin mat, och på tv:n visas ibland fotbollsmatcher.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

I gigekonomins värld är alla entreprenörer. Men den flexibilitet företagen värdesätter är dubbeleggad. Vad händer när matbud och apptaxichaufförer väljer att gå sin egen väg?

Som så många andra matbud var det kärleken till att cykla som först fick Armin Samii att söka jobbet som matbud på Uber Eats. Men han var less efter bara ett par veckor, berättar han för Financial Times. Prisättningen var nyckfull, och det verkade inte finnas något samband mellan längden på resorna och den ersättning han fick ut. Funktionen för ansiktsigenkänning, som låser upp appen, klarade inte heller av att identifiera honom, på grund av hans lockiga hår och skägg.

Men Armin Samii hade ett ess i rockärmen: han var utbildad programmerare. Han bestämde sig för att använda sina kunskaper, och designade en app med namnet UberCheats.

Ella Petrini

Den nya musikappen Udio kan skapa trovärdiga pastischer på musik som redan har skapats. Men det är alltjämt människan som står för kreativiteten.

Efter ett par års rabalder kring AI-genererad text och bild, har intresset under 2024 allt mer förskjutits mot ljud – både röster och musik. För företagen i AI-industrin är skillnaden mellan dessa uttryck inte så viktiga. Det är samma statistiska modeller som används för att identifiera mönster i ett enormt råmaterial. Det är i stort sett alltid piratkopierat: företagen dammsuger nätet på rådata och använder den utan att fråga om lov.

Ju mer mänsklig skriven text som samlas in, desto bättre blir modellerna på att härma mänskligt skrivande. Så skapades den välkända chattroboten ChatGPT. Om man i stället använder inspelat tal som råmaterial, får man en AI-modell som kan efterlikna mänskliga röster. På så vis hoppas nu talboksföretag snart kunna slippa betala lön till inläsare, medan yrkeskriminella hittar nya upplägg för telefonbedrägerier där offren luras av en anhörigs röst.

Rasmus Fleischer Ekonomihistoriker och författare.

Journalisten Victoria Rixer har varit aktiv i antifascistiska grupper som Linje 17. Nu har delar av hennes kulturkafé Torpet i Orhem brandskadats över natten till första maj.

Morgonen den första maj gick Victoria Rixer upp extra tidigt. Det var premiär för sommarsäsongen av kaféet Torpet i Orhem, där hon också bor, och hon hade förberett en meny med sex olika rågsmörgåsar, grillade surdegsmackor, mat- och efterrättsvåfflor, korv, bullar och ”världens näst godaste cider”. Till kvällen hade hon också planerat ett efterhäng till dagens demonstrationer.

I stället vaknade hon till en hög av rykande brädor och träkol. Delar av hennes livsverk hade brunnit.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Första maj påminner om den skaparkraft som finns hos arbetarklassen. Med krig och klimathot vid horisonten måste vi än en gång börja tänka nytt.

Den tidning som du håller i handen är resultatet av entreprenörskap.

Det första malmtåget i Malmbergen lastades 1888 och därmed var den svenska gruvruschen igång. På två år flyttade 5 000 arbetare dit och byggde upp en kåkstad. ”Deras hus var som svinstior”, skrev Dagens Nyheter 1902. ”Men ur dessa klev välklädda herrar och damer.”

Snart uppstod allt från kaféer till krogar och bordeller. Men den viktigaste politiska mötesplatsen var Finn-Jakobs bastu på Kaptensvägen. Där bildades den lokala arbetarföreningen 1895, och samma år uppstod idén om en tidning som skulle stå på folkets sida. Första numret kom ut den 1 maj 1904, under namnet Norrskenet, och nu vet du vart jag är på väg: efter ytterligare ett nummer på arbetarnas dag lanserades den som tidning 1906, under namnet Norrskensflamman.

”Upp till demonstration!” lyder den första texten, som vill påminna de mäktiga om att ”den klass, som med sitt arbete uppbär samhället” också vill ha rösträtt. Detta då deras strävan – till skillnad från överklassens – ”är att bereda den högsta möjliga lycka åt alla.”

Som anekdoten visar hade den tidiga arbetarrörelsen ingenstans att ta vägen. Offentliga lokaler fanns sällan, och socialistiska agitatorer förbjöds ofta att tala offentligt. Men de uppfann ständigt nya sätt att protestera.

Världen är i skriande behov av en vänster som kan se både bakåt och framåt.

August Palm berättar i Ur en agitators lif (1904) om när han förbjöds att tala i Arboga av kronofogden, och i stället gjorde det från en båt i ån, medan tvåtusentalet arbetare gick längs vattnet och lyssnade. Han åkte dock på 100 kronor i böter i efterhand, och då hade han tidigare kastats i Långholmens centralfängelse för smädelse av riksdagen och liknande brott. Även där höll han modet uppe, och tillverkade två tärningar i tuggat bröd som finns bevarade i Arbetarrörelsens arkiv. Om Kata Dalström, en annan agitator, berättas att hon talade i diket för att runda förbuden. Med knappa resurser, och etablissemanget och lagarna emot sig, stod man ändå aldrig rådlös.

Nu står vi här igen. En antidemokratisk höger försöker än en gång kväva alla arenor för bildning och organisering. Man skär ned på allt som gjorde det svenska folkhemmet starkt, som skolor, folkbildning, kultur, föreningsliv – och nu även medier. Sedan årsskiftet har Flamman och andra vänstertidningar tvingats överleva utan presstöd, utan motivering eller information.

Inte heller vi står handfallna. Vi har ökat upplagan med 23 procent sedan första numret 2023, och blir allt fler varje vecka. Vi har inga rika finansiärer utan tar kampen mot högerns nedskärningar med hjälp av dig och andra läsare.

Men varken vi eller den bredare vänstern kan nöja oss med att bevara tidigare landvinningar. Vi måste skapa framtidens samhälle. Därför släpper vi på första maj ett specialnummer om vänsterns och folkets initiativkraft. Vi vill lyfta fram platser som Orsa där man bygger socialismen där man står, uppfinningsrika sätt att protestera hos nya rörelser halvt utanför fackförbunden som Gigwatch, Skiftet och Tankesmedjan Balans, och hur de egentliga innovationer i industrin och AI-teknologin i själva verket kommer från arbetarna.

Samtidigt som vi försvarar historiens bästa innovation – folkhemmet – måste vi ha en plan för hur vi går längre än det, och utveckla svar på vår tids frågor. Klimathotet, stordata, AI, etnonationalismen, folkförflyttningar, finanskrascher, för att inte tala om bankvinster och ägande.

Den socialistiska vänstern behöver därför tankesmedjor och förlag utanför den socialdemokratiska sfären som kan ta fram sådana reformer. Detta ekosystem är i dag alldeles för svagt, vilket gör att de ideologiska debatterna präglas av nostalgi. Se bara på hur programdiskussionen i Vänsterpartiet har kommit att handla om hur många gånger som orden ”antikapitalism” nämns, snarare än vilka vänstersvar som finns på vår tids största utmaningar. Tidigare var det inte sällan i arbetarrörelsen, nedifrån, som idéerna bubblade upp till partierna. Inte minst LO-skapelsen löntagarfonderna, som var ett modigt steg mot gemensamt ägande i Sverige.

Många av dessa strider äger allt oftare rum utanför Sveriges gränser, och det är dags att hugga in även där.

EU-valet är tyvärr en förlorad chans, med tanke på hur splittrad den europeiska vänstern är. Konflikterna sträcker sig tillbaka till tiden när många partier hade kopplingar till den nationalistiska sovjetsocialismen, som såg ett enat Europa som en kapitalistisk sammansvärjning. Det räcker nu, släpp kalla kriget och gå vidare. Detsamma gäller arbetarrörelsen, som länge har motverkat ett direktiv för att erkänna gigarbetare som anställda för att skydda den svenska modellen, vilket har mötts av kritik från Transportarbetarförbundet och andra berörda.

Visst har EU satt upp stora hinder för vänsterpolitik, som de nyliberala reglerna för finanspolitik och statsstöd eller det demokratiska underskottet, men det borde ge desto större anledning att förena sig på den nivån och bjuda motstånd.

Vänstern borde i stället leda kampen för ett annat Europa. För en offensiv gemensam finanspolitik, en starkare social pelare, större makt till parlamentet, ett rättvist flyktingmottagande som väger in fackförbundens önskemål, och en rejäl utvidgning av den fjuttiga klimatsatsningen. Visst kan 468 miljarder kronor låta mycket, men det bleknar inför den amerikanska förlagan ”Inflation reduction act” med sina 4 biljoner kronor.

Det är också på denna nivå som regleringen av nätjättarna måste ske, inte minst hur AI ska hanteras. En rejält utvidgad, demokratiskt styrd investeringsfond på Europanivå skulle också kunna investera i en offentlig infrastruktur för sociala medier, där större delen av våra politiska samtal förs, i stället för att sitta i knät på kinesiska eller amerikanska miljardärer.

Världen är i skriande behov av en vänster som kan se både bakåt och framåt. I dag minns vi våra framsteg, i morgon tar vi itu med framtiden.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Socialdemokraternas paroll för årets första maj är Gemensamt ansvar för Sverige. Det sätter inga hjärtan i brand, förutom kanske de mest inbitna socialdemokraters. Nåja, det går ändå bra i opinionen för dem.

Inför valet 2026 håller S på att ta fram ny politik på en rad områden för att vinna tillbaka makten. Det har mest talats om hårdare tag mot invandrare och brottslingar. Mer försiktiga är S när de talar om att de förstått hur illa det gick när man släppte lös marknadskrafterna inom välfärden. Det finns skäl till att de är mer vaga i kanterna.

I S har partitoppar i årtionden nationellt och lokalt bytt sida och börjat jobba för lobbybyråer med hemliga kunder. Men det blir värre för varje år. Det räcker att kolla in deras Facebookväggar som täcks av glada hurrarop när de byter sida. Detta vill partiet dock inte ändra på, och därför har jag granskat sidbytena sedan förra första maj 2023.

Vi börjar med Sven-Erik Österberg, tidigare finansmarknadsminister och en gång omtalad som potentiell partiledare. Han rekryterades för några veckor sedan till den moderattunga byrån Kreab. Där gör han sällskap med Erik Gutiérrez-Aranda, tidigare energi- och näringspolitisk rådgivare för Socialdemokraterna. Det är inte bara sossar som gått till Kreab. Jenny Lindahl gick från att vara kommunikationschef på Vänsterpartiet till att jobba på moderatbyrån Kreab. V vill verkligen vara som S fast 40 år efter. Vi får se om V lärt sig av S misstag och om hon sjunger Internationalen när partiets tåg går en bit bort från Kreabs kontor.

Eva Nordmark är tidigare arbetsmarknadsminister. Hon har gått till lobbyfirman Rud Pedersen, där hon får sällskap av sin tidigare statsminister Stefan Löfven. På en byrå som saknar kollektivavtal. Löfven ”straffades” genom att bli ordförande för socialistinternationalen. Internationella samarbeten kan förvisso vara plågsamt.

I S har partitoppar i årtionden nationellt och lokalt bytt sida och börjat jobba för lobbybyråer med hemliga kunder.

På lokal nivå märker man ofta inte sidbytena då det sker i medieskugga. Men jag har sett att Monica Green, tidigare riksdagsledamot, börjar som lobbyist på byrån The Swedish Thing samtidigt som hon är ordförande i Skövde kommunfullmäktige. Ja, det är lagligt att ha hemliga lobbykunder och vara folkvald samtidigt. Hur detta inte anses vara korruption förstår i alla fall inte jag.

Mindre offentligt känd är Sebastian de Toro som är tidigare statssekreterare och LO-ekonom. Han rekryterades till New Republic över en lunch med Paolo Silva som är delägare på byrån, tidigare språkrör för Grön Ungdom och har jobbat på regeringsdepartementet för Miljöpartiet. Det är inte bara Anna Kinberg Batra man vill vara vän med.

Läs mer

Övergångar mellan politiken och näringslivet är ett demokratiskt problem, menar vänsterpartisten Samuel Gonzalez Westling. Foto: Ali Lorestani/TT.

Inrikes • 09 april, 2024

Lobbylagar kan bli verklighet

Sist och kanske minst betydelsefull är Juan-Pablo Roa som tidigare jobbat som planeringschef, biträdande stabschef för Stefan Löfven och presschef för Socialdemokraterna. Han går till byrån 500 för att ”stärka deras erbjudande inom public affairs”. På ren svenska: lobbyism.

Den första maj kommer dessa lobbyister förmodligen gå under de röda fanorna. Det är absurt och stötande. Vad sägs om att Socialdemokraterna tar gemensamt ansvar och sätter stopp för svängdörrarna mellan partiet och lobbyklägget? Helst redan till nästa första maj. Tack på förhand.

Robin Zachari Kanslichef för folkrörelsen Skiftet och ansvarig utgivare för granskningsinstitutet Klägget.[email protected]

Flamman frågar några profiler om deras segrar och motgångar i stärkandet av arbetares rättigheter, och vad de väntar sig framöver.

Vilken är er största seger under det senaste året?

– Vi har fått upp arbetsmiljöfrågorna mer på agendan i allmänhet och cancerfrågorna relaterat till brandmansyrket i synnerhet, samt gjort ett stort antal bra förhandlingar för enskilda medlemmar.

Saga Grande & Peter Eriksson

Att tysta ett terrorattentat

Utan rasbegreppet förstår vi inte ojämlikheten

Skilj mellan sund genetik och rasbiologi

Finskt trauma får tala

Alla är vi entreprenörer

Orsa kompani lovar ingenting bestämt!

Klasskampens inkubator

Bakom AI-musiken döljer sig den mänskliga handen

Brand i känd antifascists kulturkafé

För en entreprenöriell vänster

Lobbysossarnas sista första maj?

Lobbylagar kan bli verklighet

Arbetarårets förluster och framgångar

Flammans veckobrev

Skilj mellan sund genetik och rasbiologi

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Lobbylagar kan bli verklighet

Prenumerera och läs direkt!

Flammans veckobrev