Vilks kändaste verk underblåser liksom många museiföremål rasistiska stereotyper. Men att utestänga hans verk från museerna förlänger bara hans martyrskap. Först när vi ställer ut rondellhunden kan ett kritiskt samtal börja, skriver Nathan Hamelberg.
Lars Vilks är död, och i och med hans död intensifierades den debatt hans konst eggade fram och mer därtill. Är rondellhunden rasistisk? Borde Moderna Museet ta in rondellhunden i sina samlingar? Kränks Vilks yttrandefrihet postumt om så inte görs? Symbolen Vilks är ett rorschachtest. Den som vill kan betona att han gavs ett personskydd som annars är reserverat för ministrar i Sverige, men andra kan med lika stor självklarhet betona att han levde sina sista år i ofrihet.
Till att börja med: jag tycker inte att bilderna är skickligt gjorda, och det är ju knappast poängen heller. Många av dem som ropar högst om postmodernismen som en huvudorsak till allt av ondo i Sverige har varit märkbart entusiastiska inför Sveriges kanske viktigaste postmoderna konstnär, och omvänt har intresset för Vilks varit svalt hos dem som annars ser postmodernism som det bästa sedan skivat bröd. De som ropar högst om betydelsen av hans konst beter sig som om Voltaires devis vänts upp och ned: snarare än en beredskap att dö för den åsikt man avskyr, så älskar man den konst som ens fiender vill döda för.
I en debattartikel anförde Moderna museets chef Gitte Ørskou en rad argument mot att ta in Vilks rondellhund i museets samlingar, bland annat att verket ”grundar sig på hatisk och kränkande ikonografi”. På Twitter menade Upsala Nya Tidnings politiska chefredaktör Sakine Madon att den karaktäriseringen var ett ”intellektuellt haveri”.
Jag är oenig med båda. Visst bygger rondellhunden på en gammal antimuslimsk rasstereotyp från 1700-talet, ”der Türkenhund”, i Sverige ”hundturken”. Precis som tidigare verk av Vilks använt sig av ”judesuggan”, en antisemitisk bild med anor från medeltiden. Han använde knappast de stereotyperna av en slump. Hans uttalade ärende med sin rondellhund var ju att provocera för att se om han kunde få den svenska kultureliten att blotta en ängslighet eller till och med dubbelmoral i fråga om att stå upp för konsten.
Det är inte svårt att tänka sig att Vilks tyckte att det som anses heligt – profeter, gudar och urkunder – måste man få dra i smutsen hur mycket man vill. Och visst, det får man. Vi har inte blasfemilagar i Sverige. Men genom att baka in rasistiska stereotyper i sin rondellhund gör Vilks mer än att kritisera en religion. Hans konst har därför också utgjort en språngbräda för reaktionär mobilisering, symbolpolitik, uppslutning till försvar av hotade konstnärer och inlägg i samhällsdebatter.
Men så länge Vilks hotades till livet var dödshotet den huvudsakliga diskussionsfrågan. Kanske är det först nu det går att diskutera stereotyperna han använde utan att anklagas för att trivialisera dödshot. Att ställa ut hans bilder ska alltså inte ses som en helgonförklaring. Tvärtom kommer vi, så länge hans verk utesluts från konstmuseer och finrum, få dras med en glorifierad Vilks. Sekunden de hängs upp går hans bilder att diskutera kritiskt.
Moderna museet har garanterat gott om verk som ”grundar sig på hatisk och kränkande ikonografi”. Det finns antisemitiska nidbilder av Lars Hillersberg i samlingarna, det finns grovt exotifierande rasstereotypa målningar av Nils Dardel (som förärades med en retrospektiv för bara några år sedan) och det finns inte minst gott om explicit antirasistisk konst som inkorporerat rasistisk ikonografi för att ens kunna gestalta det som konsten vill bryta ned.
Båda sidor av debatten verkar tro att museer är till för hyllningar. De som vill försvara Vilks gör därför allt för att flytta bort samtalet från rondellhundens politiska innehåll, som samtidigt används som skäl för museet att rata bilderna. Vad de båda missar är att museer snarare är till för fördjupning och kontextualisering.
Den uppgiften är viktigare än någonsin. För sedan direktsändningen av terrordåden den 11 september 2001 har vi levt i en tid av intensiva bildstrider, inte minst av USA och olika jihadister.
Men även de bilder som en föreställd sida använt för att mobilisera eller dominera har varit något som motståndare samlats mot. Allt det här är sådant som ett konstmuseum rymmer samtal och visningar om, bara man ges resurser att klara det och samlar modet att prata om det svåra och mångbottnade. Föreställningen att föremål, bilder och verk ska ställas ut på museer för att hylla deras upphovsmän står i motsats till idén om museet som en plats för fundering och kritisk reflektion, och det är den tanken som fått olika sidor att gå i baklås över huruvida Vilks borde finnas på Moderna museet.
I en sådan tid är ett museum den självklara platsen för att lyfta fram de bilder som präglat samtidshistoriens debatter, befria dem från kulturkrigets förenklingar och göra dem till föremål för svåra och kritiska samtal.
