– Det bästa med Irland är de låga skatterna. De två svenska dataingenjörerna sa det samtidigt. Jag träffade dem av en tillfällighet på en fotbollspub i Dublin för sju år sedan. Det enda vi hade gemensamt var att vi var svenskar som levde och arbetade på den gröna ön.
Vi pratade om varför vi flyttat till Irland. I mitt fall var det kärlek och familj. I deras fall var det låg skatt. De jobbade åt ett stort dataföretag med höga löner. Jag var anställd av Irlands motsvarighet till LO med normal lön.
Högeralliansen styrde fortfarande Sverige. Och de bägge unga männen hoppades att skattesänkningarna i hemlandet skulle fortsätta. ”För låga skatter är bra”. Samma visa hade jag några år tidigare hört så många gånger när jag jobbade i EU-parlamentet i Bryssel. Högerpolitikerna från olika EU-länder säger samma sak. Mantrat lyder: ”Sänk skatten. Fler kommer att jobba. Färre att leva på bidrag. Fler betalar skatt. Bidragsutgifterna minskar. Det ger överskott. Välfärden blir bättre trots ett minskat skattetryck.”
Så lyder teorin alltså.
– Har ni barn, frågade jag de två dataingenjörerna. Det hade de inte. ”Jag har en treårig son. Han är på förskolan. Jag betalar 10,000 kronor i månaden”. Deras hakor föll ned. Bokstavligen. Sen sa den ene: ”Det var fan, vad dyrt”. Jag upplyste dem om att i Sverige skulle det ha kostat mig ungefär 600 kronor i månaden.
Jag gav de bägge moderatväljarna mer kalla fakta om det irländska skatteparadiset. Eftersom ingen av dem varit sjuk, berättade jag att det i princip inte finns offentliga vårdcentraler. Behöver man ha snabb vård kostar läkarbesöket minst 600 kronor, tre gånger mer än i de flesta svenska landsting. Är man under 18 år är det dock avgiftsfritt. I Sverige alltså. Inte på Irland.
I Sverige är det också avgiftsfritt för barn hos tandläkaren. Inte på Irland. Det fick jag verkligen erfara när min bonusdotter behövde tandställning. Det gick lös på 50 000 kronor. Det var mer än alla våra besparingar.
Men skattegnället möter vi varje dag. Högerpolitiker gapar om det.
Jag hade gett dem grundfakta. Och hade kunnat fortsätta argumentera om den svenska föräldraförsäkringen på 480 dagar (16 månader) att dela mellan föräldrarna. På Irland sex månader, men bara för mamman. Eller grundskolan. På Irland var vi föräldrar tvungna jobba med loppmarknader och fester för att barnens skola skulle gå ihop ekonomiskt.
Statsbidragen var för låga. Studielån finns inte heller. Rika föräldrar är bra att ha om man ska plugga på universitet. Men de bägge dataingenjörerna såg redan bekymrade ut. En av dem sa sen med ett skratt; ”Ja med då jobbar jag här så länge jag är singel, den dagen jag vill skaffa familj flyttar jag hem. Det tjänar man ju massor på”. Jag hade kunnat fråga hur han ena stunden kunde påstå att en massa svenskar är lata och lever på bidrag. Och nästa stund säga att hans egen avsikt var att inte bidra till den offentliga välfärden i Sverige. Men flytta tillbaka när det av familjeskäl skulle bli lönsamt. Jag lät det vara. De bägge gick sin väg. Vi möttes aldrig mer.
Men skattegnället möter vi varje dag. Högerpolitiker gapar om det. Och många svenskar med vanliga inkomster tror på det. Skulle de prova vardagligt liv i ett lågskatteland skulle de ändra sig. Högerpartier har styrt Irland i snart hundra år. Enligt teorin om låga skatter så borde det resulterat i hög sysselsättning och bra välfärd. Så är inte fallet.
En tid efter diskussionen på puben, läste jag boken ”Jämlikhetsanden” av forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett, som vetenskapligt bevisar att även de rika har allt att vinna på ett ekonomiskt mer jämlikt samhälle. Också de rika blir friskare och lever längre.
Med andra ord: Jämlikhet är bra för alla.
