Statsminister Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt höll i veckan sina sommartal, i Stockholm och i Umeå.Statsministern höll ett tal som adresserade den våldsamma utvecklingen av gängkrigen i Sverige. Han fokuserade på kampen mot brottslighet och vapnen på våra gator, så som en statsminister bör i tider av oro. Han talade om ett solidariskt flyktingmottagande, kamp mot ockrare i flyktingbranschen och om de fattigaste pensionärernas situation. Han talade om vikten av jobb och en ”nyindustrialsering av Sverige”. Han betonade att det råder stor arbetslöshet samtidigt som många branscher skriker efter utbildad arbetskraft. Äntligen lyfts frågan om yrkes- och arbetsmarknadsutbildningar igen.

Socialdemokraterna börjar känna av hur stämningen är i Sverige och försöker anpassa sitt budskap därefter. Problemet är att deras verktygslåda är så skral att det är svårt att se den konkreta politiken bakom. Det stannar vid tomma ord. I dagarna kom en undersökning från Sifo som visar att bara fem procent av väljarna tror på regeringens jobbpolitik.

Vänsterpartiets utspel för dagen var en efterlängtad satsning mot ungas psykiska ohälsa. De vill satsa 230 statliga miljoner på fler sjuksköterskor, psykologer och kuratorer. I övrigt fortsatte Jonas Sjöstedt med fokuseringen sedan tidigare på Miljöpartiets väljare, med frågor som Ojnareskogen på Gotland och gruvbrytningen, klimatfrågor, vapenexporten och TTIP. Det är viktiga frågor men också frågor som ligger långt ned på de flesta andra väljares prioriteringslista.

Så länge som Vänsterpartiet inte tar varje chans att visa att de står för en annan ekonomisk politik – med bostadsbyggande, infrastruktursatsningar och förbättringar för de fattiga pensionärerna i fokus – kommer partiets momentum att dröja. Kampen mot arbetslöshet och åtstramningspolitik måste vara framträdande om vänstern ska bli framgångsrik igen.

Både Löfven och Sjöstedt har mycket att lära av Bernie Sanders och Jeremy Corbyns kampanjer, som Anna Herdy skriver om i en ledare i veckans Flamman. Stefan Löfven börjar närma sig berättelsen om ett annat Sverige men saknar politiken. Jonas Sjöstedt har ofta politiken men saknar berättelsen.