Okategoriserade 04 november, 2010

Billy Bragg hjälpte köra ut rasisterna

En världsberömd artist, några antirasistiska föreningar och en självkritisk socialdemokrati som tog strid för sina väljare. Det var ingredienserna bakom ett förödmjukande nederlag för Storbritanniens största rasistparti.

I nordöstra Storlondon, ungefär 1,5 mil från centrum, ligger förortssamhället Barking, ett arbetarområde med nedslitna hus. Det är likt många andra småförorter, men inte på alla sätt. Barking har av brittisk media utnämnts till ”Storbritanniens huvudstad för rashat”. Det var här det högerextrema partiet British National Party samlade sina styrkor för det definitiva genombrottet i parlamentsvalet den 6 maj 2010.

Men när krutröken
hade skingrats i ”The Battle for Barking” var det fascisterna som förlorat. På valnatten höll Labourpartiets Margaret Hodge ett tal om hur segern varit hennes livs moraliska kamp för att ”krossa denna våg av fascism”. Hon fortsatte, till dånande applåder,
  – Budskapet från Barking till BNP är klart: Försvinn och håll er borta! Ni är inte välkomna här och er nedriga politik har ingen plats i den brittiska demokratin.
Barking bildar, tillsammans med Dagenham, en kommun med drygt 160  000 invånare. Barking är ett traditionellt vitt arbetarområde, och historiskt ett starkt fäste för Labour, som har innehaft parlamentsmandatet här ända sedan 1945. Men sedan några år är det politiska landskapet ett annat. Det högerextrema rasistpartiet British National Party (BNP) har haft stora framgångar i kommunen.

Bakgrunden är inte svår att se. Under senare år har det skett en omfattande inflyttning av invandrare till Barking and Dagenham. Samtidigt har samhället drabbats av långtgående sociala nedskärningar.
Andelen så kallad ”social housing”, som närmast kan översättas som allmännytta, var 1986 55 procent av samtliga bostäder i kommunen. 1996 hade det sjunkit till 42 procent, för att 2006 vara nere på 26 procent. Det är mer än en halvering under en tjugoårsperiod.
I dag är Barking and Dagenham ett av Londons, och Storbritanniens, mest socialt utsatta områden. I ett ”fattigdomsindex” från 2007, som bland annat väger in faktorer som inkomst, sysselsättningsgrad, tillgång till sjukvård, utbildningsnivå, miljö och brottslighet, placerar sig Barking på sjätte plats bland Londonkommunerna. Av landets 354 kommuner hamnar man elva från slutet.
I valet 2006 erövrade British National Party 12 av 51 mandat i kommunfullmäktige, och blev därmed det näst största partiet i Barking. I parlamentsvalet kom partiets kandidat på tredjeplats, blott ett 60-tal röster efter tvåan från det konservativa partiet.
BNP utnämnde Barking till ”partiets juvel i kronan”. Stärkt av framgångarna i EU-parlamentsvalet 2009, då BNP lyckades vinna två mandat, började partiet nu smida nya storslagna planer. Inför valet i maj 2010 utlovade BNP en ”politisk jordbävning” i Barking and Dagenham. Jordbävningen skulle medföra en egen majoritet för BNP i Barkings kommunfullmäktige, med en omfattande budget att förfoga och bestämma över. Framför allt skulle partiets ledare, den Cambridgeutbildade Nick Griffin, erövra mandatet för valkretsen Barking and Dagenham, och BNP skulle därmed för första gången få en plats i det brittiska parlamentet.
Men på kvällen den 6 maj, när valresultaten började bli klara blev det snabbt tydligt att BNP hade gått upp som en sol och kommit ner som en pannkaka. Valet blev en fullständig katastrof för partiet och alla högt ställda förväntningar hade kommit på skam. BNP förlorade samtliga mandat i Barking och blev därmed körda på porten från kommunfullmäktige. Juvelen i kronan visade sig vara billigt krimskrams.

Labours Margaret Hodge,
tidigare kultur- och turismminister, fick nästan tre gånger så många röster som Griffin. En stukad Nick Griffin skyllde nederlaget i Barking på det höga valdeltagandet. Det låter som en ganska märklig bortförklaring, men faktum är att Griffin kommer här ganska nära sanningen. Valdeltagandet var mycket högt, vilket missgynnade BNP och var positivt för Labour och antifascisterna.
I parlamentsvalet i valkretsen Barking and Dagenham hade Labour utökat sitt försprång kraftigt, trots att partiet på riksnivå gjorde ett ganska dåligt val och förlorade regeringsmakten, medan BNP:s Nick Griffin kom trea, den här gången klart distanserad av Tories, de konservativas kandidat.
Billy Bragg – kanske världens mest kända vänstermusiker – kommenterade på sin hemsida: ”Det fick mig att hoppa ner från soffan och jubla – första gången någonsin som har jag firat ett toryresultat”.
Billy Bragg själv var mycket aktiv i kampanjen, och genom sin popularitet bidrog han säkerligen till antifascisternas framgångar. I ett filmklipp som finns på tidningen The Guardians hemsida, ser man Bragg och BNP:s Richard Barnbrook skrikande i mun på varandra på en gata i Dagenham. Livligt påhejad av de förbipasserande säger Billy Bragg att BNP inte representerar Barkings folk. ”Visst har vi problem här”, säger Bragg, ”men ni är en del av problemet, ni har ingen lösning”. Och lösningen, konstaterar Billy Bragg till publikens enorma jubel, är ”billiga bostäder, jobb och demokratisk socialism!”

Bragg hade inte bara
hoppat in i en kampanjen. Redan fyra år tidigare skrev han boken The progressive patriot – A search for belonging om just hemstaden Barking och rasismen. Bragg argumenterar för att vänstern måste värdera de historiska rötterna i sina lokalsamhällen, och erövra patriotism. Bragg visar också att Barking, ett samhälle med rötter ända bort i 600-talet, också formats av invandring genom hela stadens existens, och att bilden av ett förflutet, etniskt homogent Barking är lika fel som idén om ett etniskt rent Storbritannien.
Men bakom kampanjen fanns organisation. Varken det höga valdeltagandet eller det usla resultatet för BNP var en tillfällighet utan resultatet av en medveten strategi och frukten av ett hårt och målinriktat arbete. BNP:s framgångar hade länge skrämt många och rädslan att BNP kunde göra allvar av sina hot blev påtaglig.

Väckarklockan blev valet till EU-parlamentet 2009, då BNP för första gången fick representation på EU-nivå. Två veckor efter Europavalet samlades en stor grupp människor till möte. Där fanns flera parlamentsledamöter, antifascistaktivister, representanter för kyrkliga grupper, lokala föreningar och fackföreningar.
Gruppen började med att identifiera de problem som kunde ge BNP vind i seglen. Det var uppenbart för alla att det fanns stora brister inom skolan och sjukvården, att det rådde bostadsbrist och att arbetslösheten var hög.
BNP kopplade dessa problem till invandringen. Risken att många skulle lyssna till rasisternas budskap var så mycket större då missnöjet var utbrett med Labour. Under sitt långa maktinnehav i kommunen hade partiet stelnat, förvandlats till en förvaltarorganisation och tappat förmågan att lyssna på sina väljare. Många människor kände sig helt enkelt åsidosatta och bortglömda, och var beredda att ge sin röst till BNP som en missnöjesyttring och en protesthandling.

Den strategi som las fram av gruppen byggde på massmobilisering, gräsrotsrörelse och konfrontation. Antifascistorganisationen Hope not hate var ett slags informell huvudman för kampanjen, även om också den andra stora antifascistgrupperingen Unite against Fascism var med på ett hörn.
Man började med att identifiera de grupper som skulle vara minst benägna att rösta på BNP: kvinnor, pensionärer och etniska minoriteter. En databas on-line med inte mindre än 140 000 frivilliga las upp, med tydliga riktlinjer hur de skulle kunna användas optimalt. Det var en ganska osannolik samling med tonåringar från Kent, och äldre damer från andra sidan av London. Man fick ett stort stöd i det arbetet av Joe Raspars, tidigare ansvarig för den digitala delen av Barack Obamas presidentkampanj.
150 000 br
ev och broschyrer distribuerades till hushållen i området, mer än tusen personer knackade på 22 000 dörrar. Margaret Hodge berättar i Searchlight, Hope not hates tidning, om sina dörrknackarrundor:
 – Jag började alltid med att fråga: vad vill du prata om?
I likhet med andra talade hon gärna positivt om Barking och om mångfald. Invandring diskuterades, ofta livligt, och som Hodge säger:
 – Folk kunde vara både för och emot, men alla kände att jag lyssnade!
Överallt där BNP-folk framträdde möttes de av antifascister som tog debatten. BNP:s budskap ifrågasattes, deras argument skärskådades.

Resultatet av kampanjen blev att rasisterna i BNP pressades tillbaka under förödmjukande former.
Många ser Barking-kampanjen som ett föredöme, som ett effektivt sätt att
arbeta politiskt för antifascister i allmänhet, och för Labourpartiet i synnerhet.
Det finns emellertid en del skepsis. Vissa kommentatorer påpekar att BNP gjorde många självmål, och bidrog aktivt till att sänka sig själva. Åtskilliga BNP-politiker har gjorts kända, för att inte säga ökända, för sin lättja och girighet. De deltar sällan i fullmäktiges sammanträden, men kräver full ersättning, för att ta ett exempel.
Många av BNP-representanter har också dömts för hat- och våldsbrott. I det sammanhanget är det viktigt med alerta medier som kritiskt granskar och lyfter fram missförhållanden.
Dan Hodges, talesman för Hope not hate, anser rent av att det handlade om tur.
 – Folk insåg hotet i tid, vi mobiliserade i tid. Men vi har kanske inte samma tur nästa gång, säger han i Searchlight.

Inrikes 08 september, 2025

V: Syna matjättarnas ”Black Friday-priser”

Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Regeringen vill mota matinflationen i grind genom att sänka momsen på livsmedel. Vänsterpartiet litar inte på koncernernas löften – och föreslår nu mer transparens för att säkra sänkta priser, och sanktioner mot kedjor som istället smyghöjer dem.

”Det har varit tufft ekonomiskt att vara svensk de senaste åren.”

Så inledde Tidöregeringen presentationen av sitt ”matprispaket” den 4 september. Paketet består av tre förslag menade att göra vanligt folks matkassar billigare. Dels vill man inrätta en ”matpriskommission” som ska ”noga följa prisernas utveckling”, och dels vill man att Tillväxtverket ska undersöka ”förenklingsåtgärder” som gör det enklare att starta mataffär. Slutligen vill man se en tillfällig sänkning av momsen på livsmedel från 12 till 6 procent, som i snitt ska leda till en 6 500 kronor billigare matkasse om året enligt regeringens löften.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 06 september, 2025

Hanne Kjöller går på pinnjakt

"Polis: Så funkar det! (inte)" är bitvis intressant, men låter mest som en klagovisa utan vare sig fördjupad problembild eller förslag på lösning.

Sedan Hanne Kjöllers förra bok om missförhållanden och tystnadskultur inom polisen, En svensk tiger (2016), har 21 lokala polismyndigheter slagits ihop till en, i den stora polisreformen 2015. Tanken var att skapa en mer effektiv polis, som bättre kunde hantera den moderna brottsligheten. Hur har det gått? Enligt opinionsbildaren Hanne Kjöller: inte. I Polis: Så funkar det (inte) tecknar hon en bild av en trögrörlig och administrativt baktung polismyndighet, som avskriver brottsanmälningar i onödan och kontrollerar cyklister för att jaga pinnar i statistiken.

Trots att polisen fått både de ökade befogenheter myndigheten önskat, och drastiskt höjda medel – hisnande 100 miljarder under en tioårsperiod – är förmågan att klara upp brott historiskt låg. Denna paradox undersöker Hanne Kjöller, känd som borgerlig ledarskribent på Dagens Nyheter, i sin nya reportagebok Polis: Så funkar det! (inte).

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 05 september, 2025

Kommunal ”skattebroms” kan få oväntad konsekvens

Elisabeth Svantessons drömmar om lägre kommunalskatt kan få oanade konsekvenser. Foto: Oscar Olsson/TT.

Regeringen vill tvinga fram kommunala skattesänkningar. Men den oförutsedda konsekvensen kan bli ”den största återkommunaliseringen på länge”, spår Katalys-ekonomen – åtminstone om fler kommuner väljer att följa Järfälla och Vetlanda, och spola de dyra vårdföretagen.

”Den här regeringen kan hitta på vad som helst.”

Så reagerade Eva Kindstrand Ströberg (S), ordförande i Vimmerby kommunstyrelse, på regeringens nybeställda utredning Incitament för lägre skattesatser i kommunsektorn, som ska bli klar senast i februari 2026. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 september, 2025

Kautsky hade inte alls rätt

Johan Lönnroth, Vänsterpartiets vice partiordförande 1993–2003, svarar på en ledartext av Leonidas Aretakis, Foto: Wikimedia commons.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Leonidas Aretakis skriver i Flamman nr. 34 om striden i V: ”Delgado Vars och Riazat kallar nu partiet ’socialdemokratisk’, och det är i grunden korrekt. Efter Sovjetunionens fall accepterade man slutgiltigt den parlamentariska demokratin, och erkände därmed att Karl Kautsky hade rätt och Lenin hade fel.”

Detta är ett tveksamt påstående. Det är bra att den unga vänster, som på 90-talet hyllade Lenin, och som nu har ledande roller i partiet, nu tar avstånd från hans idéer. Men Kautsky trodde på att kapitalismen kunde avskaffas och socialismen införas genom parlamentariska reformer. Och det var också fel.

Läs mer

Hela tanken på att bygga socialism genom staten i ett land hör hemma på historiens sophög. I en parlamentarisk demokrati kan allt förstatligande av privatkapitalistiskt ägda företag, som en vänstermajoritet kan besluta om, återprivatiseras av en högermajoritet.

Om staten ens har makten att förstatliga globalt verkande företag. Vänsterpartiets nya partiprogram har liksom socialdemokratins lämnat tanken på att kapitalismen skall avskaffas. De båda partierna tror inte längre på socialismen, att arbetande människor i god demokratisk ordning kan erövra makten och ägandet från kapitalisterna. Den proklamerade socialismen är för S och V bara en tom fras.

Diskutera på forumet (0 svar)
TV 05 september, 2025

Grillen #6: Kulturkanon och välfärdsstatens död

I veckans Grillen: Skrattretande, cirkus, dödsruna – de hårda orden har haglat om kulturkanon, men är den så illa?

Grillen gästas av journalisten Karin Pettersson som menar att allt ont började på 1990-talet.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Karin Pettersson

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera:
Carlos Contreras

Klippning:
Petter Evertsen

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 05 september, 2025

En norsk vänster mot radikaliserade laxbaroner

I veckan går Norge till val och frågan är vem som ska få del av rikedomarna. Innsets argument är skarpa – men är de tillräckligt radikala?

Ett angrepp på välfärdsstaten från en McKinsey-chef har blivit en bästsäljare i Norge. Forskaren Ola Innsets genmäle är skarpt, men inte tillräckligt radikalt för det ”svenska tillståndet”, tycker Jonas Elvander.

”Entreprenörerna har en målmedvetenhet och riskvilja som de flesta andra helt enkelt inte är födda med.”

Så lyder en typisk mening i den bok som under det senaste halvåret dominerat debatten i Norge. Landet som blev för rikt, skriven av den tidigare McKinsey-chefen Martin Bech Holte (svensk översättning i januari av Volante), består främst av revisionistisk historieskrivning av den typ som massproduceras av Timbro på denna sida gränsen. Hans grundtes: det var egentligen inte rekordåren som var Norges storhetstid, då tillväxten inte var högre än andra industriländers, utan den högproduktiva ”guldåldern” mellan 1991 och 2013, då de kvävande skatterna hade avskaffats, samhället genomsyrades av en ny entreprenörsanda och Norges oljestinna bruttonationalprodukt växte något snabbare än andras.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 04 september, 2025

Förnybar el har vinden i ryggen

Sol och vind är de två kraftslag som med marginal vuxit snabbast på global nivå under de senaste fem åren. Foto; Johan Nilsson/TT.

De globala utsläppen ökar – men det gör också utvecklingen inom sol och vind. Det finns all anledning att känna hopp, skriver Christian Azar, professor vid Chalmers och tidigare i IPCC, FN:s klimatpanel.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Förra året ökade Sveriges utsläpp av växthusgaser med sju procent. De globala utsläppen ökade också, och jordens medeltemperatur stiger nu i en allt snabbare takt. Det är lätt att misströsta och tänka att ingen gör något.

Men samtidigt är bilden komplex. I Europa och Sverige har utsläppen minskat i decennier och användningen av sol och vindenergi ökar snabbt. Det finns därför anledning att titta närmare på vad som hänt och vad som är på gång i olika delar av världen.

Sverige har över tid gjort stora framsteg. Sveriges utsläpp av växthusgaser har minskat med en tredjedel sedan 1990 – och med 60 procent (!) sedan 1970.

Vad är det som gjort att utsläppen minskat? I Sverige spelade expansionen av kärnkraft på 1970- och 80-talen en central roll och därefter fick vi en utbyggnad av fjärrvärme samt biobränslen som ersatte olja, liksom en lång rad åtgärder inom industri och transporter (elbilar, biodrivmedel, effektivisering). Att Sverige införde en koldioxidskatt redan år 1990 har också varit av stor betydelse.

Sverige producerar vidare mest el i världen från vindkraft per person. Finland och Danmark ligger tätt efter. Dessa satsningar på vind har lett till en omfattande elexport från Sverige vilket i sin tur lett till stora minskningar av utsläppen på kontinenten.

Sverige är inte det enda landet som har vidtagit åtgärder. Tittar vi på resten av Europa så ser vi en liknande trend. EU:s utsläpp av växthusgaser har minskat med 37 procent mellan 1990 och 2023. I Storbritannien har utsläppen minskat med hela 54 procent sedan 1990. Även Danmark har gjort liknande framsteg.

Den snabba utvecklingen för sol och vind och de lägre kostnaderna skänker visst hopp.

I Europa har expansionen av sol och vind varit betydande för att minska utsläppen. I EU står vindkraften i dag för 17 procent av elförsörjningen och solceller för 11 procent. Kolkraften står för 10 procent. Den har mer än halverats på bara tio år! Sol och vind genererar (var för sig) mer elektricitet än kolkraften! Det är en anmärkningsvärd utveckling som skett på en förhållandevis kort tid.

Det finns enskilda länder där utvecklingen gått ännu snabbare. I Tyskland står vind och sol tillsammans för hela 43 procent av elproduktionen, i Spanien för 42 procent och i Storbritannien för 35 procent

I Storbritannien har kolkraften fasats ut helt. I Spanien är den nästan helt borta.

Ett viktigt skäl till att utsläppen i EU minskat är att ett system med handel med utsläppsrätter har införts (för elsektorn och stora industrier) och att det skärpts successivt över tid. Framöver har man satt ett tak så att utsläppen minskar med fyra procent (linjärt) år för år. EU har också fattat ambitiösa beslut för transportsektorn och uppvärmning, vilket kommer få allt större effekt från 2027 och framåt. Målet är netto nollutsläpp till år 2050.

Stora satsningar på sol och vind sker även utanför Europa. För att få en känsla av hur snabbt det går kan man notera att solceller globalt producerade 100 TWh år 2012. Sedan dröjde det till år 2021 innan världen passerade 1 000 TWh per år. Tre år senare passerade vi 2 000 TWh. Det är dubbelt så mycket som hela Rysslands elkonsumtion. Kina är den stora aktören när det gäller solceller.

Sol och vind är de två kraftslag som med marginal vuxit snabbast på global nivå under de senaste fem åren.

Men det finns en viktig skillnad mellan Europa och världen som helhet. I Europa växer sol och vind så snabbt att kolkraften trängs undan i motsvarande hastighet, men i det globala syd växer elbehoven fortfarande så snabbt att såväl kol som förnybart växer.

Så vilka utmaningar står vi inför i dag? Det är ett välbekant problem att sol och vind är väderberoende tekniker. Detta gör att det behövs olika tekniska lösningar för att hantera solens och vindens variabilitet och kostnaderna för detta måste också beaktas. Snabb och spännande utveckling sker när det gäller batterier och andra lösningar. Men det behövs fortsatt forskning och utveckling. I takt med att sol och vind växer blir detta en allt viktigare fråga.

Läs mer

Det positiva är att kostnaderna för sol- och vindel minskat kraftigt över tid. Kostnaden för solel har exempelvis minskat med 90 procent sedan 2010, kostnaden för vindel har minskat med 70 procent. Den här utvecklingen är kanske det bästa som hänt när det gäller våra möjligheter att lösa klimatproblemet.

Det kommer inte ensamt att lösa klimatproblemet, men det förändrar spelplanen för världens elmarknader. Den snabba utvecklingen för sol och vind och de lägre kostnaderna skänker ändå visst hopp.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 04 september, 2025

Därför får Sverige aldrig nya vänsterpartier

Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat lämnade nyligen Vänsterpartiet. Det är de långt ifrån ensamma i historien om att ha gjort. Foto: Oscar Olsson/TT.

Den rådande krisen är inte den första splittringen som Vänsterpartiet genomgått. Men i våra skandinaviska grannländer är det så pass vanligt att de båda har dubbla socialistpartier i parlamentet – och i Danmark har den senaste vänstersplittringen redan hunnit splittras igen.

Förra helgen meddelade riksdagsledamöterna Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat att de lämnar Vänsterpartiet, för att förekomma en uteslutning. På samma presskonferens berättade de också att de tänker starta en ny rörelse. Huruvida det ska bli ett parti eller något annat är ännu inte klart.

De senaste två åren har även partierna Solidaritet och Vänsterfronten grundats, med sikte på att ställa upp i valet 2026.

Det är dock långt ifrån första gången den svenska vänstern genomgår en partisplittring. Liksom i många andra europeiska länder ledde Sovjetunionens invasion av Ungern 1956 till konflikter och splittring inom svenska vänstern, och på 1960- och 70-talet gjordes utbrytningar, till exempel i form av det maoistiska och antisovjetiska KFML och det prosovjetiska Arbetarpartiet kommunisterna (AKP) som tog över denna tidning, som då fortfarande hette Norrskensflamman. Men till skillnad från i flera grannländer har splittringar i Vänsterpartiet aldrig lett till etableringen av en långvarig konkurrent i riksdagen.

Sist en reell splittring såg ut att vara på gång var när uppropet Vägval vänster lanserades 2004 i protest mot vad man såg som en för dogmatisk partilinje och ”nykommunistiska tendenser” i partiet, enligt Johan Lönnroth, som var vice partiordförande och en av initiativtagarna till uppropet. Han berättar att gruppen hade medlemmar från såväl trotskistiska Socialistiska partiet som socialdemokrater, samt ”två folkpartister”.

Han menar dock att det är en missuppfattning att gruppen ville driva partiet åt höger, och hävdar att Vägval vänster företrädde en frihetlig tendens som är främmande för både kommunismen och socialdemokratin.

Till Flamman säger Johan Lönnroth att det också är en missuppfattning att partiet riskerade att splittras.

Splittrade? Karin Svensson Smith och Johan Lönnroth startade Vägval vänster tillsammans med bland annat socialdemokrater, trotskister och ”två folkpartister”. Karin Svensson Smith bytte senare till Miljöpartiet, medan Johan Lönnroth stannade kvar i V. Foto: Bertil Ericson/Scanpix/TT.

– Vi vänsterpartister diskuterade frågan men vi hade medlemmar från fem partier. Vår ambition var att organisera partiövergripande samtal underifrån. I flera år hade vi möten i Fagersta på det temat.

Han menar också att Vägval vänster lyckades få partiet att byta linje i och med valet av Jonas Sjöstedt, som hade undertecknat uppropet, till partiledare 2012.


Men om vänstersplittringar inte är något betydande fenomen i den svenska rikspolitiken ser det annorlunda ut i de två skandinaviska grannländerna. Där har utbrytningar lett till etableringen av långvariga konkurrenter på det nationella planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)
Inrikes/Nyheter 03 september, 2025

Högerextremister häktade för misshandel – kopplas till Aktivklubb

Medlemmar i Aktivklubb poserar framför Uppsala domkyrka. Foto: Polisen.

Tre unga män sitter häktade efter att två personer misshandlades i centrala Stockholm i slutet av augusti. Nu berättar åklagaren att man utreder ett hatmotiv.

I slutet av augusti misshandlades två personer på Birger Jarlsgatan och Kungsgatan, strax efter midnatt i centrala Stockholm. Snart därefter greps två personer, och en tredje några timmar senare.

Nu har tre personer häktats för brotten – varav ett bedöms som grovt. Något som Dagens ETC var först med att rapportera om.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 03 september, 2025

”Gaza är inte en politisk fråga”

Ola Söderholm från svenska Stormens utveckling möter Alex Hochuli från Bungacast i São Paulo. Foto: Privat.

Den brittisk-brasilianska politikpodden Bungacast har passerat 500 avsnitt. Sveriges poddnestor Ola Söderholm träffar Alex Hochuli i São Paulo för att äta matbanan och prata om att vara marxist utan att vara vänster.

– Det är ju bokstavligt talat rösterna i ditt huvud, säger Alex Hochuli.

Jag har på min Stig Helmer-engelska försökt beskriva varför relationen till poddare blir så intim. Även i fallet med Hochulis podd Bungacast, där ingen pratar om sitt äktenskap eller sin semester utan snarare diskuterar den tyska sociologen Wolfgang Streecks senaste bok om eurozonens utveckling.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)