Nu har den tappre caféägaren på Söderhamns resecentrum gett upp. Han hade pizzabuffé, kebabrätter och sallader, och kaffe förstås. Så hade han specialiserat sig på vackra vykort och grattis-kort.
Nu är fönstren mot väntsalen från cafélokalen täckta av brunt papper.
Också du som aldrig varit i Söderhamn förstår vad jag menar, för det är ju så det ser ut lite varstans, brunt papper eller neddragna ståljalusier.
Jernhusen, som äger järnvägens fastigheter, tar skyhöga hyror.
På små orter och i förortscentra kämpar butikerna för sin överlevnad. I stadskärnorna drivs de bort av hyrorna och lämnar plats åt designbutiker, amerikanska kaffekedjor och fastighetsmäklare.
Strukturerna med segregering och gentrifiering, extrema innerstadshyror och statens vinstkrav på SJ och Jernhusen känns övermäktiga.
Politiska krav på förändring har så svårt att göra sig hörda.
Ändå är vi så många som känner en krypande ångest över samhällets avfolkning.

En otäck bieffekt är främlingsfientlighet.
Nyanlända flyktingar och migranter bor trångt och kommer ofta från länder där man befolkar det offentliga rummet. Alltså fyller de våra väntsalar, busstorg och förortscentra. De har sällan egen bil och använder allmänna kommunikationer procentuellt sett mer än vi som bott här länge.
Vad är det med det? Det är väl inget problem?
Självklart inte.
Om inte de mörka krafterna fanns.
Mummel om att flyktingar är ”överallt”, i väntsalen pratas bara arabiska och det är trångt på bussen.
Självklart är det inget fel i att nyanlända syns och hörs. Det är en mänsklig rättighet att vistas i offentliga miljöer. Det är ett trevligt, uppfriskande inslag på små stilla orter med nya språk och livliga samtal.
Problemet är att vi som bott här länge så ofta överger våra offentliga rum.
Per-Anders Fogelström skrev en gång att han kunde sakna trångboddheten, eftersom den gjorde att folk möttes på gator och torg.

Jag läste nyligen om en undersökning som visade att USA-medborgarnas sociala nätverk minskat i samma takt som deras bostadsyta ökat.
Naturligtvis ska vi inte önska trångboddheten tillbaka.
Naturligtvis ska vi kämpa politiskt för att bryta de råa marknadskrafternas ensamrätt på samhällsutvecklingen.
Men vi måste också bjuda motstånd i vår vardag. Oerhört starka krafter vill mota in oss i konsumtionshets och ensamhet.
Då behöver vi de enkla motståndshandlingarna; befolka och besjäla de vardagliga platserna, möt frånvaro med närvaro, möt isolering med gemenskap.
Handla i den lokala affären. Ta en fika mellan två tåg. Stäm möte på den lilla pizzerian.
Stäng av Facebook och bjud grannen på kaffe.