Seriealbumet “Änder” är historien om Kanadas storslagna landsbygd, avindustrialiserade bruksorter – och klimatmässigt uppvaknande.
Kate Beaton är känd för den humoristiska webbserien Hark! A vagrant, som förvandlade olika historiska personer som Marie Curie och Napoleon till irriterande retstickor och sprattelgubbar och som gick som följetong mellan 2006 och 2018. Serieromanen Änder: två år i oljesandfälten är helt annorlunda, både i ton och till innehåll. Här möter läsaren färre slängigt satiriska avbildningar av Napoleon och mer detaljerade maskinparker. Änder är också en självbiografisk serie, ett format som varit populärt de senaste decennierna, inte minst i Sverige där namn som Mats Jonsson, Åsa Grennvall (numera Schagerström) och Joanna Rubin Dranger varit stilbildande.
Precis som undertiteln antyder handlar Änder om de två år då Beaton arbetade i västra Kanadas oljesandfält. Men serien handlar i lika hög utsträckning om Cape Breton, den ö vid östkustprovinsen Nova Scotia där Beaton växte upp. En gång i tiden var ön ett välmående fiskeri- och industrisamhälle. Men sedan 2005, förklarar Katie i seriens början, exporterar man framför allt sina invånare. Familjemedlemmar flyttar dit det finns jobb för att övriga ska kunna bo kvar. Så är det också för den tjugoettåriga Katie som precis tagit sin examen och nu vill betala av sin studieskuld så snabbt som möjligt. Det blir oljesandfälten i Alberta-provinsen. Så Katie drar västerut.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
På sista sidan innan Katie bryter upp står hon barfota på Cape Bretons strand och låter vågorna skölja över fötterna. Hon tittar upp och betraktar en mås som svävar över himlen. Det är en vacker bild som står för sig själv. Men scenen fungerar även som ett ledmotiv, då enskilda rutor återvänder insprängda i senare delar av berättelsen, likt refränger som kommer med tröst och som minne av det som gått förlorat.
Likt landsmannen Guy Delisles seriealbum Pyongyang (2003), som skildrar de månader då han arbetade i Nordkorea, beskriver Änder en märklig undantagstillvaro. Nej, Kanadas oljefält går inte att jämföra med livet i en sluten diktatur, men även om arbetet betalar bra, så innebär den isolerade lägertillvaron en enorm press för dem som jobbar där. Framförallt gäller det för de få kvinnor som jobbar i en hypermaskulin miljö, där många sover sig igenom instruktionsvideorna om arbetsplatssäkerhet och där alkohol och droger är självklara medel för att lindra en mördande monotoni. Den sunkiga arbetsplatsjargongen glider över i sexuella trakasserier som i sin tur går över i regelrätta våldtäkter, utan att handlingen nödvändigtvis kallas för just detta.
Det här är också historien om ett klimatmässigt uppvaknande. Under perioden då boken utspelar sig presenteras fracking fortfarande som en ny och miljövänlig teknik och hudutslag är bara smällar som arbetare får ta. De änder som har fått ge albumet sin titel ingår i det symboliska ögonblick som på allvar väcker opinionen mot oljesand. Visuellt är albumet en kärleksförklaring till den miljö som Beatons arbete är med om att förstöra. Människorna framställs med enkla streck, instängda i små serierutor som symmetriskt sprids över sidorna. Kanadas storslagna landskap och vilda djur tecknas däremot ömsint fram detaljerat, med detaljer, volym och kropp. Första gången Katie ser ett oljefält gestaltas det med ett skräckromantiskt bildspråk, där rök och ljus träder fram mot en nattsvart fond. Litterära skildringar kan ibland ha en tendens att kantra mot det självbeskådande. Det händer aldrig i Änder. Att It-lit och översättaren Michael Larsson gett oss den på svenska är en glädje.
