I vårt område dog 7 personer samma morgon och totalt 45 i hela Gaza

Vapenvilan mellan Hamas och Israel i Gaza träder i kraft den 19 januari, uppgav Qatars premiärminister Mohammed bin Abdulrahman bin Al-Thani i onsdags. Redan då utbröt spontana firanden på Gazas gator.

Men på marken är allt som förut.

– Efter att vapenvilan annonserades kom ett helvete av bombningar. Det är ständiga skjutningar, folk som dör, gränsen har inte öppnats, ingenting. I vårt område dog 7 personer samma morgon och totalt 45 i hela Gaza.

Det har gått ett år sedan vi senast pratade. Även den gången skickade han sina svar som röstmeddelanden i en samtalsapp, då täckningen var för dålig för att prata över telefon.

Inte heller i det längre perspektivet har mycket hänt.

Ahmed Abuzaid är en av många palestinier som i december 2023 klämdes ihop i Rafah nära egyptiska gränsen, efter att Israel bombat och gått in norra Gazas större städer. Staden hade 2017 en befolkning på 170 000, och i februari 2024 hade den växt till 1,4 miljoner.

Vid tidpunkten för invasionen bodde han tillfälligt i Gaza stad. Han har varit bosatt i Sverige sedan 2014, senast i Örebro med sin fru och hennes barn sedan tidigare. 

– Jag saknar framför allt min familj. Hela mitt liv finns i Sverige, min fru och barn, mitt jobb. 

Han är utbildad fysioterapeut och pendlar till jobbet som rehabassistent på Baggängens vårdcentral i grannstaden Karlskoga, och är även ungdomstränare för klubben ÖMBK Multibasket.

Vi äter precis så att vi överlever för dagen, och alla har inte råd att köpa mat

– Jag är fortfarande tjänstledig utan lön. 

Han talar svenska, var populär bland sina kollegor, och hade familj.

– Men allt det är långt borta, så det är tufft för både min fru och mig. Hon har gått igenom mycket själv. Att hon jobbar, tar hand om familjen, är orolig för min situation och försöker hjälpa mig. Ibland får vi kontakt men ibland inte.

En kort tid innan kriget började reste han till Gaza för att äntligen ansöka om svenskt uppehållstillstånd för arbete, vilket bara kan sökas utomlands.

Så den 7 oktober kom kriget och de svenska myndigheterna kunde inte hjälpa ut honom, eftersom han inte var svensk medborgare. I stället behövde han resa till Kairo för att ansöka om att resa tillbaka, men gränsen mot Egypten var stängd, och är det fortfarande i dag.

Han säger att det senaste året har livet varit hårt för palestinierna.

– Det är jättesvårt att få tag på mat. Den sista veckan finns det att köpa, men har blivit otroligt dyrt. Många viktiga saker finns inte alls, som mjöl och ägg. Mjölk finns, och ett kilo kyckling kostar nästan 800 kronor. Vi äter precis så att vi överlever för dagen, och alla har inte råd att köpa mat.

Han säger också att många utnyttjar utsattheten.

– Det finns också folk som använder kriget för att få business, tjäna pengar genom att sälja saker jättedyrt. Så situationen är komplicerad.

Han skickar en kornig video med ett bombnedslag och ett stort rökmoln bara några hundra meter bort, och några bilder: hans lilla hus som ligger i ruiner, ett lägenhetshus i Rafah där han bodde som är helt utblåst av bombningarna.

I dag bor han i tält i flyktinglägret Khan Yunis, lite längre norrut.

För ett år sedan pratade jag med hans fru Rihana Abuzaid, som jobbar som psykolog. Redan då var hon uppenbart påverkad av hela processen, och hade förgäves ringt runt till både myndigheter och ambassader för att få hjälp.

Hon sade då att det kändes som att hon var där själv.

– Han väntar på att dö, eller att någon som är nära ska dö. När någon du älskar är i fara så är du själv i fara. Jag är hela tiden spänd. Alla säger: ”Det är inte mitt ansvar.” För att han inte är svensk. Men han har bott här länge, har utbildning, fast anställning, körkort, id-kort, hus och familj.

Ahmed Abuzaid var också mycket uppskattad av kollegorna. Han fick en tårta av regionen som går till medarbetare som ”gör det där lilla extra”. ”Tänk om alla hade samma syn på äldre människor som Ahmed. Är det någon som är värd en tårta så är det han”, sade 80-åriga Tora som nominerat honom.

Hans chef Christina Vanberg Långh bekräftade bilden:

– Han spelade in egna videor där han visade hur hon skulle träna. Han har en tro på alla människors möjligheter att tänka nytt. Han var omtyckt bland kollegorna och av mig som chef också.

Han var också engagerad i svenskt kulturliv, och har bland annat engagerat sig i konstcentrumet på Ställbergs gruva.

Han berättar att han saknar det liv han byggt upp oerhört.

– Min enda önskan är att vapenvilan faktiskt börjar och att de öppnar gränsen. Jag hoppas det. Så att jag kan komma tillbaka till mitt liv i Sverige.