WE står skrivet i jättebokstäver på den vita väggen inne i ett öppet rum, så stort att det är svårt att greppa rumsligheten, som också är fylld av ett vibrerande ljud. Även golvet är så vitt att jag måste kisa och det blanka underlaget reflekterar bokstäverna upp och ned: ME.

Vi:et är format av ett stort antal spikar med stålvajer virad runt. Vad kunde passa bättre som symbol för en stad som grundats upp byggts upp kring enorma industrier och fabriker än småspik som bildar en enhet? Handens synliga arbete och en gemenskap skapad med lika delar våld, vilja och disciplin. Men konstverket som jag betraktar av den Malmö-baserade konstnären Runo Lagomarsino, pekar inte bara på oss här och nu, utan refererar även till en känd, i år 100-årig roman med samma namn: Vi, av Jevgeni Zamjatin, skriven runt 1921, utgiven i en engelsk översättning 1924 och först 1954 på ryska (1959 på svenska). Romanen utspelar sig i ett framtida totalitärt samhälle där D-503, en rymdskeppsingenjör, lever i en värld av glas och massövervakning. Zamjatins profetiska blick på händelseutvecklingen i det unga Sovjetunionen gjorde boken alltför farlig. Precis som i George Orwells 1984, erkänt inspirerad av och byggd på Vi, är det sex och kärlek som utlöser kedjereaktionen av uppror och livslust.

Utställningshallen i staden Jekaterinburg vid Uralbergens fot är inte vilken plats som helst, utan The Ural Optical and Mechanical Plant (UOMZ), ett av Rysslands ledande företag inom produktion av optiska system för militärflyg, fjärrstyrda bomber och lasersystem för bland annat MiG-plan. En levande påminnelse om vad rysk ekonomi och hela det ryska systemet vilar på: krigs­makt och billig energi. Besökaren befinner sig på två platser samtidigt: mitt i den ryska ekonomins pulsåder och på en konstutställning med några av landets och världens skarpaste konstnärer.

Mitt i den här nästan kliniska och högteknologiska miljön dras min blick mot tre iögonfallande vackra gobelänger. Med sina klara färger, komplexa och geometriska mönster påminner de om andinska textilier eller någon annan form av folklig vävtradition. Inget kunde vara mer avlägset deras egentliga referenser. Verket Too hot to handle är ett projekt som riktar strålkastarljusen mot kärnkraftens historia. Konstnären Jelena Popovas djupdykning i kärnkraftens arv är ett eko av hennes eget liv: hon växte upp i Ozorsk, en så kallad hemlig stad och självaste födelsestaden för Sovjets kärnvapenprogram. De två vävarna Keepsafe (I och II), har hon designat som arkitekturförslag för gravkammare eller mausoleer för avställda reaktorer. En av dem avbildar grafitkärnan för första-generationens Magnox-kärnkraftreaktorer. Halveringstiden för kontaminerade grafitkärnor är ungefär 5 000 år och det tar 100–200 år för en reaktor att svalna av. Massiva objekt, giftiga behållare från kalla krigets tid, som står runt om i världen, i England, i Sverige, i Ryssland i hundratals år. Är de en del av vårt industriella arv eller är de bara farliga? Arkitekturen påminner en del om just Lenin-mausoleet på Röda torget. Både döda, men inte begravda.

Den första Uralbiennalen initierades av entusiasten Alica Perudnikova på the National Center for Contemporary Art i Jekaterinburg 2010. (NCCA finns som flera grenar i flera ryska städer). Idén var att ta över fabriksutrymmen i och utanför staden som ett sätt att adressera de konkreta villkoren likaväl som de symboliska, konstnärliga, i Uralregionen, en gång centrum för Sovjetunionens industrialisering. Varken en del av det postindustriella Europa eller det industriella Asien, utan snarare en sammanbindande hybrid.

Ytterligare en plats i staden där biennalen äger rum är The UGMK Museum Complex, ett privat­ägt och -drivet museum för militära fordon. Det palatsliknande, överdimensionerade Disney-schabraket med en kopia av Vera Muchinas berömda bondkvinne- och arbetaremonument utgör ett bisarrt och väldigt ryskt och ironiskt val av utställningsplats. Här, på den enorma bottenvåningen, visas ett antal längre konstfilmer snyggt installerade för besökare att stanna länge vid. Filmerna är resultat av ett antal residensvistelser i olika avlägsna städer. Jag fastnar för en annan Sverige-baserad konstnär, Behzad Khosravi Noori, som vistats i staden Asbest, vars specialitet är rätt uppenbar. Filmen berättar om konstnärens sökande efter ett möjligt monument för staden. A monument to the unknown citizen blev en lekplats för barn, inspirerad av den jugoslaviska animationsserien under det kalla kriget, ett barnprogram som visades samtidigt i Sverige, Sovjetunionen, Iran och Jugoslavien.

Vad visste jag om konsten i Ryssland innan jag åkte till Jekaterinburg? Inte mycket. Nu vet jag att den i själva verket frodas mer där än på många andra, mer uppmärksammade håll. Upptäckten väcker en längtan i mig. Var finns framtiden? Kanske ännu längre österut, i Sibiriens tajga och invånare, med deras unika specialistkunskaper och med siktet inställt på att överleva, oavsett vad.