Snowpiercer

Regi: Bong Joon-ho.
Manus: Bong Joon-ho
och Kelly Masterson.
Medverkande: Chris Evans,
Song Kang-ho, Tilda Swinton,
Go Ah-sung, John Hurt m.fl.

Det är år 2031. För att bromsa klimatförändringarna släpptes 2014 kylmedlet CW7 ut i atmosfärens övre lager, under protester från miljögrupper och sydländer. CW7-utsläppet får resultatet att planeten glider in i en vintertid som utrotar i stort sett allt liv. De enda överlevarna bor på ett tåg som åker i en aldrig avstannande bana över världen, en ark på räls.
Det här är startpunkten för filmen Snowpiercer, en sydkoreansk Sci-fi-thriller baserad på den franska serieromanen Le Transperceneige av Jacques Lob, Benjamin Legrand och Jean-Marc Rochette. Filmen blev en oväntad succé förra året. Trots försök från producenten att minimera antal visningsställen, efter bråk om filmens innehåll.

Längst fram i tåget pulserar Den Heliga Motorn. Längst bak lever de lottlösa i smuts och elände, under militär bevakning och bara vagt medvetna om i vilken lyx man vältrar sig i längre fram i tåget. Den som trotsar ordningen får sin arm utstucken i iskylan utanför tåget, medan en thatcherparodisk, lysande Tilda Swinton föreläser om det i tågets givna ordning som de fattiga förutsätts finna sig i.
Maskinen måste framåt, ordningen måste upprätthållas. Symboliken är tydlig, och den blir rent grotesk när tågets bakre passagerare gör uppror och tar sig framåt, i riktning mot Den Heliga Motorn. Snowpiercer utvecklas till en vacker (!?) och surrealistisk exposé över klassamhället.
Det är märkligt att inte tåget används som samhällsmetafor oftare. Mikael Wiehe har kanske kommit närmast i sin sång om Titanic, också det ett klassamhälle i miniatyr. Men Titanic var ju som bekant ett skepp, och det är lika bekant hur det gick för det.
”Titanic”, låten alltså, och Snowpiercer utspelar sig under respektive efter en katastrof. Men båda kan lära vänstern en läxa om katastrofers inneboende logik. Det sägs att döden är demokratisk, men det är inte sant. Människor i samhället drabbas olika när skiten träffar fläkten, oavsett om det sker i form av ett isberg eller en av mänsklig hand skapad katastrof. När Haiti drabbades av en jordbävning år 2010 dog mellan 100 000 och 361 000 människor (den övre, officiella siffran är skarpt ifrågasatt). 15 år tidigare drabbades Kobe i Japan av en marginellt svagare jordbävning. Dödssiffran steg inte över 6 400. Skillnaden i dödstal, förstörelse och mänsklig tragedi stavas pengar. Rikedom ger utbyggd, motståndskraftig infrastruktur på ett samhälleligt plan, såvida samhället är någorlunda jämlikt. På samma sätt ger privat rikedom människor möjlighet att köpa sig trygghet för egen räkning.
Här finns en viktig poäng. Klimatkrisen, och de väderrelaterade katastrofer den tar sin form i, kommer inte att drabba jämlikt. Redan i dag drabbar den djupt orättvist. År 2009 visade en rapport från Kofi Annans tankesmedja, Global Humanitarian Forum, att mer än 300 000 personer dog per år till följd av klimatförändringar. 99 procent av dessa dödsfall skedde i så kallade utvecklingsländer. Detta är illa nog. Stötande illa. Men New Orleans översvämning 2005 och orkanen Sandys attack mot New York 2012 visar att även inom västvärlden drabbar katastrofer orättvist. Stötande orättvis. (Läs Naomi Kleins This Changes Everything för en skakande redogörelse för hur Sandy hand i hand med en nyliberal lokalpolitik drabbade fattiga områden i New York.)

Den logiska slutpunkten för dessa exempel hade kunnat vara att politik för ekonomisk jämlikhet är än mer viktig under klimatkrisen. Det vill säga nu. Vilket är riktigt. Jag vill likväl påstå det omvända. Klimatkrisen måste, på allvar, bli vänsterns fråga. Inte den fråga där vänstern tycker sig ha rätt, utan den största och viktigaste kamp den för. Kanske den enda. Inte i morgon. Inte när det är opinionsmässigt läge. Utan nu. Klimatkrisen destabiliserar samhällen, gör dem odemokratiska och mottagliga för chauvinistiskt styre. Klimatkrisen hotar möjligheten för mänskligt, organiserat liv på planeten. Det här är inte kraftord för att understryka en poäng, utan ett reellt faktum.
Inom klimatrörelsen blir ”omställning först, rättvisa sedan” en allt vanligare åsikt. Det är ett vänsterns misslyckande. Inom denna vänster råder påfallande ofta en ryggmärgsreflex att klimataktivism är livsstilstjafs för medelklassen. Praktisk solidaritet med syd, genom flygvägran exempelvis, hånas som idealistiskt trams. Varje påpekande att den svenska, genomsnittliga, livsstilen är ohållbar möts med argument om att det är en plånboksfråga. Som om vänstern delar syn med högern om att det enda sättet att lösa tillväxtsamhällets problem är än mer tillväxt. Vilket inte betyder att den ekonomiska ojämlikheten är acceptabel och att kampen mot den ska överges. Tvärtom, i exempelvis Jämlikhetsanden visas hur stora ekonomiska klyftor driver utsläppen uppåt. Jag syftar på vänsterns prioriteringar och nivå av engagemang.

Det är genant att mängden vänsterpartister, socialdemokrater och andra socialister som deltar i klimatrörelsens globala kampanjer och lokala manifestationer är jämförbart med mängden deltagare från, säg, Vattenfalls ledning. Klimatfrågan ska lösas politiskt, heter det. Samma människor som bojkottar israeliska varor, går i antirasistiska demonstrationer och behåller sina barn i kommunala skolor trots att bättre privata alternativ finns, tar plötsligt ett steg tillbaka och säger att ”det där är politikens ansvar”.
Det finns förmildrande förklaringar till detta, studier som visar att en stark moralisk kompass i kombination med känslan av omöjlighet passiviserar. Men ärligt talat, hur nära känns socialismen? Har det stoppat socialister från att ta fajten?
Snowpiercer (det här startade som ett filmtips, om du inte minns) lyckas på ett allegoriskt och underhållande vis gestalta hur systemet som skapar klimatkrisen ser ut, och vad som väntar världen om den sittande makten formulerar motstrategierna. Indirekt visar Snowpiercer vad som väntar om vänstern sitter på sina händer. Det råkar vara en överraskande pärla till film (om än med ett hundra procent märkligt slut) som i alla fall hos mig landar i en enda slutsats: Tåget har avgått, kampen måste intensifieras.
Boka en biljett.