Det finns skäl att börja misströsta om hur det ska gå med SAP:s omprövning och ledarval. Skälet är den partikultur som låter hålla-ihop-partiet-målet gå före den politiska debatten. Den förra kongressen lyckades, exempelvis, med konststycket att sy ihop fullständigt oförenliga ståndpunkter – exempelvis i synen på privat drift inom välfärden – i skrivningar som i praktiken lämnar makten till ledningen att uttolka innehållet.
Och när man inte avgjort sakfrågan (kanske genom en enkel majoritetsröstning) så blir partiledarfrågan desto viktigare.
Så vad gör de tilltänkta kandidaterna? De gör sig själva otydliga. Vänsterkandidater flörtar med högern och högerkandidater talar plötsligt vänsterspråk. Det är så man bygger maktbas och gör sig valbar.

Kremlologerna inom Rörelsen är experter på att uttolka varför exempelvis Morgan Johansson angrep Östros från ”höger”. De tolkar maktspelet i just termer av maktspel. Men för partiet som helhet sker det till priset att ingen vet vad man egentligen valt. Samma maktspel syntes i tillsättningen av valberedning och i sammansättningen av kriskommissionerna och deras valutvärdering. ”Alla ska med” och allt avspeglar rådande maktbalanser. Det är närmast en garanti för att inget kommer att förändras.
Och så riskerar socialdemokratin att fortsätta stå i spagat. Med en partiledare som ”håller ihop partiet”till ännu ett val då väljarna inte uppfattar om man vill höja eller sänka skatter och där kompromissynen på privatiseringar är formulerad som om det vore 1994 fortfarande.
Och efter ännu en valförlust 2014 riskerar eftervalsanalysen sakna egentliga svar, eftersom alla kommer ha något att kritisera.
Alternativet är en idédriven partiledare som själv formulerat sina tankar som en helhet, och redovisat dem till öppen diskussion. Inget av de namn som nämnts i etablerade medier står utanför detta taktiserande.