Medan klimatkrisen förvärras för var dag som går tävlar riksdagspartierna om vem som kan erbjuda mest destruktiva lösningar. Det är mer av allt det som fört oss till katastrofens rand. Men våra barn kommer inte att förlåta oss denna tillväxthets, skriver Carl Schlyter.
Partier har historiskt blivit framgångsrika när de hade en idé om hur våra liv kunde förändras. Socialdemokratin växte när den hade en dröm om 8-timmarsdagen, som skulle ge människor tid att utvecklas, växa och organisera sig för att göra livet bättre. Liberala idéer om friheter och rättigheter, där kraften hämtades från att människor kunde välja andra liv än de liv de levde. I gamla kolonier, diktaturer och stormakter har styrkan i befrielserörelser kommit ur löftet om att avsluta krig, dominans och förtryck, helt enkelt att livet ska förändras.
Sverige 2022: Här handlar allt om att allt ska bevaras, vi ska köra lika mycket bil (eller mer), jobba lika länge (eller mer), flyga lika mycket (eller mer) vilken sak vi till vardags än håller på med ska det fortsätta (eller göras mer). Det är som att alla partier tror att just nu har vi nått zenit i livets utveckling. Samtidigt handlar valrörelsen om att allt är dåligt, elkris, klimatkris, artkris, gängkriminalitet, krig, till och med regeringspartiet kör med ”Sverige kan bättre”. Men det alla partier drömmer om är den livsstil vi hade, de liv vi hade. Vi ska få rabatt på el, bensin, mat, lån så att vi kan fortsätta skuldsätta oss och ekosystemen.
Nästan 2 000 forskare ropar rakt ut i valrörelsens idéöken på åtgärder för att lösa klimatkrisen och miljökrisen. IPCC varnar i allt starkare ordalag för att klimatkrisen är här nu. Den biologiska mångfaldens motsvarighet till IPCC, IPBES, är mindre känd men slutsatserna är nästan än mer skrämmande: arter dör ut i rekordfart och utvecklingen går åt fel håll.
I Sverige har psykisk ohälsa bland barn fördubblats sedan 80-talet.
Klimatet havererar, ekosystem kollapsar, barnen blir utbrända – det är läge för förändring. Valrörelsen är i full sving, men var är idéerna? Partierna tävlar om att gilla Hybrit, stålet med lägre utsläpp så vi kan gräva, spränga och tömma jordskorpan ännu mer, med gott samvete, under den felaktiga parollen att det skulle vara fossilfritt.
Alla partier gillar bilar, de mer bakåtsträvande subventionerar fossila bränslen, andra subventionerar biobränslen så att vi kan elda upp vår natur eller ibland överblivna slakterirester från köttkonsumtionen. De allra modernaste subventionerar elbilar, åt de som har råd.
Varenda parti röstar för att kalkbrotten ska brytas på, även när företaget gjort en ansökan i strid med lagen. Då ändrar alla så glatt lagen, för inget får stå i vägen för utbyggnaden av precis allt i Sverige.
Inte minst då skattesubventionerade datorhallar åt it-miljardärerna, batterifabriker, ståltillverkning, elektrobränslen, höghastighetståg, elbilar, ja det finns ingen hejd på allt vi kan göra med mer el!
Föga förvånande vill alla partier då också tävla med varandra i att bygga mer elproduktion. Vissa vill ha svindyra kärnkraftverk, andra vill ha vindkraft till havs, åter andra, på land. Några vill ha allt. Men alla vill ha mer!
Samma är det med vägar, järnvägar, byggnader och städer, mer är mottot. Valet präglas av vilken teknik partierna vill ha, inte hur vi kan leva goda liv.
Det finns skillnader mellan partierna, där Miljöpartiet brukar få bäst resultat i miljörörelsens granskningar, följt av vänstern. Miljöpartiet vill i alla fall skydda natur och ställa om teknik snabbt, men vågar inte heller de förklara värdet av att ändra vår livsstil, till det bättre. Det hjälper ej att vara bäst på plan om den håller på att svämma över av stigande havsnivåer. Valrörelsen präglas helt av kortsiktiga ”kissa i byxan”-förslag som för stunden gör livet lite lättare. Till och med rena lögner sprids för att nedgöra motståndaren. Denna valrörelse präglas av högerns gnäll mot att det finns ett miljöparti samt av socialdemkratins fokus på annat än miljö. Inte ett enda parti utgår i sina budgetar från det självklara faktum att vi bara har en planet. Alla partier dukar upp sitt valgodis som ger internettrollen och tandtrollen mättnad för stunden, till priset av vår framtid.
Var är idéerna om ett bättre liv, som samtidigt respekterar naturens gränser, där vi inte bara ställer om tekniken utan även våra liv? När slutade vi drömma om att livet kan bli bättre trots alla kriser? Om frihetskämparna förr kämpade mot kolonialmaktens och elitens dominans, kontroll och förtryck är det vår generations uppgift att kämpa mot dominans, kontroll och förtryck av naturen. Det finns fler människor på jorden och samtidigt måste enormt mycket mer mark och hav skyddas. Mark- och havsresursuttaget måste minska. Samtidigt höjs minimilönerna i Asien. Det betyder att överflödet av billig skit och en och annan nyttighet vi vant oss vid att kunna köpa är över. Det kan ingen politiker ändra på. Att du och jag kunnat köpa så mycket är för att vi kunde få de globala resurserna billigt och framför allt få åtta timmar av en asiats arbetsliv i utbyte mot en av våra, även när vi inte ens jobbade mer effektivt. Denna sista rest av den gamla slaverilogiken – att vi av naturen är mer värda än andra – håller lyckligtvis på att försvinna. Det betyder dock att vår arbetstimme kommer kunna köpa oss färre prylar.
När dagens ekonomiska system växte fram upplevdes naturen som obegränsad, men vår förmåga att omvandla den till bekvämligheter var begränsad. Det gav oss ökat välmående och lycka att kunna tillverka mer och stödja allt som ledde till det. I dag är situationen den omvända, det är naturen som är begränsad, inte vår produktionsförmåga. Då behövs ett nytt ekonomiskt system som respekterar naturens gränser. Men om jobba och shoppa inte längre kan vara måttet på alltings framgång, vad ska vi satsa på?
Lyckoforskningen visar att familj, vänner, fysisk aktivitet – helst i naturen – och även ökad inkomst, till en viss nivå, gör oss lyckliga. Minskade sociala klyftor och ökad tillit ökar lyckan väsentligt. Ändå har nästan allt fokus i politiken legat på att öka inkomsten, även för människor som inte blir märkbart gladare av att ha mer.
Kan den nya tidens politiska vision bli att göra mindre av det vi betalas för och mer av det vi gör för att vi vill?
Ett självklart svar är kortare arbetstid. Det ger oss mer tid över för allt som gör oss lyckligare (utom pengar) och samtidigt är det ett effektivt sätt att minska utsläppen – de minskar i genomsnitt med 0,8 procent för varje 1 procent minskad arbetstid. Ska vi lösa problem på riktigt borde valrörelsen handla om hur vi ökar tilliten, samarbetskraften – inte bara konkurrenskraften.
Dagens finanssystem låter några privatbanker skapa pengar som skuld (banken har inte en miljon när du tar ett banklån, de skapar den oftast). Detta system kollapsar utan tillväxt och det ökar klyftorna varje år då pengarna ansamlas hos de som äger bankerna. Partier som säger sig vilja minska klyftorna i detta system är som att ro motströms mot en flodvåg av ojämlikhet – de har aldrig en chans. Utan ökad jämlikhet kommer det heller aldrig att finnas stöd för en omställning som går snabbt nog.
Tillväxten har inte frikopplats från resursförbrukningen globalt på 50 år, så dagens finanssystem göder en social och ekologisk katastrof. Det finns bra och enkla förslag att ändra på detta men de har du inte hört en enda gång i valrörelsen. Här finns plats för visionerna och lösningarna!
När ska det första partiet våga köra en valrörelse på att vi ska slippa göra saker? Du behöver inte köra, servicen är nära. Du slipper köpa kilowattimmar när du effektiviserar bort dem. Du köpte inte prylen, den fanns till låns. Du slipper gruvan och kön vid vägbygget, de blev onödiga. Ibland är det goda i livet lättare att få gjort, genom att avstå från det som ”måste göras”. Du sparar mycket pengar, miljö, resurser och tid, du slipper jobba lika länge. Det du får mer av är fri tid, och mer plats i ditt förråd och för naturen att återhämta sig. Kanske kan hängmattan till och med uppgraderas från att ses som ett massförstörelsevapen mot arbetslinjen till att bli en plats där vi och naturen får återhämta oss och på allvar fundera på vad som gör oss gott. Men 2022 är det tydligen höjden av bakåtsträvande – så välkommen åter till stressen och pressen att ständigt tillverka, jobba och göra mer, av allt.
Carl Schlyter, kampanjledare för systemförändring och klimat på Greenpeace
