Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
En märklig ny axel håller på att ta form. Inte ”ondskans axelmakter” som påstods förena Västs fiender, och inte heller den som Donald Trump och Vladimir Putin tycks vara i färd med att skapa. Utan en bredare, mindre känd allians: ett internationellt förbund av censurivrare som samlar autokrater, demokrater och byråkrater.
Trump, som stängdes av från sociala medier i slutet av sin första mandatperiod, lovade att återupprätta yttrandefriheten i USA och eldade på sina anhängare, vars ofta provocerande åsikter bannlystes från progressiva universitet och sociala plattformar. Sex dagar in i sin andra mandatperiod försökte han stoppa det amerikanska flygvapnets utbildning om svarta flygares roll under andra världskriget. Tre dagar senare började ord som mångfald, exkludering, kön, socioekonomisk och underrepresenterad försvinna från myndigheternas webbplatser, samtidigt som en ny presidentorder riktades mot utländska studenter som uttrycker stöd för palestinier – nu stämplade som ”pro-jihadistiska demonstranter”. ”Vi kommer att hitta er och vi kommer att deportera er”, hotade Vita huset. Sedan dess har Columbia-studenten Mahmoud Khalil gripits och riskerar utvisning.
Munkavlen dras åt även i Europa. I Frankrike har 200 framstående medlemmar av den liberala borgarklassen – däribland en före detta president, två tidigare premiärministrar samt en rad borgmästare och parlamentsledamöter från högern och Socialistpartiet – krävt ”skydd för judar genom att lagstifta om att antisemitism också innefattar antisionism” (Le Monde, 22 mars 2025). Med andra ord vill de kriminalisera en åsikt som delas av både vänsteraktivister och ultraortodoxa judar.
Kriminaliseringen av politiska motståndare – ett kännetecken för auktoritära regimer – håller på att få fotfäste även i demokratiska stater.
Kriget i Ukraina, omformulerat som en civilisationskamp mellan Europa och Ryssland, har också använts för att motivera censur. 2022 förbjöd Europeiska unionen de ryska kanalerna RT och Sputnik för att skydda ”grundläggande rättigheter och friheter” – ett drag som applåderades av Emmanuel Macron, som inte heller hade några invändningar när Israels parlament i maj 2024 förbjöd den qatariska kanalen Al Jazeera. I Rumänien fick en presidentkandidat som ansågs för Kreml-vänlig sin överlägsna ledning i första valomgången ogiltigförklarad av författningsdomstolen, som uteslöt honom från att ställa upp igen med hänvisning till påstått ryskt valfusk via sociala medier. ”Vårt informationsutrymme är inget mindre än ett geopolitiskt slagfält där vi just nu håller på att förlora kriget”, sade EU:s högsta diplomat Kaja Kallas den 19 mars. Hon jämförde därefter spridningen av falska nyheter med brott mot territoriell integritet.
Kriminaliseringen av politiska motståndare – ett kännetecken för auktoritära regimer – håller på att få fotfäste även i demokratiska stater. I Tyskland trädde en lag i kraft den 1 januari 2018 för att reglera sociala medier, och enligt Human Rights Watch ”sätter den ett farligt prejudikat för andra regeringar som vill inskränka yttrandefriheten på nätet genom att tvinga företag att censurera å statens vägnar”.
Nästan omedelbart hyllades lagen av tre oantastliga demokratier – Filippinerna, Singapore och Ryssland – som föredömlig. Känsliga diktatorer och upplysta liberaler, religiösa fanatiker och indignerade aktivister – alla dansar de nu efter censurens sax, drivna av det som Benjamin Constant en gång kallade ”den anmärkningsvärda tendensen att kasta bort allt som orsakar ens minsta obehag, utan att fråga sig om denna hastiga avsägelse inte kan leda till en mer bestående skada”.
För varje sidas seger föder den andras hämnd. Och resultatet av dessa strider har bara en given utgång: förlusten av frihet för oss alla.
Översättning: Leonidas Aretakis.
