Maktstrukturerna är sådana. Fotboll och politik hör ihop så länge ägarintressen och politiker som involverar sig i sporten inte utmanas av radikala. Men det är ett samspel man håller tyst om, trots att det ofta är uppenbart. Benito Mussolini utnyttjade den italienska hemma-VM-triumfen 1934 på samma sätt som Hitler skulle komma att göra två år senare med OS i Berlin. Latinamerikanska juntaledare solade i sina respektive landslags stjärnglans ända till slutet av 1900-talet och Silvio Berlusconi, stolt klubbägare till Milan sedan decennier, kopierade helt enkelt fotbollens uttryckssätt till sitt gamla parti Forza Italia.
Bara för att nämna några få exempel. Alla har de i tur och ordning utnyttjat fotbollens sprängkraft för sina politiska syften. Det talas hopplöst lite om när det motsatta görs.
Gabriel Kuhns Soccer vs the State tar sig an uppgiften att i ett brett bokprojekt skriva en alternativ historik över fotbollen. Resan sträcker sig fram till nutida betraktelser där dagens fotbollsaktivism sätter punkt. Den tröttsamma ansatsen om huruvida fotboll och politik hör samman, det vill säga försöket att uppfinna hjulet igen, lämnas helt åt sidan.
Vilken ände diskussionen om den politiska fotbollen bör starta är en smaksak. Fotbollen som en katalysator för chauvinism och machokultur bör ändå slutligen mynna ut i ett samtal om när idrotten istället blir en subversiv kraft med progressiva förtecken. Och tvärtom.
Soccer vs. the State har en tydligt frihetlig socialistisk ram i de ideologiska resonemangen, och en styrka är det smidiga manövrerandet mellan historia, teori och praktik i de områden som så kräver. Den självklara utgångspunkten i avhandlingar om den moderna fotbollen är de ekonomiska premisser den är baserad på. Slentrianmässigt talar kritiska entusiaster nästan nostalgiskt om en fotboll som förr inte var i närheten av att vara så industrialiserad och kommersiell som idag.
Kuhn lyfter fram detta i de partier som är en naturlig start på diskussionen om vilka politiska krav som dagens supportrar ställer. När fotbollsklubbar förr förlitade sig till biljettförsäljningar utgör istället sponsors- och tv-avtal de stora inkomstposterna idag. Kvar finns de alienerade supportrar som klubbägarna helst ser som opersonliga kunder eller tjänliga ekonomiska aktörer i en miljardindustri. Till sin hjälp har kapitalet toppstyrda, byråkratiska och genomkorrupta organ som FIFA och UEFA.
Den romantiska fotbollssupportern, tydligast och mest populärt framställd i Nick Hornbys Fever Pitch, är inte den som svarar på kommersialismen som laglojala konfronteras med idag. Den moderna fotbollen har skapat konflikter, något som gör kapitel om de mest hängivna fansen, ultras, också de politiskt mest intressanta. Det är en ultra, inte romantikern, som organiserar sig och reagerar på läktarna. Ultran är aktivisten.
Det är ingen överdrift. Faktum är att merparten av ultras idag har en politisk agenda. Det regelbundna motståndet under parollen ”mot den moderna fotbollen” är en av de mest månghövdade antikapitalistiska rörelser som idag existerar. Många definierar inte sitt motstånd som sådant, men kritiken mot kommersialiseringen och kundförhållandet mellan klubb och supporter/folket är en sorts socialism for dummies som vänstersupportrar är medvetna om, men som obevandrade alltför länge har fnyst åt i frånvaro av kunskap. Troligen beror det också på att svenska läktargrupper är genomgående ickeideologiska och att många utländska ultrasgrupper, i länder som Spanien och Italien, trots allt har en politisk kompass som pekar åt det högerextrema hållet. Men Kuhn presenterar en supporterkultur knuten till klubbar som Livorno Calcio, Olympique Marseille, St. Pauli, Omonia Nicosia och Celtic där radikala vänstergrupper är etablerade på läktarna. Tillsammans mobiliserar de regelbundet tusentals aktivister som vid sidan av att stödja sitt lag också visar sin avsmak mot den moderna fotbollen. På sina håll, som i exemplen AFC Wimbledon och FC United of Manchester, har missnöjda anhängare till och med själva startat gräsrotsföreningar i protest mot arroganta och stenrika ägare som inte gör klubbsjälen rättvisa.
Det populärkulturella om fotbollen har likt Fever Pitch knappast övertygat, även i de fall där samhället vävs in i sporten.
Men glöm helt bort aktivistdiskussioner. Sönke Wortmanns Das Wunder von Bern från 2003, där Västtysklands legendariska VM-vinnare från 1954 i filmen går vidare i turneringen i takt med den parallella historien om en familj som slits isär i det postnazistiska landet är ett försök, men det når inte ändå fram. Där är samhället en sidohistoria, en avbytare, snarare än den centrala punkt som handlingen kunde ha utspelat sig kring. Det är ett av det mest samhällsorienterade fotbollsinslagen på den vita duken tillsammans med Emir Kosturicas dokumentär Maradona där rebellen visserligen är vänster, men där den argentinske ikonen är för stor för att belastas med alltför mycket politik.
Mano Negras strax över tre minuter långa video till låten Santa Maradona och kortfilmen Wir sind Dir treu som enbart visar läktarsekvenser från schweiziska Basel är faktiskt de enda filmerna som lyckas avspegla mobiliserandet, den suggestiva stämningen och glädjen på läktarna. Den där känslan som bär på motståndspotentialen. Samma där, vi talar ibland om fotboll och samhälle, men vi talar aldrig om aktivismen i sporten.
Andra inslag, som trots allt är mest rättvist att jämföra med Kuhns fotbollsverk, är VM-boken – 2010 av Jesper Högström och Gunnar Persson. Där talas det om politiska interventioner i turneringen, men detta förklaras bara ur ett historiskt perspektiv. I övrigt har de litterära höjdpunkterna varit Aftonbladet-journalisterna Simon Banks och framför allt Erik Nivas utsökta krönikor (den senares samlade i Det bästa ur Liven längs linjen och Den nya världsfotbollen). I övrigt hänvisas svenska läsare till engelskspråkiga publikationer, och där främst David Goldblatts The Ball is Round: A Global History of Football och Simon Kupers klassiker Football Against the Enemy. Därför är Kuhns fördel att vara baserad i Sverige guld värd. Fotbollsaktivister från länder som Argentina, Italien, Tyskland och Turkiet är många redan vana vid att höra om, men här får även svenska aktörer utrymme.
Kuhn har gjort det som andra fotbollsaktivister länge har bett om. Jag kan åtminstone tala för oss i den vänsterradikala Livorno-gruppen Partigiani Livornesi Scandinavia. Han har slopat moraliska aspekter kring huruvida vi bör syssla med både politik och fotboll för att istället visa på praktiska exempel där fotbollen redan är politiserad och där supportrarna (eller till och med spelarna) är en progressiv kraft. Sammanfattningen är genial i all sin enkelhet, speciellt när den italienska teoretikern Antonio Negri citeras: ”jag tycker om att göra revolution, jag tycker om att gå på fotboll!”. Mycket svårare än så behöver det heller inte vara.
