Sveriges indragna stöd till Unrwa – när det behövs som allra mest, när vi dagligen bevittnar tragedier så hjärtskärande att de inte går att ta in – kan vara ett sådant ögonblick i historien. 

Men då behöver vi känna till bakgrunden och trots regeringens aktiva försök att dölja sanningen börjar vi nu, tack vare bra journalistik, förstå hur det gick till när Sverige vände ryggen till de palestinska flyktingarna och världssamfundets gemensamma åtgärder för att stödja dem.

Detta har hänt. Unrwa, FN:s biståndsorgan för palestinska flyktingar, bildades 1949 efter att 750 000 palestinier tvingats på flykt när Israels bildades. 1967 ockuperade Israel Gaza och Västbanken där majoriteten av flyktingarna levde. Sedan dess har Unrwa i perioder varit det närmaste Gaza kommit till en fungerande administration– med ansvar för skolor, vård, vatten, sanitet och humanitär hjälp till miljontals människor. Det är alltså inte bara en i mängden av nödhjälpsorganisationer. 

Hos den breda konspiratoriska SD-basen (läs: folk på X) finns ett inlärt hat mot just Unrwa, det är viktigt för att förstå Sveriges nuvarande politik. Unrwa har blivit en symbolfråga i deras kamp mot bistånd, för att det går till en sida i konflikten de hatar. Till ett folk de hatar. Donald Trump stoppade allt amerikanskt bistånd till Unrwa 2018, Biden återförde det men avskaffade det igen strax innan Trump återfick makten. Den nygamla presidenten har meddelat att han kommer fortsätta hålla inne med stödet. I Sverige har SD drivit samma linje i åratal.

Efter terrorattacken den 7 oktober anklagade Israel Unrwa för kopplingar till Hamas. Många länder, inklusive Sverige, pausade stödet men återupptog det igen våren 2024, efter oberoende granskningar. Beslutet splittrade Tidölaget: SD protesterade, men regeringen stod bakom Unrwa i gemensamma uttalanden med övriga nordiska länder. De påstådda Hamas-kopplingarna har alltså inget att göra med det indragna svenska stödet. 

Vad är då skälet till att Sverige och USA är de enda som avslutat stödet till Unrwa? 

Men när Israel vid årskiftet förbjöd Unrwa att verka i Gaza gjorde Sverige plötsligt en helomvändning och avbröt allt stöd. Efter att i 70 år varit en av Unrwas viktigaste givare.

Regeringen påstår att anledningen är Israels förbud som omöjliggör Unrwas arbete i Gaza och att andra FN-organ gör större nytta. Ett mantra biståndsminister Dousa har upprepat i otaliga intervjuer den senaste veckorna. Det är en lögn.

Från offentliga handlingar och sms-konversationer som jag begärt att få ta del av, samt avslöjanden av bland andra DN och SVT, vet vi inte bara att analysen i sig är fel – vi vet dessutom att regeringen själv vet att det inte stämmer, eftersom deras eget faktaunderlag säger det rakt motsatta. Ett faktaunderlag som regeringen försökte stoppa myndigheten att ens lämna över till dem. 

Så här gick det till, håll i er nu. Trots Israels förbud har Unrwa fortsatt att göra nytta. I mars publicerade Sida – efter godkännande av UD – en så kallad HCA (Humanitarian crisis analysis) som slog fast att organisationen fortsätter att ansvara för hälften av alla humanitära insatser i Gaza, även efter Israels beslut.

I mars förvärrades situationen i Gaza och Israel blockerade plötsligt all internationell hjälp. Två veckor senare bröt de vapenvilan och meddelade sina ambitioner att ta över hela Gaza. 

Läget har blivit allt mer akut, hela Gaza riskerar svält och över 4 000 människor har dött av Israels bomber, bara sedan den 18 mars i år.

Det är nu Sidas humanitära avdelning (HUM) gör precis vad de förväntas att göra. De tar fram en genomarbetad 14-sidig analys – ärendenummer 22/001110, med titeln Analysis: Unrwas operational capacity. Den beskriver Unrwas kapacitet före och efter Israels förbud. 

PM:et visar att organet har 12 000 anställda och 10 000 kontrakterade, jämfört med 500–1 000 inom andra hjälporganisationer. Det visar också hur Unrwa, trots förbudet, fört in över 2 300 lastbilar under vapenvilan och fortsatt driva hälsocenter, skyddsrum, skolor, vatten- och sanitetslösningar.

Sidas analys blir klar i början av maj och presenteras för Sidas ledning den 13 maj, alltså för en knapp månad sedan. På mötet deltar alla berörda chefer på myndigheten, Sidas generaldirektör Jakob Granit, överdirektören, stabschefen, två chefer och ansvarig handläggare från HUM samt chefen för Mellanöstern- och Nordafrika-avdelningen. De är eniga om att skicka en skrivelse till regeringen som för det första beskriver det operationella läget, och för det andra  föreslår att återuppta visst stöd genom Unrwa, så länge avtalet gäller. Som man förväntar sig att en myndighet ska agera. Där står:

”Sida föreslår till UD att myndigheten allokerar stöd till Unrwa inom ramen för vårt pågående avtal […] då HUM:s operativa analys visar att de nya israeliska lagarna inte har påverkat organisationens operativa kapacitet att rädda liv och lindra nöd nämnvärt.”

Antingen har regeringen lovat SD att sluta stödja Unrwa, eller så vill de att fler palestinska barn ska dö i Gaza.

UD verkar få panik. Redan nästa morgon försöker Benjamin Dousas statssekreterare, Diana Janse, nå Sidas generaldirektör. Han svarar att han kör bil men: ”Tar hand om PAO-frågan, kommer bli bra”. 

Morgonen efter, klockan 07:16, är statssekreteraren tydligare. Hon vill inte ha någon skrivelse till UD och ber honom att inte skicka något i den riktningen, då ”det inte bidrar till något här; vår politik i frågan ligger, som jag också sade, fast”.

Granit svarar att Sida bara vill ge regeringen en lägesuppdatering, då ”expertmyndigheten i god dialoganda bör kunna ge sin operativa bild av situationen som inte ifrågasätter politiken”.

Men UD är demonstrativt ointresserade av Sidas analys av Unrwas operativa förmåga. I synnerhet om det lämnar något spår av att de blivit informerade. Janse beordrar myndigheten att inte skicka något ”papertrail”, skriftligt spår, på hur Sida ser på situationen.

Granit påtalar igen att det bara handlar om en faktaupplysning från en myndighet och antyder nästan att Sida har rätt att agera utan regeringens godkännande, eftersom det redan finns ett avtal. Janse svarar barskt att Sida bara borde säga upp avtalet med Unrwa i förtid. 

I ett sista försök att blidka UD poängterar Sidas generaldirektör att det skulle väcka ”mycket uppmärksamhet” om man bryter ett ingånget avtal utan några operativa skäl. Det leder dock bara till att Janse sätter ned foten med det, i sammanhanget, självklara påpekandet att det är regeringen som styr Sida, ingen annan. Och tydliggör med att upprepa: ”Vi ser ingen poäng med inskick”. 

Granit fattar vinken, och tvingas kapitulera för UD med ett lakoniskt: ”Det är noterat”.

Tre dagar senare, den 18 maj, publicerar Sida sin slutliga bedömning av den operationella kapaciteten i Gaza. Analysen är, precis som tidigare, att ”det inte finns någon annan humanitär aktör som har möjlighet att rädda liv och förhindra nöd i den utsträckning som Unrwa gör”. 

Men trots den avgörande slutsatsen är Sidas beslut ändå att inte allokera stöd genom Unrwa – av den enda anledningen att regeringen säger nej. Sveriges nya biståndspolitik måste nämligen följa utrikes- och säkerhetspolitiken.

Så vad är då skälet till att Sverige och USA är de enda som avslutat stödet till Unrwa? 

Sanningen är att vi inte vet. Vi vet dock att skälet biståndsministern anger inte stämmer. Vi vet att de inte kan visa några underlag eller ge något belägg för sina påståenden – men samtidigt försökt mörka de underlag som visar att de ljuger. Och vi vet att en stor del av deras högerpopulistiska väljarunderlag hatar Unrwa på falska och fördomsmässiga grunder.

Så länge Benjamin Dousa inte kan ge en rimlig förklaring, som inte är osann, finns bara två möjliga alternativ: antingen har regeringen lovat SD att sluta stödja Unrwa, eller så vill de att fler palestinska barn ska dö i Gaza.