Det kan knappast ha undgått någon att ersättningsnivåerna i de allmänna socialförsäkringarna har sänkts kraftigt, samtidigt som villkoren har försämrats och kraven har skärpts på ett ofta omänskligt sätt.
Det är stor skillnad mellan vad de lagstadgade sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna föreskriver och vad den försäkrade får i plånboken. Vid kortvarig sjukdom motsvarar sjukpenningen inte 80 procent, utan 72 procent av inkomsten. Skulle sjukskrivningen bli långvarig sänks ersättningen inte till 75 procent, utan till 68 procent. För arbetslösa är ersättningen ännu lägre. Endast tolv (12) procent av de arbetslösa får en a-kasseersättning som motsvarar 80 procent av tidigare lön. För genomsnittslöntagaren är ersättningen 56 procent. Även arbetsskadade har fått vidkännas försämringar. Deras ersättning, som vilar på skadeståndsrättsliga principer vilket ska garantera ett hundra procentigt inkomstskydd, har sänkt till 92 procent.
Mot bakgrund av dessa siffror blir uppgifterna i Folksams rapport ”Välfärdstendens 2010” som ett slag i ansiktet, om inte ännu värre. Det är nämligen så att förändringarna i socialförsäkringarna har och kommer att generera gigantiska överskott för staten. För de kommande fyra åren uppskattas överskottet till närmare 90 miljarder kronor.
Samtidigt har det varit förvånansvärt tyst om saken både i media – en kort notis i Svenskan, en magsur god dag-yxskaft-ledarkommentar i DN och från politiskt håll. Hur är det möjligt?
– Det finns nog en tyst överenskommelse mellan partierna att inte ta upp det i offentligheten, säger Håkan Svärdman, välfärdsanalytiker på Folksam, och en av författarna till rapporten. Socialdemokraterna har lika mycket fingrarna i syltburken som de borgerliga.
Det började i början av 90-talet när vi hade en grekisk situation, och hade i det närmaste tappat kontrollen över statsfinanserna. Då genomfördes kraftiga försämringar i de offentliga socialförsäkringarna, samtidigt som överskottet användes till att täcka upp underskottet i budgeten.
Men är inte det ett lagbrott?
– Ja visst, lagen säger att avgifter till socialförsäkringar ska användas till att finansiera dessa, och ingenting annat. Man kan förstå åtgärden i en extraordinär situation, men det här har bara rullat på, trots flera utredningar som har tillsatts. Och skulle de rödgröna vinna valet är det föga troligt att det blir någon snar förändring.
Förutom att det bryter mot lagen, anser du inte att det är omoraliskt?
– Det finns onekligen ett intellektuellt problem här. Människor kan acceptera förändringar, och rent av försämringar, om ett system är antingen felkonstruerat eller om det är för dyrt. Det här handlar om någon helt annat. Det är en form av dold beskattning. 2003-2004 till exempel sänktes sjukpenningen och överskottet från socialförsäkringarna användes till att klara utgiftstaket!
Vilka konsekvenser har det här agerande?
– För det första skadar det trovärdigheten och tilltron till systemet. Vi vet att missnöjet är mycket utbrett bland arbetstagarna. Det måste finns ett klart samband mellan avgift och förmån.
Dessutom ökar de privata försäkringarna. Därmed minskar inslaget av solidaritetstänkande som finns inbyggt i de offentliga socialförsäkringarna, och därmed fördelningseffekten.
Idag är det ju överskott i de offentliga finanserna. Kan man då säga att det är de sjuka som betalar för skattesänkningarna?
– Gunnar Axén, som är moderat riksdagsman och ordförande i socialförsäkringsutskottet brukar säga att hälften av skattesänkningarna betalas av socialförsäkringssystemet. Så ja, det kan man absolut säga.
