– Det var det största skogsbruket i Allendes sociala system. Det var ett socialt företag som grundades när regeringen köpte ut stora markägare och nationaliserade området. Vi var omkring 600 arbetare där på en halv miljon hektar, säger Ricardo till Flamman.

Själv hade han en speciell roll. I styrelsen satt åtta demokratiskt valda arbetare och två representanter för regeringen, varav han var en. Till skillnad från många andra förstatligade bolag, särskilt inom koppar- och gruvindustrin, existerade inte detta bruk innan Allende kom till makten. De privata ägarna köptes ut så att företaget kunde grundas – något som inte sågs med blida ögon av varken ägarna eller högern.

– Vi var lite som ett laboratorium för hur man kunde utveckla demokratiska styrelseformer av företag, säger Ricardo.

– Hela oppositionen och särskilt de gamla godsägarna betraktade vårt företag som ett hot från början. När vi kom dit innan företaget hade grundats fick arbetarna aldrig lön. De fick något slags papper som de skulle köpa livsmedelsvaror för i en särskild butik ägd av godsägaren. Så de stod i ständig skuld till ägarna. Det var medeltida förhållanden.

Det nya demokratiska företaget anställde kvinnor, som inte hade tillåtits arbeta i regionen tidigare, och gick dessutom med vinst.

– Vi var framgångsrika på många olika sätt. Det var farligt för högern, eftersom kapitalet alltid har påstått att arbetare inte kan styra företag. De ville utplåna minnet av det.

På samma bruk arbetade också tre svenskar, som alla hade kommit dit som volontärer för den Sida-kopplade biståndsorganisationen Utbildning för biståndsverksamhet (UBV). En av dem är Kristian Lund, som numera är stenhuggare i Falun. Han kom till Chile hösten 1972 för att arbeta som skogvaktare vid det nystartade bruket i Valdivia. Han beskriver hur han snabbt påverkades av de politiska stämningarna i landet och vid bruket.

– Jag blev mer och mer radikaliserad efter ett tag, det handlade inte så mycket om skog längre utan om hur arbetarstyret skulle skötas. Det var så oroligt i landet, det var ett slags förrevolutionär tid.

Ett tecken på det var att åkerierna som bruket var beroende av för transporter gick ut i strejk i protest mot exproprieringen, och när de beställde verktyg från bland annat USA fungerade de inte.

– Vi fick försöka komma runt det på egen hand. Det blev ett slags byteshandel eftersom högern bojkottade varuleveranser. Vi fick motorsågar från USA som lade av direkt, det var ett slags sabotage.

Enligt Kristian Lund var allt detta tecken på att en statskupp var förestående.

– Vi var väldigt medvetna om att det skulle ske en kupp. Allt pekade på det: blockaderna, de ökande motsättningarna i landet. Högern hade bra kontakt med USA.

Kuppen kom också, den 11 september 1973, när generalen Augusto Pinochet med USA:s stöd beordrade sina styrkor att omringa presidentpalatset La Moneda i Santiago, vilket ledde till att Allende tog sitt liv.

Även skogsbruket i Valdivia blev snabbt en måltavla för militären. Ricardo flydde då upp i de omkringliggande bergen. Men där var det omöjligt för honom att veta vad som skedde i landet.

Vi var väldigt medvetna om att det skulle ske en kupp. Allt pekade på det.

– När kuppen skedde bestämde jag och några kamrater oss för att vi skulle hålla oss i närheten av företaget. Vi satt i en grotta uppe i bergen i en månad. Den 15 oktober tog jag mig ned till bruket igen. Jag ville veta vad som hade hänt, och jag var väldigt hungrig. Då blev jag direkt gripen, berättar han.

Kristian befann sig inte vid bruket när kuppen ägde rum, vilket han i efterhand har insett förmodligen räddade hans liv.

– Min volontärorganisation hade sagt att om det blir en kupp så skulle jag ta mig till företagets lokaler. Men det gick inte, för jag var i en stad när kuppen skedde. Det var dock tur att jag inte gjorde det, har jag förstått i efterhand, för då hade jag förmodligen dött. De var väldigt hårda mot utlänningar, som de betraktade som subversiva.

Elitstyrkor hade omringat bruket eftersom det ansågs radikalt. Kristian kunde därför inte ta sig dit utan blev avvisad.

I stället begav han sig till provinshuvudstaden Valdivia, där han greps av militären. När de efter fyra dagar fick uppgifter om att han arbetade på bruket och därför kunde betraktas som ”vänsterextremist” fängslades han.

Ricardo och Kristian är i dag vänner, mycket på grund av det starka band som deras gemensamma öde skapade. De bär nämligen båda på psykiska och fysiska märken av den tortyr som de utsattes för.

De pekades båda ut som ledare för en konspiration mot den chilenska staten. Ricardo var särskilt utsatt, eftersom han hade varit regeringens representant i brukets styrelse och sågs som en ledargestalt.

– Vi var tusentals som fängslades de första dagarna. Bara man hade långt hår eller skägg eller något annat som avvek från militärens norm så kunde det leda till att man fängslades. Men jag var ganska känd i provinsen, så de anklagade mig för att vara gerillaledare, att jag låg bakom en plan som de inbillade sig fanns.

Även Kristian pekades ut som särskilt farlig.

– Jag blev först anklagad för att ha deltagit i ett överfall mot en militärförläggning. De hävdade till och med att jag var hjärnan bakom det och att jag utsetts av svenska regeringen som gerillaexpert.

Ricardo flyttades till provinshuvudstaden Valdivia, där han hölls i en månad utan att någon visste var han befann sig. Enligt chilensk jargong var han ”försvunnen”, vilket i regel betyder en sak: tortyr. 50 år efter att det ägde rum kan Ricardo sakligt berätta om hur den chilenska militären utsatte honom och andra medfångar för olika sorters tortyr för att få dem att erkänna sig skyldiga till påhittade brott. Det började alltid med elchocker.

– Militären började alltid med det för att ”mjuka upp” fångarna. Sedan eskalerade det varje dag. Jag blev hängd och slagen på hälarna med ett järnrör. Jag blev skenarkebuserad av en grupp soldater med dragna gevär. De drog av mina naglar och satte elkablar där i stället. De skendränkte mig, en metod de kallade för ”ubåten”.

Under den månad han hölls i tortyrcentret kunde de komma in i hans cell närsomhelst på morgonen, på kvällen eller mitt i natten.

Vi behandlades med militära lagar fastän landet inte befann sig i krig.

– Det var olika ”uppdragsgrupper” som utförde tortyren. De började alltid med elchocker, mot bröstvårtorna, benen och testiklarna.

– Det trappades upp med tiden. I början blev alla utsatta för elchocker och slag med påkar. Men de insåg att det inte gjorde så stor skada, så de intensifierade tortyren efter hand. Det blev tortyr på ett helt annat sätt, det var inte bara misshandel.

Även Kristian utsattes för liknande tortyr och skenavrättades.

– De försökte skrämma skiten ur mig, och jag blev jätterädd.

– De två andra som jag var anklagad tillsammans med arkebuserades efter bara några dagar. Så jag hade kunnat stryka med jag också.

Det var fallet med andra svenskar. Både Kristian och Ricardo nämner en annan volontär vid UBV: Svante Grände, även känd som ”Löjtnant Julio”. Denne prästson från Västergötland har varit föremål för såväl böcker som radiodokumentärer. Han blev mer radikaliserad än Kristian, och Ricardo beskriver honom som ”Sveriges Che Guevara”. Han anslöt sig till en grupp i den chilenska motståndsrörelsen, men på grund av den hårda repressionen tvingades de ta sig över gränsen till bergen i Argentina. Där dödades Grände och hans grupp i ett bakhåll av den argentinska militären 1975. Hans kropp har aldrig återfunnits.

– Det var genom honom jag fick pröva snus för första gången, säger Ricardo.

Totalt dödades över 30 000 personer under Pinochets diktatur.

Det som räddade Kristian var kontakten med den svenska ambassaden, där ambassadören Harald Edelstam arbetade. De kunde bevisa att Kristian befann sig på ett annat ställe när överfallet han var anklagad för att ha lett ägde rum. Lyckligtvis var militärens interna kommunikationer också dåliga i det förvirrade läge som rådde.

– Militären hade inte så bra kontakt med sitt kommando i Santiago och kunde inte få mig ställd inför rätta enligt chilensk lag. Men jag hade bra kontakt med svenska ambassaden och de hade koll på mig. Ambassadören Edelstam lyckades få en lista på namn på folk som skulle få fri lejd ut ur landet.

Kristian var en av de tio: han blev förklarad persona non grata och utvisad till Sverige.

För Ricardo skulle det ta längre tid. Han dömdes av en militärdomstol för förräderi mot fosterlandet och fick det hårdaste straffet av alla de fängslade: livstids fängelse plus fem år.

– Jag tror inte att det var många i Chile som fick ett så hårt straff. Det visade att de verkligen avskydde mig. Jag är väldigt glad att jag överlevde, för jag trodde att de skulle mörda mig.

Lyckligtvis gjorde brukets koppling till Sverige via UBV och Sida att företaget var ganska känt här.

– Sida hade skickat pengar och volontärarbetare till oss. Jag hade fått visum till Sverige redan i mars 1974. Det var som en försäkring, för det visade att det fanns ett land som skyddade mig. Jag hade också visum till Västtyskland och England, säger Ricardo.

Efter fyra år i fängelse utvisades han till Sverige i september 1977. Via FN:s hjälp fick han borda ett SAS-plan som flög honom till Växjö. Sedan dess har han varit svensk.

– När jag blev utvisad förlorade jag mitt chilenska medborgarskap och alla politiska och civila rättigheter där.

I Sverige var det till en början hårt. Till exempel fanns inte de resurser som finns i dag för människor som genomgått liknande trauman, och både Kristian och Ricardo fick förlita sig på sig själva.

– Det fanns ingen krishantering på den tiden, som det gör i dag. Det fanns inga traumaenheter eller så. Det fick jag ta hand om själv. Med parsamtal och annat, säger Kristian.

I Chile övergick diktaturen 1990 i demokrati efter en folkomröstning, utan att någon uppgörelse skedde med denna mörka episod i landets historia. Det håller dock på att förändras. Förra året beslutade högsta domstolen att alla domar som utfärdades av militärdomstolarna på den tiden var ogiltiga.

– Vi betraktades som internfiender, och högsta domstolen har slagit fast att det inte fanns några inre fiender. Vi behandlades med militära lagar fastän landet inte befann sig i krig. Det gjorde att en möjlighet öppnade sig för oss som suttit i fängelse och torterats att stämma den chilenska staten, säger Ricardo.

Förra våren bestämde han sig för att göra det tillsammans med andra svenskar, bland andra Kristian. Eftersom de båda nämns i den chilenska militärens egna listor och dokument har de en rättslig möjlighet att kräva upprättelse. Förra året lämnade de in en stämningsansökan, och processen befinner sig nu i en prövoperiod. Ricardo har nyligen också genomgått en psykisk och fysisk utredning på Röda korset i Uppsala för att stärka bevisen på att han utsattes för tortyr.

Varför det har tagit så lång tid för överlevarna att få denna möjlighet vill Ricardo inte spekulera i. Men han tror att det delvis kan ha med ekonomi att göra, för det är många som söker upprättelse.

– Jag vågar inte gissa men det är ganska många tror jag. Men det är inte så många som är kvar i livet. Det har gått 50 år nu. Jag tror också att de har dragit ut på detta så att tillräckligt många hinner dö så att de slipper betala så stora skadestånd.

Det finns också en politisk aspekt, och han påminner om att alla inte har samma syn på diktaturen i Chile.

– Man ska inte glömma att Pinochet fortfarande har många anhängare i Chile, även i parlamentet. Folk som anser att det enda fel Pinochet gjorde var att han inte mördade fler motståndare. Så fascismen är levande i Chile.

För Ricardo och Kristian är ett eventuellt skadestånd dock inte det viktigaste. Det handlar om att få upprättelse.

– Jag hoppas att vi ska få upprättelse och att sanningen kommer fram: att vi inte var våldsamma personer eller människor som ville förstöra landet. Utan att vi var en generation unga människor som var socialister, romantiker, som trodde att en annan värld är möjlig, säger Ricardo, och får medhåll av Kristian:

– Jag hoppas att det ska leda till ett erkännande till att de har gjort fel. Det finns pengar med, men jag känner inte till någon summa. Det viktigaste är erkännandet. Att det har påverkat mitt liv och att jag ska kunna ta hand om mig på ett bra sätt.

Den pågående processen kommer troligen att leda till ett beslut någon gång nästa år. Men både Ricardo och Kristian kommer att resa till Chile för att delta i evenemang under 50-årsdagen av kuppen den 11 september. Ricardo kommer bland annat att hålla föredrag och de ska båda delta i en fotoutställning. Kristian ska också delta i en utställning som han huggit en särskild sten till.

– Jag är stenhuggare nu och har gjort en skulptur som heter Elfte september som ska ställas ut där nere. Men vi har svårt att få ihop med pengar till transporten, säger han.

– Det handlar om att dela minnet av elfte september med det chilenska folket, säger Ricardo.

Det kommer de att göra, med eller utan stenen. Huruvida de också får upprättelse avgörs först nästa år.

För att hjälpa Kristian och Ricardo att transportera stenen till Chile, skicka valfri summa till Dynamiska Kulturföreningens bankgiro 5023-5589.