Regeringen måste göra allt för att journalisten Joakim Medin ska friges. Men dess vekhet mot autokrater, både på både bortaplan och hemma i Sverige, inger inte mycket förtroende.
”Demokratin är som en spårvagn”, förklarade Istanbuls borgmästare vid 1990-talets mitt. ”När man är framme är det dags att kliva av.”
Borgmästaren hette då Recep Tayyip Erdogan, och skulle komma att bli landets president. Fram tills den 19 mars i år innehades samma post av socialdemokraten Ekrem Imamoglu, som då arresterades och anklagades för att ”leda en kriminell organisation”.
Protesterna lät inte vänta på sig. Oppositionsledaren Özgür Özel beskrev hur Maltepe-torget ”svämmade över” när 2,2 miljoner människor gav sig ut på gatorna i lördags.
Denna historiska flodvåg var journalisten Joakim Medin där för att rapportera om, på uppdrag av Dagens ETC. Men även han arresterades kort efter att ha landat den 27 mars, med anklagelser om ”medlemskap i en väpnad terrororganisation” och för att ha ”förolämpat presidenten”, efter obelagda påståenden om inblandning i dockprotesten mot Erdogan den 11 januari 2023. Likt Imamoglu fördes han till Silivrifängelset utanför Istanbul.
Att den turkiska regimen först fängslar landets främsta utmanare om presidentposten, och därefter en journalist som är där för att rapportera om protesterna, visar hur långt Erdogan är beredd att gå för att behålla makten. Det torde också vara enkelt att ta ställning mot – vilket Reportrar utan gränser, Svenska Pen, Publicistklubben och Tidningsutgivarna snabbt gjorde. Deras krav är lika enkelt som självklart: Joakim Medin måste släppas omedelbart.
Vi befinner oss i den ”tredje vågens avdemokratisering”, där autokrater stegvis avskaffar folkstyret genom att tysta all opposition och press.
Från regeringen är det desto tystare. Att vi inte har full insyn i regeringens strategi är begripligt: det överordnade målet nu måste förstås vara att få hem Medin. Men deras tidigare agerande mot Turkiet ger mig inget större hopp.
Under Tobias Billström var målet att alliera Sverige med USA och Turkiet så viktigt att han fördömde dockprotesten, samt kallade Turkiet för en ”demokrati”. Inte mycket verkar ha förändrats med Malmer Stenergard: om Trumps nedmontering av demokratin eller attacker mot vårt grannland Danmark har regeringen inte heller någonting att säga. Och när Flamman bad om ett uttalande från utrikesministern om Medin hänvisades vi till X – en plattform knuten till den amerikanska regeringen, och som bara tidigare i veckan stängde av ett flertal Erdogankritiska konton.
De kallar det för ”tyst diplomati”, och nog kännetecknas knähundar av tystnad. Desto mer ljudligt är extremhögerns fjäskande för världens främsta islamistdiktator.
”Jag hade hellre sett att det var Dagens ETC:s chefredaktör som satt fängslad. Men i det här fallet får det väl duga med en AFA-terrorist antar jag”, skriver den sultanslickande swishaktivisten Joakim Lamotte på X.
Tidigare NMR-medlemmen och ”förtalsombudsmannen” Christian Peterson förklarade för Patriotiska partiets märkliga högermaoistiska tidning Aydinlink att Joakim Medin inte alls är journalist, utan ”vänsterextremist med kopplingar till terrorgruppen AFA”.
Det hade kanske inte spelat så stor roll om de kom från anonyma trollkonton, men både Lamotte och Peterson har hyllats av sverigedemokratiska riksdagspolitiker och bjudits in att föreläsa för Sveriges näst största parti.
Quislingarnas tid är nu. Vi befinner oss i den ”tredje vågens avdemokratisering”, där autokrater stegvis avskaffar folkstyret genom att tysta all opposition och press.
I Ryssland dömdes dissidentveteranen Alexander Skobov i mars till 16 års fängelse för att ha kritiserat kriget, och i USA har Donald Trump samma månad gått hårt åt den propalestinska studentrörelsen. Ungern har nyligen förbjudit Prideparader, Hong Kong har fängslat 47 demokratikämpar, och Sydkoreas arbetarrörelse stoppade nyligen ett auktoritärt kuppförsök. I Sverige har en rad åtgärder införts som monterar ned yttrandefriheten, och i dag förklarade man att ”yttranden” ska kunna leda till att uppehållstillstånd dras in.
De auktoritära män som vill hoppa av demokratins spårvagn blir allt fler, och på vissa håll verkar den konservativa högern redan ha rest sig från sina säten. Det är dags att hålla ögonen på vilka i Sverige som sneglar mot stoppknappen.
