Jag är någon som många arbetsgivare undviker att anställa. Inte för att jag har dåliga meriter, eller är mindre kompetent än andra, utan för att jag är kvinna och kan tänkas skaffa barn inom en överskådlig framtid. Enligt en helt ny undersökning från Regus vill bara 17 procent av de tillfrågade företagen i Norden anställa mammor som kommer tillbaka från föräldraledighet.

En individualiserad föräldraförsäkring skulle motverka diskriminering på två plan: Dels kommer inte arbetsgivare att betrakta det som ett riskprojekt att anställa en kvinna, dels slipper män förhandla om sin pappaledighet. Flera undersökningar visar att arbetsgivare inte räknar med att pappor ska vara lediga. Många män tenderar att ta ut föräldraledighet på ett sätt som påverkar arbetet i minsta möjliga mån, kanske i samband med semester, eller bara någon dag i veckan. Skulle alla föräldrar ha en pott med lediga dagar det inte går att kompromissa om finns betydligt mindre utrymme för ogina arbetsgivare. För vad ska de göra? Enbart anställa människor över 50?

Det finns ett starkt motstånd mot att individualisera föräldraförsäkringen. Samtidigt visar en undersökning som SVT gjorde för ett par år sedan att sju av tio tycker det är bra om föräldrarna tar ut lika mycket ledighet med barnet. Det kan tydas som att många tycker det är en svår fråga där det är lätt att ha motsägelsefulla åsikter.
Till viss del tror jag faktiskt att anledningen till att frågan inte har blivit mer populär är sättet den har drivits på. Här har framför allt vänstern en pedagogisk utmaning framför sig. För det första är det viktigt att en individualisering inte slår mot exempelvis ensamstående föräldrar. När jag bevakade Miljöpartiets kongress i våras beslutade partiet om en tredelad föräldraförsäkring.

Ett av argumenten som fördes fram från talarstolen var att ensamstående åtminstone skulle få vara hemma med sitt barn 75 procent av tiden en kärnfamilj får och inte bara hälften. Jag vet inte om det även är MP:s partistyrelses uppfattning, men jag tycker faktiskt det är illa nog att valda kongressombud inte har bättre koll. Hade jag varit en ensam mamma hade jag fått skrämselhicka. Antagligen helt i onödan dessutom, för i den statliga utredningen Reformerad föräldraförsäkring – Kärlek, omvårdnad, trygghet som kom 2005 finns en hel del förslag om hur en individualiserad föräldraförsäkring ska utformas så att inte ensamstående missgynnas. De kan säkert utvecklas ännu mer för att även omfatta
andra familjekonstellationer.
Bland många finns en oro över att en individualiserad föräldraförsäkring skulle drabba barnfamiljer ekonomiskt. Till viss del är den farhågan betydligt överdriven. För många rör det sig om max några hundralappar per månad, om ens det. En del familjer skulle tjäna på att dela lika. Samtidigt borde en vänster värd namnet se över vad som kan göras för att minska effekten för de familjer som faktiskt skulle drabbas mest.

Att tydligare koppla ihop individualiserad föräldraförsäkring med andra vänsterkrav som rätt till heltid, satsningar på höjda löner i offentlig sektor och generella ekonomiska satsningar på barnfamiljer skulle antagligen vara framgångsrikt.
”Men det går väl framåt ändå, måste vi lagstifta om det här”, invänder kanske någon och hänvisar till ändrade attityder till pappaledighet. Och visst är det bättre än på 1970-talet. Men en utredning som TCO gjorde förra året visar att med den här takten tar det 50 år innan uttaget av föräldraledighet är jämnt fördelat mellan mammor och pappor. Ärligt talat; det duger inte.