För nästan hundra år sedan skrev John Maynard Keynes, en av historiens mest betydelsefulla ekonomer, texten ”Economic possibilities for our grandchildren”. I essän bedömer Keynes att den teknologiska utvecklingen i kombination med kapital­ackumulation ofrånkomligen skulle leda till en markant arbetstidsförkortning och förhöjning av levnadsstandarden. Enligt Keynes skulle den ekonomiska utvecklingen resultera i ett sådant materiellt överflöd att människans primära uppgift inte längre skulle ligga i att tillgodose sina omedelbara behov. Det nya riktmärket skulle enligt Keynes komma att bli ”tre-timmars skift eller en femton-timmars arbetsvecka”, och det lilla arbetet som skulle behöva utföras skulle kunna utföras gemensamt. I och med detta skulle det främsta målet med vardagen bli den aktivitet som enbart den rikaste samhällsklassen hade möjlighet att utföra. Nämligen att försöka lista ut hur all denna fritid skulle tillbringas.

Ifall Keynes vaknade till liv och såg hur det låg till i dag på den svenska arbetsmarknaden skulle han utan tvekan vända sig ned i graven igen. Standarden på arbetsmarknaden är fortfarande 40 timmar per vecka sedan arbetstidslagen infördes på 70-talet. Detta trots att Sverige upplevt en produktivitetsökning (mätt i BNP) med i genomsnitt två procent per år. Med tanke på att produktionen konsekvent effektiviserats i så pass hög grad finns det utrymme att minska arbetstiden och bibehålla lönenivån, då vi helt enkelt klarar av att göra mer på mindre tid.

Vid första anblick kan detta te sig som en något idealistisk idé, men ett flertal projekt angående arbetslivsförkortning har redan genomförts. Nyligen avslutade till exempel Island flera storskaliga test-projekt med fyra-dagars arbetsveckor, något som kommit att beskrivas som en ”överväldigande framgång”. Testerna som genomfördes på cirka en procent av Islands arbetande befolkning visade att produktiviteten inte påverkats negativt alls. I somliga avseenden kunde man till och med konstatera att produktiviteten förbättras.

Dessutom lade man märke till den ganska väsentliga detaljen att deltagarna kände sig både lyckligare och mindre stressade. Detta berodde gissningsvis på att de hade mer tid att lägga på det som de flesta anser är det viktigaste i livet: familj och fritidsintressen.

Vad Islands projekt visar är att steg mot uppfyllandet av Keynes framtidsspaning både är möjliga och eftersträvansvärda. Från politisk håll erbjuder arbetstidsförkortning också en metod att minska arbetslösheten genom att fler individer kan tänkas dela på samma typ av arbete. Genom att arbeta kortare skift kan fler arbetare anställas och på så vis kan en högre sysselsättning nås. Detta minskar i sin tur uttaget av a-kassa och andra bidrag. Även ur näringslivets perspektiv kan en arbetstidsförkortning ses som lockande om man tar teorin om avtagande marginalnytta i beaktande. Individer arbetar helt enkelt effektivare under kortare tidsperioder. Eftersom företag är vinstmaximerande utgör detta en potentiell konkurrensfördel.

Mycket talar för att vi skulle kunna börja röra oss mot en värld mer lik Keynes ideal. En värld där inte bara den allra rikaste samhällsklassen har möjlighet att begrunda hur dess fritid ska tillbringas. Men för att detta ska lyckas krävs att frågan återigen aktualiseras och i likhet med tidigare historiska arbetstidsförkortningar, att en stor del av befolkningen mobiliseras. Om detta kan ske återstår ännu att se, men det är hög tid att frågan återigen väcks.