Under höstens Socialistiskt Forum i Stockholm upprepades den igen: myten om den präktiga vänstern. Den här gången var det Anna Björklund, inbjuden av Flamman till ett panelsamtal om konservatismens återkomst, som återgav vad som blivit en befäst sanning.
Vi känner alla igen de stora dragen. Björklunds självutnämnda livsstilskonservativism härstammade, menade hon, ur en revolt mot de vänner och vänsterbekanta hon tidigare hade umgåtts med. Där skulle alla handlingar och varje begär dekonstrueras och kritiseras. Snarare än att bejaka glädjen i sitt enda liv förväntades individen att skuldtyngt älta sina privilegier.
Att göra upp med vänstern (eller, mer strikt, det gamla kompisgänget) innebar därmed för Björklund att förkasta dess pekpinnar. Eftersom man inte kan ändra på den man är finns det heller ingen anledning att skämmas för att man är vit, cis eller medelklass.
Idén om den präktiga vänstern dominerar i dag kulturen såväl som politiken, vare sig det rör sig om internethögern som förfasar sig över godhetssignalering eller Vänsterpartiet som självföraktande påpekar att ingen bör skämmas för att de äter kött och flyger charter. Här framställs vänsterns samtida svaghet som orsakat av en politisk kultur av ängslighet och moralism. Igenkänningshumorn är stor i både höger- och vänstersammanhang när helst det ska raljeras.
Vänstern framstår endast som präktig för de som aldrig bemödat sig att ta del i arbetet.
Men den präktiga vänstern är myt. Det är en myt som uppstått bland de som tror att åsikter på egen hand utgör politik och som jagsvagt hänger upp sig på tidigare begär att ingå i gemenskaper de nu förkastar. För anklagelser om präktighet kommer sällan från de med egna erfarenheter i vänsterns organisationer. Det är i stället en talepunkt som främst lever i tidningarnas opinionsjournalistik.
På så sätt speglar myten om den präktiga vänstern det politiska subjektets atomisering under nyliberalismen. Här handlar politik inte längre om en gräsrotsrörelse för samhällsförändring, utan ett paket åsikter vars syfte är att särskilja sig själv gentemot den andre.
När politiken reduceras till att tycka rätta och fel så blir andras präktighet ett särskilt provocerande hot mot den egna självbilden. Men det har lite med faktisk vänsterpolitik att göra, den som pågår varje dag på arbetsplatser, i bostadsområden eller i demokratiska församlingar. I sådan organisering är snarare ödmjukhet en grundförutsättning.
Vi finner därför sällan präktighet hos de som drar det tunga organisatoriska lasset inom vänstern. De präglas istället av en öppenhet gentemot svåra strategiska frågor och individers ofta motsägelsefulla åsikter, om än grundvärderingar som överlever bortom dagliga opinionssvängningar. Den vänstern framstår endast som präktig för de som aldrig bemödat sig att ta del i arbetet.
Under Flammans samtal definierade Anna Björklund konservativism som att vara illojal mot sin samtid. Det kanske är på det här vi ändå ska lyssna, för det är dags att avfärda samtidsberättelsen om vänsterns präktighet för var den faktiskt är: en myt hopkokad av de som saknar kontakt med vänsterns dagliga rörelsepolitik.
