Vem bär skulden för den svenska modellens fall och nedrustningen av välfärden? En nyutkommen bok från Ratio försöker flytta fokus från den nyliberala offensiven genom att lyfta fram LO och socialdemokratin.
Ratio är Svenskt näringslivs forskningsinstitut som bland annat finansierar akademiker för att skriva böcker som utgör underlag för deras propaganda. Ett exempel på detta är boken Drömmen om jämlikhet. Socialdemokratins radikalisering och den svenska modellens fall (Ratio, 2014) av Henrik Malm Lindberg. Det är en välskriven bok full av intressanta citat från socialdemokrater och fackrepresentanter samt referat av debattinlägg och utredningar.

Den tes som Malm Lindberg driver är att LO och det socialdemokratiska partiet orsakade den svenska modellens fall genom att bryta med ”det tidigare samförståndet mellan arbetsgivare och arbetstagare”. ”Klassperspektivet återkom i rörelsens vokabulär omkring 1966”, skriver han. Det är året efter det som han beskriver som kulmen på den svenska industrins guldålder (1965), då det fanns som flest industrianställda. Bortsett från det påpekandet är boken märkligt fri från den ekonomiska bakgrunden trots att Malm Lindberg är doktor i ekonomisk historia.  

Att den svenska kapitalismen lagt ner eller ”outsourcat” stora delar av textilindustrin vid den tiden nämner han inte. Inte heller att arbetsgivarna hårt drivit försämrade arbetsförhållanden, i form av tidsstudier och ackordslöner, eller att de omänskliga förhållandena vid det löpande bandet gjorde att många inte stod ut. ”Vi är inte maskiner”, var huvudparollen när de strejkande gruvarbetarna vid LKAB demonstrerade.
Hans utgångspunkt är att ”det är idéer och inte i första hand maktresurser som styr samhällsutvecklingen”. Därmed friskriver han sig från att redogöra för hur människor påverkats av de stora förändringarna i arbetslivet som började före den period han skriver om (cirka 1965-1979).
Inte heller bryr han sig om att den internationella konkurrensen förändrat situationen för svensk exportindustri. Den hade vid den här tiden mist den förmånliga position som den haft eftersom den inte förstörts under andra världskriget och kunde exportera till återuppbyggnaden av Europa, som finansierades av Marshallhjälpens keynesianska politik.
Malm Lindberg tar inte heller upp att industrin saknade ett långsiktigt utvecklingsperspektiv. Ett exempel på det är hur chefen för den mekaniska skriv- och räknemaskinskoncernen Facit tillsammans med Gunnar Stäng, högersocialdemokratisk finansminister, hämmade utvecklingen av datortillverkning. Sverige hade 1954 världens mest avancerade dator, men ingripanden från finansdepartementet och Facit gjorde att utvecklingen bröts.  

Att facket och den politiska vänstern väntade sig ökad välfärd när den svenska ekonomin varit framgångsrik och att välståndet skulle fördelas jämnt, kan inte betraktas som ett brott mot den svenska modellen. Att LO och S satsade på att suga upp det ökande antalet arbetslösa i utbyggnad av välfärden är inte heller märkligt. Det är däremot den nyliberala offensiven med kravet att parasitera på välfärden i stället för att ta tillvara möjligheterna att tekniskt utveckla industrin.