Gösta Åström betraktar den lilla
ettåringen som vingligt tultar fram i
gräset.
– Flamman har jag haft sen jag
var sådär liten, säger han med en
nick.
Han växte upp i Arnemark
mellan Piteå och Älvsbyn. Flamman
kom en gång i veckan – ett exemplar
till hela byn.
–Då samlades de vuxna och juloch
midsommarflaskan kom fram.
Pappa köpte en flaska två gånger
per år. När Flamman kom, drack
de kask.
Gösta Åström är äldst av fem syskon.
I år firar han 60 år som medlem
i vänsterpartiet. År 1946 gick
han med i dåvarande SKP.
– Jag tyckte det var dags. Jag
hade nyss bildat familj och arbetade
i Älvsbyn vid Statens järnvägar.
–Man hade på sätt och vis fostrats,
eller kanske snarare bildat sig
en uppfattning om saker och ting.
Man gillade förstås inte nazisterna.
Däremot Ryssland och dem som
gjorde motstånd.
Gösta var gift med Ingrid och
hade precis fått en liten flicka.
–Som nu i juli fyllde 60 år.
Dåvarande SKP höll ett möte på
Åmans café i Älvsbyn. Dit gick
Gösta och ordföranden kände igen
honom. ”Jaha, är det du som är
Axel och Fridas.”Ja, svarade Gösta
och anmälde att han ville bli medlem.
”Du får ta och läsa lite först”, sade ordföranden och gav honom
en knippe böcker.
–Det var Kommunistiska manifestet
och Svensk arbetarrörelse
och annat. Kommunistiska manifestet
var jobbigast, för det är inte riktigt
skrivet på smörsvenska. Sen
ringde jag och sa att jag hade läst
färdigt. Nästa möte förhördes jag
på det jag läst. Dessutom skulle
man ha två personer som rekommenderade
en.
Det hade Gösta. Så han fick
partibok.
Men Flamman har han prenumererat
på hela tiden.
–Sedan jag fick egen adress har
jag prenumererat.
Konstig personkult
Han åkte på världsungdomsfestivalen
i Budapest 1949.
–Vi var väl en fem svenskar. Det
var en upplevelse! Man hade aldrig
varit längre bort än Stockholm.
Parlamentet i Budapest, en stor
jävla grej. Sovjet var där med en
stor delegation. Man stod och applåderade
och ropade ”Stalin, Stalin”
i tio minuter och så. Jag undrade
om man verkligen skulle ha
en sån personkult. Han hade visserligen
lett ryssarna genom kriget
och allt därefter, men… Jag tyckte
det var lite konstigt i en kommunistisk
rörelse.
Det följde en period som det
kunde vara jobbigt att vara kommunist.
–Det blev två grupper. En del
var rena rama grötsossar. En del
hade en annan uppfattning, och
de blev inte riktigt populära. Folk
vissste var jag fanns, så jag blev
pikad ofta.
Inom Järnvägsmannaförbundet
brottades kommunisterna med socialdemokraterna.
Gösta var kassör
ett tag.
–Även i fackliga centralorganisationen var det en kamp om herraväldet.
Men där kom jag också in,
som kassör, ett tag. Älvsbyn bestod
på den tiden av ett municipalsamhälle
och en landskommun. Det där
skulle göras om så municipalsamhället
skulle bli köping. Då kom jag
in i fullmäktige. Min boss på järnvägen,
stinsen, kom fram och gratulerade
och tog i hand. ”Jag blev inte
vald men det blev du.”Han var högerman.
I fullmäktige var det pirrigt.
Man var ung och grön.
Lokalreporter på fritiden
Gösta var inte mer än 25 år när han
blev vald till kommunen. Det var
mycket arbete.Vid sidan om jobbet
på järnvägen började Gösta skriva
för Flamman som lokalreporter.
Hur orkade han med allt, dessutom
med heltidsjobb och familj?
–Det brann i alla fingrar. Det
gällde att man var med överallt.
Gösta skrev reportage, fyllde det
som behövdes, och talade in texterna
på telefonsvararen i Luleå.
– På den tiden knackade man inte
på utan gick rakt igenom dörren,
skrattar han.
Ibland ringde ekonomichefen och
bad om annonser, och då fick han
jaga sådana.
–Det var också ett hårt arbete i
ungdomsrörelsen, där vi sparkade
igång aktiviteter. Det var fina kamrater
jag jobbade med då.Vi var ett
bra team.
Under den period som Gösta
bildade nya klubbar, hade de också
en liten teatergrupp som reste
omkring.
Som järnvägare har Gösta flyttat
mycket. Flamman har alltid hängt
med. Sprängattentatet 1940 minns
han, särskilt de insamlingar som
följde, för att återuppbygga tidningens
redaktion och tryckeri.
–Allt vad som kunde gjordes för
att samla in pengar.Men de var ju
inte många som hade det gott ställt.
Men folk gjorde vad de kunde. Gav
sina kronor.
Ville ha lokalförankring
När tidningen övergick till APK
1977 var det aldrig tal om att säga
upp prenumerationen.
Familjen hade också Ny Dag,
men den ger inte Gösta mycket
för. Flamman däremot, var ju en
Norrbottenstidning och hade lokalförankring.
Idag säljer Gösta tidningen, och
inför alla distriktskonferenser och
större evenemang beställer han en
extra bunt och marknadsför tidningen.
Även idag tycker han att
det är en bra tidning.
–Det är mycket fina reportage
utifrån, Sydamerika och massor
av grejer.
– Flamman har hängt med.