Den 6 februari publicerade Aftonbladet en ledare med rubriken ”Välfärdspolitiken står inför ett vägskäl” skriven av Lena Askling. Hon skriver att regeringen i vår tillsätter den utlovade stora utredningen om socialförsäkringarna, som kommer att få betydelse långt in i framtiden: ”Socialdemokraterna bör självklart delta med ambitionen att nå en bred uppgörelse”.
Askling tror att om utredningen misslyckas kommer det att bli ett ödesval om välfärdsstatens framtid med samma klassiska stridslinje som en gång ATP-frågan. ”Välfärdspolitiken står inför ett vägskäl och socialdemokratin måste välja väg. Det räcker inte med förändringar i marginalen. Se hur det har gått med den sociala bostadspolitiken, den är redan förlorad till marknaden. A-kassan är snabbt på väg att gå mot samma öde. Kvar står ännu socialförsäkringarna, vården och barnomsorgen medan äldreomsorgen i högre grad bärs av ökad av ett ökat medborgaransvar.”
Ett ”ökat medborgaransvar” innebär i klartext att ATP har blivit avskaffat, att individerna själva ska vara med och betala. Det beslutades för inte så länge sedan i en ”bred uppgörelse” mellan alla partier – utom Vänsterpartiet.

Eroderingen av välfärdspolitiken har blivit rena rama raset efter den borgerliga alliansen tillträde till regeringsmakten. Aftonbladets ledare ser två alternativ för hur socialdemokratin nu ska förhålla sig. Antingen att ”försäkringarna ska bli mer individuella, staten dra ner sitt ansvar till grundtrygghet och medborgarna själva betala mer för sig. Då ökar klyftorna mellan insider och outsider, mellan generationer och etniska grupper. Alternativet är att den socialdemokratiska modellen med generella, inkomstrelaterade ersättningar till alla med tydlig fördelnings- och jämlikhetssträvanden fortsätter att gälla.”
Om socialdemokraterna ska delta med ambitionen att nå en bred uppgörelse med borgarna kommer naturligtvis det senare alternativet inte att bestå. Vi fick en bred uppgörelse och ett systemskifte i pensionsfrågan, risken är överhängande att det går samma väg med socialförsäkringarna.

I Ulla Hoffmans skarpa bok ”Som en skänk från ovan – politiken bakom pensionssveket” (Nixon förlag 2005) skriver hon om hur regeringscheferna inom EU, varav Göran Persson var en, uppmanade ”medlemsländerna att kraftig att minska den offentliga skulden genom att med kraft reformera systemet för sysselsättning, hälsa och pensioner. Göran Persson var inte senfärdig. Under hösten 2004 lovade han Bo Könberg i riksdagens frågestund att tillsätta en utredning som skall se över socialförsäkringssystemet, där det nya pensionssystemet ska tjäna som förebild. Till utredare utsåg han Anna Hedborg, samma person som var en av socialdemokratins representanter i Pensionsarbetsgruppen, och också samma person som, i intervjun med Urban Lundberg, berättade hur hon förde socialdemokratins medlemmar bakom ljuset genom att hävda att det hon och Ingela Thalén deltog i var en reformering av ATP-systemet – inte att lägga grunden till ett nytt pensionssytem.”

Genom att svekfullt ge sken av att ATP-systemet stod inför omedelbar konkurs kunde de borgerliga partierna och socialdemokraterna med snabbehandling och odemokratiska metoder genomföra ett ideologiskt systemskifte. Det uppseendeväckande var att Sverige gick i täten för ett systemskifte av pensionerna. Över stora delar av Europa försämrades pensionerna och villkoren för pensionärerna efter svenskt mönster.
I vår tillsätter den borgerliga regeringen den utlovade stora utredningen om socialförsäkringarna. Frågan är om socialdemokratins välfärdspo­litik kommer att präglas av ett klassmedvetande och kamp mot nya klassklyftor eller om det återigen blir en bred svekfull överenskommelse som i likhet med pensionsuppgörelsen slutar med ett systemskifte.