– På 60-talet tänkte jag ”jamen gud nu spelar alla, kvinnor eller män det spelar ingen roll”och sedan började man märka att hoppsan! Glastaket finns kvar.
Vi sitter på ett café i Katrineholm, där Marie Selander och hennes man numera bor. Hon har själv ett långt yrkesliv i musik- och teaterbranschen bakom sig. Först som tonåring i gruppen Nursery Rhymes och senare bland annat på progg- och folkmusikscenen. Synen på kvinnliga musiker var också ett av skälen till att Marie Selander nyligen gav ut boken Inte riktigt lika viktigt? Om kvinnliga musiker och glömd musik.
– Du kan se hur man far ut över Madonna på hennes senaste turné, att hon är för gammal. Hon är 53 år. Kajsa Grytt som fortsatte spela när hon blev medelålders, har till exempel fått höra ”håller du på än?” Folk stirrade på henne som om hon var ett ufo.
Marie Selander påpekar att det ofta är lättare för män att fortsätta spela, medan kvinnor har en hårdare press på sig att vara unga och snygga.
– Ta Plura som exempel, eller Freddie Wadling. Finns det en kvinnlig Fredde Wadling, skulle vi acceptera det?
När det gäller utseendehets och sexualisering av kvinnor tycker hon att utvecklingen snarare har gått bakåt de senaste åren.
– Det fanns en mycket större individuell frihet på 70-talet, man fick se ut lite olika.
Överlag tycker hon att 1970-talet har fått ett oförtjänt dåligt efterord i historien.
– Det är väldigt lätt att smutskasta 70-talet och mycket prat om hur flummigt det var. Men våra barn gick i världens bästa skola, de lärde sig massor. På deras förskola var ingen barngrupp större än tolv barn och det gick fyra vuxna på varje grupp.
När hennes söner senare gjorde vapenfri tjänst valde de att göra det på en förskola för att de hade så bra minnen från när de själva var små.
Också på kultursidan beskriver Marie Selander det som en ”skillnad mellan natt och dag”. Både när det gäller satsningar och på hur kulturarbetare kunde ställa krav. Musikeraktionen EMMA är ett exempel.
– Då gick alla musiker ut och krävde minst 200 kronor per person som spelade på ett ställe. I dag är det väldigt vanligt att musiker spelar på dörren, alltså för det som stället får in i inträde. Det finns en stor svart marknad här.
Framför allt var kultur något som det satsades på och lyftes fram.
– Jag tycker det är bra att Stefan Lövfen har arbetarklassbakgrund, men jag har aldrig hört honom tala om kultur. Där var faktiskt Juholt bättre. Jag gillade honom. Det var synd att det gick åt helvete, men han var i alla fall en frisk fläkt.
Marie Selander påpekar att musiker- och teaterförbunden driver bra krav i dag, men har svårt att få genomslag för dem.
– Det finns inget stort, argt kulturarbetarkollektiv längre.
Det är något som Marie Selander återkommer till flera gånger under intervjun. Tron på kollektivets kraft. Och vikten av att gå samman. När det gäller utvecklingen i kultursektorn tror hon det kan hänga ihop med att allt fler kulturarbetare blir egna företagare.
– Det är ett sätt att slå sönder ett kollektiv.
Själv har hon vägrat f-skatt och tänker fortsätta med det.
– Det är så mycket jag frånsäger mig. Man lyfter ansvaret från den som anställer. Tidigare om du hade en spelning på till exempel Stadsteatern och en synth välte hade Stadsteatern en försäkring för det. I dag måste du ha det själv. Och hur många frilansar fixar till exempel pensionsförsäkring?
Hur brukar uppdragsgivare reagera på att du inte har ett företag?
– Först säger de att det inte går, sedan säger de njaa.. joo.. och till sist säger de okej.
När man talar om en tid när musiker anställdes för att spela i parklekar och där botox var ett okänt begrepp i underhållningsbranschen är det lätt att bli, som Maria Sveland uttryckte sig, politiskt deprimerad. Finns det då inget som blivit bättre sedan 1970-talet?
– Det är klart. HBTQ-rörelsen till exempel, det fanns inte på 70-talet. Jan Hammarlund var nästan ensam när han kom ut. Det var oerhört modigt. Sedan att det numera är självklart för kvinnor att arbeta i dag.
Synen på ensamma mammor är en annan sak som hon lyfter fram.
– Jag var ensam mamma runt 1970 och då började det ändra på sig. Samtidigt hade det aldrig gått om jag inte hade haft ett jättebra dagis.
Jag kan samtidigt tycka att det har börjat svänga tillbaka de senaste åren, att det inte är lika självklart accepterat som när jag var barn på 1980-talet.
– Jo, det är klart. Det finns bild av den lilla lyckliga kärnfamiljen i dag, och inte bara den lyckliga kärnfamiljen utan den lilla lyckliga medelklassfamiljen.
Marie Selander var 15 år när Nursery Rhymes slog igenom i början av 60-talet.
– Vi tyckte ju att vi var helt normala. Det var helt självklart för oss att vi ville hålla på med musik.
I omgivningens ögon var det inte alltid självklart och pressen kunde ibland vara hård. Marie Selander beskriver en dubbelhet kring det. Dels såg många på dem, inte som duktiga unga kvinnliga musiker, utan snarare som duktiga trots att de var unga tjejer.
– Samtidigt kunde vi få lite extra uppmärksamhet för det också och då undrade man, ”får vi den här uppmärksamheten för att vi är tjejer?”. Sedan var det också det här med att alltid bli bedömd, om vi eller Plommons var sötast.
Frågan som dyker upp är hur man klarar det som tonåring, i synnerhet när barnstjärnor som dukar under pressen har blivit ett återkommande tema i underhållningsbranschen. För Marie Selander betydde andra musikers stöd och uppmuntran mycket. Men också gemenskapen i bandet.
– Det blev som en mur utåt. Där kan man tala om att kollektivets kraft.
