Det gör fruktansvärt ont att förlora.
Att se att ens värderingar inte aktivt stöds av tillräckligt många andra medmänniskor. Men, det var det som hände på valdagen 2018. Vi som vill ha ett mer tryggt, solidariskt Sverige där vi alla utvecklas tillsammans och hjälps åt, där klassklyftorna minskar – vi förlorade. Regeringsbildningen har bara varit ett utdraget konsoliderande av den förlusten.
I realiteten finns det i dag fyra block i svensk politik, ett vänsterblock (V), ett mittenblock (S, MP), ett liberalt högerblock (L, C) och ett högerkonservativt (M, KD, SD). Vänster- och mittenblocket förlorade, även om Vänsterpartiet gick fram något i opinionen. Men som ett regeringsunderlag betraktat hade man förlorat. Sedan dess har makten legat i liberalhögerns händer, skall de välja S och MP eller de högerkonservativa. De valde Löfven som i sin maktiver släppte fram flera nyliberala reformer som inte ens Fredrik Reinfeldts regering vågade genomföra. Eller så lyckades Löfven i alla fall få C och L att tro att han ska. Hur S genomför sina överenskommelser med samarbetspartners är inte alltid klart förrän det är klart. De är ju trots allt fortfarande Sveriges starkaste maktspelsparti. Vem som lurat vem och hur mycket får framtiden utvisa.
Men att Socialdemokraterna främst är ett maktparti, som förvisso vinner förhandlingsstrider partier emellan, är också grunden för att deras röstetal minskar. För vad skall man egentligen tro att de vill göra, rent sakpolitiskt? De talar så vackert i valdebatterna, men gör alldeles för ofta tvärtemot mellan valen. Klyftorna ökar vare sig de har statsministerposten eller ej. Människorna kan omöjligtvis ha en klar bild av vad de faktiskt vill åstadkomma med vårt samhälle över tid. De säger ett, gör annat, hoppas kanske på något tredje. Väljarna flyr.
Vänstern måste våga stå fast vid ett rättvist alternativ även när hela etablissemanget skriker en rätt i ansiktet
Just denna otydlighet och ideologiska otrygghet är vänstersidans stora problem. För väljarna kan inte se en entydig klar bild av vad man får med vänsterpartiernas politik. Socialdemokraterna är uppenbart ideologiskt splittrade och trängda över maktförlusten rör de sig sakpolitiskt över ett vidutsträckt ideologiskt fält. Vänsterpartiet i sin tur vågar inte. De vågar inte fullt ut staka ut sitt alternativ. Det är fint med busskort om somrarna för barnen men det är inte ett sammanhållet politiskt alternativ till dagens doktriner. Vågar man inte själva vara ett starkt alternativ, hur skall man då få stora folkmassor att våga tro på vänstern?
Visst kan man bli förbannad för att V släppte fram regeringen och dess högerpolitik så billigt. Det är en adekvat ilska. Men det är inte Vänsterpartiets handlande i fredagens statsministeromröstning som är grunden för att vi får dras med denna fattigmansskapande politik. Det är opinionen, vilka svenskar väljer att rösta på. Och det är den grunden vänstern måste rucka på.
Därför bör vänstern sluta med att slösa tid på självspäkning över hur makten konsoliderade ett klart valresultat. I stället bör man ägna tid åt hårt oppositionsarbete, organisera sig och bygga ett tydligt politiskt alternativ även när hela etablissemanget skriker en rätt i ansiktet. Vänsterns företrädare måste sluta våndas när högerpolitiker mobbar dem, och i stället våga ta fajten för de vanliga människors gillande och sympatier. Våga tro att det går att skapa en bättre värld än denna. Se omkring oss – det kan inte vara omöjligt.