Det är sannerligen omvälvande tider vi lever i. Premiärminister Alexis Tsipras som genom en folkomröstning gav grekerna reellt inflytande över sin framtid står mot EU-ledare som krampaktigt håller sig fast vid politiska lösningar som inte någonstans visat sig värna varken ekonomin eller de människor som bär upp den. Nej-sidan jublade i söndags efter en stor seger, och de firade med rätta. Men vinsten är inte hemma än. Nu fortsätter förhandlingarna, osäkerheten inför framtiden och pengarna är snart helt slut. Är det vi nu bevittnar den slutgiltiga spiken i kistan för eurosamarbetet? Går Europa in i en något mer demokratisk fas i historien?

Att 60 procent ställde sig bakom regeringens linje i folkomröstningen är ett styrkebevis. Alexis Tsipras har fått ett betydligt starkare mandat i förhandlingarna med de så kallade institutionerna. Den kände ekonomipristagaren Paul Krugman skrev på måndagen efter folkomröstningen att det inte bara är Tsipras som är vinnare utan hela Europa, för ”demokrati betyder mer än någon valutaunion”. Det är naturligtvis sant. Rösterna från Grekland berättar att man är stolt och glad över att man vågade säga ifrån, att man inte köpte EU-ledarnas propaganda, utan sade ”oxi”, alltså nej, till mer åtstramningspolitik. Detta är avgörande inte bara för den grekiska vänstern, utan också för den moderna vänstern runt om i hela Europa. 

För att kunna förvalta mandatet regeringen fått, av betydligt fler greker än Syrizas egna väljare, valde dessutom Alexis Tsipras av byta ut sin finansminister, Yanis Varoufakis. I sin egen blogg skriver Varoufakis att vänstern har för vana att agera kollektivt och att det viktiga inte är att han innehar posten utan att målet är större – framgång för Grekland. Det är att visa ledarskap! Pittbull-strategin som fått illustreras av en frispråkig och fullständigt ärlig Varoufakis måste nu bytas ut. In kommer Euklidis Tsakalotos, tidigare biträdande utrikesminister i Tsipras regering, ekonom även han, som utbildat sig vid universitetet i Oxford. Vad för slags strategi som han kommer få personifiera, återstår att se. Förhoppningsvis en som inte bara får agera motstånd mot EU-högerns kraftfulla propagandaapparat.

I skrivande stund förhandlas det igen, om nya överenskommelser och premisserna för fortsatta förhandlingar. Den 20 juli kommer bli ett i raden av ödesdatum för den grekiska regeringen. Då går betalningstiden ut för de stora lånen som Grekland har till europeiska centralbanken ut. Om Grekland inte kommer överens med ECB innan dess är pengarna slut och närmast till hands ligger ett grekiskt utträde ur eurozonen. Som den här ledarsidan tidigare konstaterat är det inte nödvändigtvis något som slutar i katastrof, men det är inte heller en lätt sak. Opinionen för att stanna kvar i den europeiska gemenskapen är stark. Det handlar om kulturell tillhörighet och identitet. Om man inte är en del av Europa, vad är man då? Vid en eventuell Grexit krävs ett ledarskap som kan gjuta ytterligare mod i ett folk som lidit nog.

I och med folkomröstningen ökade polariseringen mellan nej- och ja-sägarna, och detta i ett land där ”dikotomin ja eller nej väcker smärtsamma associationer i en nation som har inbördeskriget i sitt dna”, som Alexandra Pascalidou skickligt beskrev i DN (5/7). Även om Alexis Tsipras har enorma uppgifter framför sig på EU-nivå, så får han inte glömma bort den inrikespolitiska arenan. Vill han fortsatt leda en av Europas få vänsterregeringar måste det komma resultat som betyder att folk märker att det vänder, att den grekiska ekonomins depression avtar och åter kravlar sig upp. 

OXI kommer för lång tid framöver vara ordet som symboliserar när det grekiska folket valde Greklands värdighet och demokrati framför teknokraternas omänskliga åtstramningar. Låt oss hoppas att folkomröstningen var början på slutet för det grekiska dramat.