I förra veckan redovisade Flamman hur partiskatten tillämpas inom vänsterpartiet, då med fokus på riksdagsledamöterna. I praktiken har betalningsviljan berott på om distrikten är intresserade.
I flera distrikt – exempelvis Bohuslän, Skaraborg, Jämtland och Värmland, är partiskatten ingen fråga som diskuteras och inga riktlinjer är tagna.
– Det händer att vi får in pengar ibland, men det är inga stora summor alls, säger Stefan Björling, partiombudsman i Bohuslän.
På andra håll, bland annat Halland och Jönköping, finns riktlinjer antagna, men kassörerna anser sig inte ha tillräckliga möjligheter att följa upp dem.
I Jönköping får distriktet in 38 000 kr per år, varav den absoluta merparten kommer från en person – landstingsrådet Marianne Ericsson, som betalar ”nitiskt”, enligt distriktskassören Yvonne Waldman.
Skåne, Sörmland, Göteborg och Norrbotten har utarbetat riktlinjer kring partiskatten och drivit in pengarna.
Skånedistriktet har tillämpat ett system, som inbringar cirka 100 000 per år.
I Sörmland uppskattar kassören Magnus Stavbom att drygt hälften betalar.
– Man kunde hoppas att fler distrikt gjorde som vi, säger han.
Göteborgsdistriktet har det senaste året arbetat aktivt för att få in partiskatt.
– Budskapet har gått ut väldigt tydligt. En av de bedömningar som valberedningen ska göra, handlar just om de nominerades betalningsvilja, säger Arthur Thiry, distriktskassör.
Inbetalningarna har fungerat väl och distriktet har i år budgeterat intäkter på 200 000 kr.
– Och de som inte betalar har förklarliga skäl.
Göteborg benämner riksdagsledamöternas partiskatt som kanslistöd. Därigenom blir inbetalningen avdragsgill, liksom de 1 300 kronor samtliga riksdagsledamöter betalar till riksdagskassan. De två riksdagsledamöterna från Göteborg kan alltså få tillbaka dryga hälften av 3 800 kronor på deklarationen.
I Stockholm har partiskatten varit föremål för diskussioner.
Flera av riksdagsledamöterna från Stockholm ger detta som förklaring till att de inte betalat parti-
skatt.
– Visst har det funnits otydligheter från vår sida. Men teknikaliteter går det alltid att skylla på, säger Thomas Magnusson, distriktsordförande.
Han uppskattar att distriktet sammanlagt får in omkring en halv miljon om året i partiskatt.
– Hade alla betalt skulle vi få in en bra slant till.
I Stockholm finns vänsterpartiets högst arvoderade: landstingsrådet Birgitta Sevefjord och socialborgarrådet Margareta Olofsson, bägge med 73 000 kronor per månad. De betalar partiskatt enligt olika beräkningar. Sevefjord har valt att betala tio procent av sin bruttoinkomst, 7 300 kronor i månaden.
Olofsson betalar 10 000 kronor i månaden baserat på att hon, efter alla övriga skatter, inte ska få ut mer pengar än motsvarande en riksdagsledamot.
– Jag har alltid betalt partiskatt. Efter påtryckningar från mina partikamrater betalar jag dock en större summa jämfört med vad jag gjorde innan förra valet. Då betalade jag cirka hälften till SOS Barn-
byar, säger Olofsson.
Sevefjord efterlyser ett enklare system som ska gälla för alla och anser att en procentdel på tio till 15 procent skulle kunna gälla rakt av.
– Det är fullt rimligt att man tar hänsyn till detta vid nomineringar, säger hon.
Både Olofsson och Sevefjord gör avdrag i deklarationen för den partiskatt de betalar.
När partistyrelsen i våras antog exempel på hur partiskattsrekommendationer kan se ut, angavs en princip som är allmänt uttryckt sedan tidigare: Skatten ska betalas på motsvarande nivå i partiet.
Men vissa distrikt drivit in partiskatten från riksdagsledamöter, eftersom det hittills inte funnits något system för hur detta ska göras på central nivå.
– Centralt skulle vi aldrig våga oss på det, för då skulle det bli såna diskussioner med i första hand distrikten, säger Kersti Eriksson, kassör på partikansliet.
Den centrala partiskatten skall nu diskuteras. Om denna införs, innebär det också att de distrikt som hittills tagit ut skatt, blir av med den intäkten.
Tvärtemot vad man kunde tro, har dessa inget emot detta. I princip.
– Om det fungerar utjämnande och är klart på förhand hur det ska skötas, är det inga problem, säger kassören Arthur Thiry i Göteborg.
– Det intressanta är att rörelsen får pengarna, och att ingen skor sig på förtroendeuppdrag, säger distriktskassören i Skåne, Mikael Persson.
Men de uttrycker viss skepsis mot particentralens förmåga att genomföra besluten.
– Jag är rädd för att de kommer vara rätt mjäkiga, säger Persson.
– Om man säger så här: det finns väl anledning att uttrycka viss tvekan kring partiets skötsel av sin centrala ekonomi, säger Thiry.
PARTISKATTEN KAN KOMMA ATT SÄNKAS
Snart skall ett förslag diskuteras kring hur partiskatten ska tillämpas gentemot de centralt folkvalda, riksdagsmännen.
Många efterlyser tydligare regler, däribland den förra kongressen. Ett förslag är nu på väg. Om något av utredaren Mats Einarssons förslag följs, kommer partistyrelsen anta centrala rekommendationer.
Förslaget bygger på grundprincipen om tio procents generell partiskatt, beräknad på arvodet efter skatt.
För de heltidsarvoderade skall en schablonsumma dras av från beräkningsunderlaget. Denna summa ses som heltidslön.
Två sådana avdragssummor finns med i förslaget: 240 000 eller 300 000 per år. Tio procent av kvarvarande summa rekommenderas som partiskatt – efter att riksdagsledamöternas kansliavgift på 1 300 kr/mån dragits av. I inget av förslagen är bidrag till organisationer utanför vänsterpartiet inräknade.
Flammans beräkningar visar att detta förslag kan sänka det rekommenderade partiskatteuttaget från riksdagsledamöterna, jämfört med idag.
Mats Einarsson är medveten om detta, men menar att det är viktigast att få ett fungerande system, för just riksdagsledamöterna.
– På central nivå har vi bara specialfallen, nämligen de heltidsarvoderade riksdagsledamöterna.
Några distrikt har uttryckt farhågor kring att centrala partiskattepengar inte kommer att drivas in ordentligt, och vill att pengarna används till omfördelning mellan distrikt.
– Tanken om omfördelning är fullt rimlig, men finns inte med i detta papper, säger Mats Einarsson.
Hur ”indrivning” i praktiken ska fungera, ligger utanför utredningen, liksom någon reglering kring hur pengarna ska användas.
I syndens näste Berlin stänger aldrig klubbarna – förutom när de måste spolas av. Flamman beger sig ut i den tyska huvudstadens nattliv, och möter stenhårda vakter, strikta klädkoder – och en gemenskap där det finns något för alla.
Kön ringlar sig lång på den stillsamma bakgården i det gamla industrikomplexet i stadsdelen Kreuzberg i Berlin. Klockan är strax före midnatt och människor, mestadels svartklädda och uppradade två och två, står och väntar på att bli synade av Klub Verbotens välkända ansikte vid dörren – Hanny. Med platinablont hår, hård blick och spikrak hållning är det hon som dikterar vem som får komma in.
Även om du köpt biljett finns ingen garanti för att du inte får vända i dörren. Du förväntas, utöver att följa en strikt klädkod, även kunna berätta minst tre av klubbens regler. Det är viktigt att alla vet vad som gäller, och följer reglerna
– Ingen solo-runkning, fråga alltid om samtycke och…
Mannen som står på tur för att ”vettas”, det vill säga kontrolleras, stannar upp och funderar. Hon bad om tre regler. Han står tyst en stund.
– Vad gör du om du vill prata med någon som är mitt uppe i att interagera sexuellt med någon annan? frågar Hanny.
Mannen tittar lite nervöst upp.
– Då väntar jag tills de är färdiga, om de inte skulle bjuda in mig själva.
Hanny frågar vad han kommer att ha på sig, varpå mannen knäpper upp jackan och visar en svart skinande latexdräkt därunder. Hon kliver åt sidan och släpper in mannen, som får scanna sin biljett, visiteras som vid en flygplatskontroll, samt sätta ett klistermärke över kameran på telefonen innan han kan passera vidare genom tegelkorridoren.
Berlin. Få platser i världen är mer förknippade med hedonism och ett alternativt levande och dit människor från hela världen vallfärdar för att doppa tårna i det som oftast är tabu.
Stadens rykte som Europas frihetszon har djupa rötter – från Weimarrepublikens dekadenta nattliv på 1920-talet till stadens roll som en fristad för queera uttryck efter murens fall. Under 90-talet växte technoscenen fram i övergivna industrilokaler, där musik, kropp och gränsöverskridande sexualitet smälte samman.
I dag är klubbar som Kitkat och Berghain symboler för en kultur där nakenhet, samtycke och utforskande står i centrum.
I garderoben på Klub Verboten är ett 50-tal människor fokuserade på att byta om. Här syns gasmasker, kostymer som gamla brittiska hembiträden, sjuksköterskor eller flygvärdar i latex.
Klub Verboten är en av de, om inte den mest strikta fetischklubben när det gäller klädkod. Många gånger räcker det inte med att komma dit med ett par svarta shorts och ett läderharnesk – vilket annars är standard för förstabesökande män på stadens sexpositiva klubbar.
Chef. Karl Verboten är grundare till den svettiga klubben Verboten, som utlovar ”mest kink per kvadratmeter” i Berlin. Foto: Klub Verboten.
– Klub Verboten har sina rötter i BDSM- och fetischscenen. Vi är inte bara ett tillägg till ett rejv i blanka kalsonger. Vi drivs av att skapa ett så tryggt rum som möjligt, genom de regler vi tagit fram, säger Karl Verboten, som drivit klubben sedan starten.
– Samtidigt är leken ett viktigt fokus för oss, och att det ska finnas saker som kickar igång gästernas fantasi.
Med sitt långa hår som för tankarna till 70-talshårdrock och den vältrimmade Lemmy-mustachen bär han själv ett par åtsittande läderkalsonger med tydlig blixtlås framtill och en läderväst. Bröstet är utsmyckat med silversmycken. Han slår ut med händerna över lokalen.
– Vi har möbler, maskiner, leksaker, kondomer och glidmedel – vare sig det handlar om att folk vill ge sig in i en undergiven och dominant lek, en grupp som hamnar i en orgie eller den mer nyfikne, som vill börja utforska vad den tycker om, säger Karl Verboten.
I loungen, som ligger i anslutning till garderoben, blir det än mer tydligt vilka klubben attraherar. Människorna här är inte nybörjare: vissa har till och med tagit med sig rullväskor med piskor, handklovar och andra BDSM-attiraljer som kan få en ovan att tappa hakan. En kvinna i höga, glansiga stövlar och latex-kattdräkt tycks ha hängt in sitt vardagsjag i garderoben och håller nu sin barbröstade man i läderkoppel i högerarmen. De båda går vidare mot nattklubbens två vägval: en som leder till dansgolvet och en som leder till ”lekrummet”.
Det kommer alltid finnas nya platser som skyddar oss från omvärlden och erbjuder ett utbyte utan dömande blickar.
Dansgolvet är inget utöver det vanliga i Berlin: ett dansgolv med en DJ som spelar melodisk, mörk techno. Det enda som skiljer sig från en vanlig klubb i staden är att de dansande gästerna är klädda i mer eller mindre spektakulära fetischkläder.
Rummet intill är annorlunda. Avskilt från dansgolvets pulserande ljud har ett större rum dedikerats till lek och utforskning. Här står dyra BDSM-möbler, såsom läderbritsar, ett stort kors som man kan binda fast varandra på, en gynekologstol och en repställning för dem som är intresserade av shibari, japanskt bondage.
I det mörka, men dovt upplysta rummet i rött, ser man besökare som lever ut sina fantasier i olika konstellationer. Mestadels i par, men även i grupper om tre eller fler. Nyfikna besökare rör sig i en långsam ström genom rummet, som i en labyrint fast med väggar av stön och ljud från piskrapp.
På dansgolvet sätter sig plötsligt en kvinna ned mot väggen och kryper ihop. Hon nickar till och ser ut att tappa medvetandet en kort stund, varpå en person med blå basker genast är på plats och frågar hur hon mår, leder henne till en soffa och ger henne vatten. De samtalar och efter en stund mår kvinnan bättre och får återställa sig med vatten i en lugnare och tryggare miljö än mitt på dansgolvet. Hade det handlat om att hon varit överförfriskad hade hon däremot fått hjälp ut från klubben
Flera personer rör sig runt klubben i blå baskrar med klubbens ikon X som märke. De tillhör trygghetsteamet, som syns väl och har utbildats av klubben själva för att förhindra att någon bryter mot reglerna, känner sig obekväm eller att någonting sker utan ett rungande samtycke. Målet är att skapa en så säker miljö som möjligt för besökarna.
Rosa drömmar. Pinky Promise är en av Berlins mer färgglada swingerklubbar. Foto: Pinky Promise/Rave Rat Media.
– Jag har aldrig känt mig trygg på andra sexklubbar som kvinna, berättar en annan kvinnlig besökare.
– I dag var första gången jag vågade testa, och direkt när min partner lämnade mig för att tvätta av sig var en av trygghetsteamet bredvid mig och frågade om jag behövde någonting.
Karl Verboten berättar att klubben har ett ”oöverträffat skyddssystem i flera lager”.
– Självklart kan man aldrig få bort alla risker helt, men genom våra noggranna förhands- och dörrkontroller säkerställer vi att alla som kliver in har grundläggande kunskaper för att kunna navigera i rummet utan att skada eller göra folk obekväma.
– Dessutom har vi ett specialutbildat säkerhetsteam, bestående av våra egna professionella pervon, som är fokuserade på att upptäcka och hantera oönskade interaktioner och vara ett mjukt skyddsnät att falla tillbaka på, ungefär som en väl insmord buttplug. Vi har såklart flera andra, mer osynliga skyddsåtgärder på plats, men det är inte lika roligt att berätta för er om.
Trygghetsteamet håller inte bara utkik efter människor som inte följer reglerna, utan har också koll på om någon blir överförfriskad eller börjar bete sig märkligt.
Utöver Klub Verboten konkurrerar andra klubbar i staden om besökarna. Bland annat världskända Kitkat, men även mer vanliga event som allt oftare börjat skylta med att de är sexpositiva och erbjuder ett darkroom.
Fler sexpositiva ställen i Berlin
Kitkat Club. En av Berlins mest omtalade klubbar, och för många en ingång till denna världen. Poolen i mitten är en tydlig samlingspunkt efter eskapaderna bland klubbens alla hörn, rum och platser för voyeurism och egna upplevelser.
Berghain: Lab.Oratory. Mer än bara världens mest berömda technoklubb – Berghain rymmer en annan del av sin klubb, som oftast endast är tillåtet för män, precis så som klubben startade när den hette Ostgut. Här råder temadagar som nakna kvällar, sport eller latex. Rått och kompromisslöst.
House of Lunacy. En maximalistisk queerfest där performance art, body painting och erotisk teater blandas i en surrealistisk värld. Klädkoden är en värld i sig och passar den som gillar att vara kreativ och klä ut sig.
Ficken 3000. Mindre posh, mer underground cruising. En liten klubb där öl, techno och spontan lust blandas i en opretentiös atmosfär. Perfekt för den som föredrar en ruffigare, mer avslappnad stämning utan trygghetsteam. Populärt bland homosexuella män.
Bubblare: Privata fester. För den som vill ha något mer intimt finns ett myller av privata sexpositiva fester i Berlin – från små hemliga samlingar till större events. Research krävs, och du kan hitta dem på exempelvis dejtingappar som Feeld – men belöningen kan bli en unik och intim upplevelse.
– Just nu finns det en otrolig bredd av sexpositiva event och klubbar. Jag är ganska säker på att Berlin vid det här laget till och med skulle kunna erbjuda sexpositiva kebaber. Vi fokuserar enbart på kink- och fetischkultur – inget annat. Inga teman, inga konfettikanoner, inga specialeffekter.
– Vi är stolta över att kunna erbjuda mest kink per kvadratmeter. Låt oss säga så här: under nattens toppar är cirka 90 procent av alla gäster på ett eller annat sätt intrasslade i varandra på de sötaste och sexigaste sätten.
Men även om en positiv inställning till sex har blivit mainstream i Berlin, och det snart finns fler klubbar som anspelar på kink och fetisch än vad det finns hak som säljer currywurst, så menar Karl att hajpen som skapats efter pandemin håller på att avta något. ”Lyckligtvis”, enligt honom själv.
Jag är ganska säker på att Berlin vid det här laget till och med skulle kunna erbjuda sexpositiva kebaber.
– Turisterna har dragit vidare, och nu strömmar genuina, varmhjärtade människor till våra evenemang. Människor som söker nya äventyr och kanske hittar livslånga älskare. Det kommer alltid finnas nya platser som skyddar oss från omvärlden och erbjuder ett utbyte utan dömande blickar. Om dessa platser kommer att tvingas vara projekt som drivs utifrån vår passion, eller lyckas försörja oss, återstår att se.
– Vår sexualitet är mer transaktionell än någonsin förr. Har jag nämnt att man kan köpa mina nakenbilder online? Hur som helst. Verboten är här för att förbli svettig och äkta, precis som vår mänskliga vätskeutväxling ska vara.
I kön utanför industrilokalen Club Ost, belägen precis vid floden Spree, glittrar ögonen på gästerna i väntan på att bli insläppta. Vi befinner oss på den betydligt mer färgglada sexklubben Pinky Promise, och temat för kvällen är ”dionysiskt överflöd”. Klädkoden tar sitt avstamp i antik mytologi: flödande tyger, krondiadem, kroppsmålning och glitter.
Dörrvakterna möter gästerna med en vänlighet som sätter tonen för kvällen. Även den som klär sig enklare, men med tillräcklig känsla för temat, är välkomna in.
Väl inne möter man ett iscensatt kaos, mer likt en karneval än en traditionell klubb. Pinky Promise breder ut sig över tre våningar, där varje rum öppnar en ny akt i ett erotiskt drömspel. Från Medusas budoar till Hades’ underjord.
En flersidig tarotläsning om ens framtida sexliv, en nakenmodell som låter sig avbildas av gästerna som får papper och pennor, ett avskilt rum fyllt av madrasser på marken och sängar, ja ett slags darkroom, där lakan byts mellan varje interaktion. Varje inslag och del av klubben är en del av ett större landskap där utforskandet får ta tid och det finns spel för att skapa djupare band med sina partners.
Besökare. Artikelförfattarna (längst till vänster och mitten-höger) tillsammans med två andra deltagare på Klub Verboten. Foto: Klub Verboten/Gili Shani.
Det finns ett så kallat Flinta-darkroom, reserverat för kvinnor, icke-binära och transpersoner, som erbjuder en radikalt annorlunda energi. Blickar och rörelser blir långsammare, varsammare. Som kvinna är det här en välkomnande plats, utan manliga blickar och heterostereotypa normer. En plats där kvinnor, transpersoner och ickebinära ska kunna leva ut i trygghet. För de mer heterosexuella finns det andra rum, som även dem utmanar normer och föreställningar om hur sexuella möten ”ska” vara.
Ett ”intimate connection game” cirkulerar bland gästerna. Ögonkontakt i tystnad, en enda fråga: ”Vad får dig att känna dig trygg i lust?” Frågorna som ställs i dessa möten är ofta sådana man inte visste att man kanske behövde fundera på.
Dessutom har vi ett specialutbildat säkerhetsteam, bestående av våra egna professionella pervon, som är fokuserade på att upptäcka och hantera oönskade interaktioner och vara ett mjukt skyddsnät att falla tillbaka på, ungefär som en väl insmord buttplug.
Det är här Pinky Promise särskiljer sig: lust betraktas inte bara som en handling, utan som ett språk och en filosofi. Arrangören Jared Philippo uttrycker det själv så här:
– Vi vill skapa en plats där människor kan utforska sin sexualitet på ett tryggt och kreativt sätt, där gränser respekteras och lusten får ta plats.
De rör sig genom rummen i rosa västar – inte som vakter, utan med närvarande blickar och lugna kroppar. När ett par närmar sig darkroomet på övervåningen säger personen i dörren: ”Är ni båda två bekväma med att säga ’ja’ och ’nej’ på ett tydligt sätt?” Paret nickar och svarar: ”Ja”. ”Lovar ni att hålla konfidentialitet och inte avslöja någons identitet, eller erfarenheter som ni ser i rummet?” De bekräftar, och släpps in.
När gästerna lämnar Pinky Promise flera timmar senare, sitter det ibland kvar glitterrester i tinningarna – eller kladdig kroppsfärg på halsen från ett målat meddelande. Några skrattar, andra är tysta. Det är kanske inte bara ett avslut på en natt – utan på ett nytt möte, eller sätt att mötas på.
I en annan del av Berlin, utanför Ringbahn, stadens ringlinje för tåget S-Bahn, i Neukölln ligger Insomnia insprängt bland lägenheter i ett stort sekelskiftshus.
Tänker du tysk swingerklubb, så är det med stor sannolikhet den här miljön du får upp i din fantasi. Neonupplysta källare med insuttna lädermöbler, soffor och BDSM-attiraljer. Porr som spelas upp på led-skärmar, ett dansgolv med stora kristallkronor och en blå lysande jacuzzi.
Foto: Insomnia.
– Det vi gör här är att vi skapar ett fantasiland, säger Hilly.
Hon är arrangör till en av klubbens mest populära kvällar – Kinktastisch – träffar oss och ger oss en rundtur innan öppning en lördagskväll i Berlin.
– Vi kliver ur vardagen och in i en sagovärld.
Klubben grundades av hennes kollega Dominique, som tidigare hade arrangerat klubbkvällar vid namn Insomnia på KitKatClub sedan 1996. Efter tio år som extern arrangör tog hon steget för att skapa en egen plats för sexpositiva evenemang.
I dag är Insomnia är en av få klubbar som har öppet alla dagar i veckan och organiserar olika temakvällar varje dag.
Klubben är enorm, och lockar en mer traditionell sexklubbspublik. Kvinnor behöver ofta inte betala inträde, par får rabatterade priser – medan ensamma män tvingas stå i en separat kö i väntan på att komma in och får ofta betala höga inträdespriser.
Precis som tidigare nämnda klubbar har Insomnia har en strikt klädkod. Besökarnas outfits sträcker sig från kvinnor med alvöron och underkläder, till äldre män i mörka kostymer och smokings. Det sistnämnda skulle ratas i dörren på de tidigare nämnda klubbarna, och vittnar om att klubben är lite mer traditionellt heteronormativ.
– Klädkoden är en stor del av upplevelsen. Tänk dig själv: det är en enorm skillnad om alla skulle ha jeans och t-shirt, jämfört med latexkroppstrumpa och krona. Eller som en av gästerna ikväll – han är Batman, säger Hilly.
– Det är hans saga för kvällen, och den får han leva i, fullt ut med oss.
En ny axel har bildats mellan känsliga liberaler och maktgalna despoter – impulsen att vilja tysta åsikter man inte tycker om.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
En märklig ny axel håller på att ta form. Inte ”ondskans axelmakter” som påstods förena Västs fiender, och inte heller den som Donald Trump och Vladimir Putin tycks vara i färd med att skapa. Utan en bredare, mindre känd allians: ett internationellt förbund av censurivrare som samlar autokrater, demokrater och byråkrater.
Trump, som stängdes av från sociala medier i slutet av sin första mandatperiod, lovade att återupprätta yttrandefriheten i USA och eldade på sina anhängare, vars ofta provocerande åsikter bannlystes från progressiva universitet och sociala plattformar. Sex dagar in i sin andra mandatperiod försökte han stoppa det amerikanska flygvapnets utbildning om svarta flygares roll under andra världskriget. Tre dagar senare började ord som mångfald, exkludering, kön, socioekonomisk och underrepresenterad försvinna från myndigheternas webbplatser, samtidigt som en ny presidentorder riktades mot utländska studenter som uttrycker stöd för palestinier – nu stämplade som ”pro-jihadistiska demonstranter”. ”Vi kommer att hitta er och vi kommer att deportera er”, hotade Vita huset. Sedan dess har Columbia-studenten Mahmoud Khalil gripits och riskerar utvisning.
Munkavlen dras åt även i Europa. I Frankrike har 200 framstående medlemmar av den liberala borgarklassen – däribland en före detta president, två tidigare premiärministrar samt en rad borgmästare och parlamentsledamöter från högern och Socialistpartiet – krävt ”skydd för judar genom att lagstifta om att antisemitism också innefattar antisionism” (Le Monde, 22 mars 2025). Med andra ord vill de kriminalisera en åsikt som delas av både vänsteraktivister och ultraortodoxa judar.
Kriminaliseringen av politiska motståndare – ett kännetecken för auktoritära regimer – håller på att få fotfäste även i demokratiska stater.
Kriget i Ukraina, omformulerat som en civilisationskamp mellan Europa och Ryssland, har också använts för att motivera censur. 2022 förbjöd Europeiska unionen de ryska kanalerna RT och Sputnik för att skydda ”grundläggande rättigheter och friheter” – ett drag som applåderades av Emmanuel Macron, som inte heller hade några invändningar när Israels parlament i maj 2024 förbjöd den qatariska kanalen Al Jazeera. I Rumänien fick en presidentkandidat som ansågs för Kreml-vänlig sin överlägsna ledning i första valomgången ogiltigförklarad av författningsdomstolen, som uteslöt honom från att ställa upp igen med hänvisning till påstått ryskt valfusk via sociala medier. ”Vårt informationsutrymme är inget mindre än ett geopolitiskt slagfält där vi just nu håller på att förlora kriget”, sade EU:s högsta diplomat Kaja Kallas den 19 mars. Hon jämförde därefter spridningen av falska nyheter med brott mot territoriell integritet.
Kriminaliseringen av politiska motståndare – ett kännetecken för auktoritära regimer – håller på att få fotfäste även i demokratiska stater. I Tyskland trädde en lag i kraft den 1 januari 2018 för att reglera sociala medier, och enligt Human Rights Watch ”sätter den ett farligt prejudikat för andra regeringar som vill inskränka yttrandefriheten på nätet genom att tvinga företag att censurera å statens vägnar”.
Nästan omedelbart hyllades lagen av tre oantastliga demokratier – Filippinerna, Singapore och Ryssland – som föredömlig. Känsliga diktatorer och upplysta liberaler, religiösa fanatiker och indignerade aktivister – alla dansar de nu efter censurens sax, drivna av det som Benjamin Constant en gång kallade ”den anmärkningsvärda tendensen att kasta bort allt som orsakar ens minsta obehag, utan att fråga sig om denna hastiga avsägelse inte kan leda till en mer bestående skada”.
För varje sidas seger föder den andras hämnd. Och resultatet av dessa strider har bara en given utgång: förlusten av frihet för oss alla.
Vargön Alloys AB omsätter närmare 3 miljarder kronor om året. Foto: Idun Nilsson.
Det turkiskägda verket i Vargön vid Vänern pumpar ut metall som aldrig förr. Men i slaggbergen döljer sig höga halter av giftiga tungmetaller. Bland ortsbor stiger oron för utsläpp – medan högarna med krom bara fortsätter att växa.
Vid Vänerns sydspets övergår sjön i Göta älv. Därifrån rinner vattnet 93 kilometer, ända ned genom Göteborg, innan det mynnar ut på öppet hav. På ena sidan Göta älvs inlopp ligger Vänersborg, med cirka 25 000 invånare. På andra sidan Vargön, med en femtedel.
Här heter pizzerian Viking, och frisören Connys. Bruksortsstatusen är inget att diskutera: här kom industrin först, sedan samhället. Nere vid kajen ligger tegelruinerna av urpappersbruket Wargöns Aktiebolag, strax bredvid den modernare, brummande och ångande jättefabriken Vargön Alloys. Här produceras sedan 1970-talet ferrokromlegeringar, blandningar av krom och järn som bland annat används för att behandla rostfritt stål.
Fabrikens elräkning ligger på minst 520 000 megawatt – en halv procent av Sveriges totala energiförbrukning – och dess överskottshetta värmer nästan hela Vänersborg, samt delar av Trollhättan. Förra årets utsläpp motsvarande 135 232 ton koldioxid, men man forskar på att minska dem i olika hållbarhetsprojekt, bland annat med biokol.
Över allt på industrin, samt på upplaget strax norr om fabriken som kallas Mjölkberget, tornar asfaltsgrå ”sanddyner” upp sig över grantopparna. Högarna av ferrokromslagg, resterna som blir kvar, är inget nytt inslag. Men lokalborna har noterat hur de på kort tid blivit högre och fler än någonsin.
Carola Sandström har bott i Vargön i 15 år, och bestämde sig förra året för att mejla Länsstyrelsen och fråga hur det egentligen stod till med slaggbergen.
– Det är de sista åren det verkligen har exploderat. Det är inte bara vi som har märkt att det blivit mycket mer avfall inne på och runt området, säger hon till Flamman.
Hon är lärare, och hennes sambo ingenjör. Högarna längs promenadstigen förbi Mjölkberget blev allt oftare ett samtalsämne hemma.
Uppströms. För att producera hundratusentals ton metall krävs el – över 500 000 megawatt om året. Foto: Idun Nilsson.
– Vi tänkte att det måste finnas någonting i slaggen som gör att de inte kan bli av med den, som bly, krom eller andra tungmetaller.
I ett annat mejl undrar en Magnus från orten över samma sak, och beskriver hur Vargön ”successivt håller på att bli företagets privata soptipp”. ”Flera gånger om dygnet, året runt” bolmar en jättelik ”grå-röd rökplym” av stoft ut från fabriken, och tonvis av slaggen menar han ligger på jord som inte är hård nog.
”Det pågår konstant en miljöförstörande verksamhet som någon på Länsstyrelsen vet om”, menar han.
– Många tycker nog mest att det ser fult ut med högarna. Frågan är om farliga ämnen påverkar människor, växter och djur, kanske till och med grundvattnet. Då är det riktigt allvarligt, säger Carola Sandström.
”Under perioden 2019–2024 har det byggts upp ett mycket stort lager av slagg”, bekräftar en rapport beställd av bolaget, som uppskattar totalmängden till omkring en miljon ton. Tidigare har slaggen använts till bland annat asfalt, men ett beslut från länsstyrelsen 2014 bedömde att det inte gick att säkerställa att slagg från Vargön Alloys skulle användas på ett sätt som var ”hälso- och miljömässigt godtagbart”.
– Sedan slaggen blev avfallsklassad har vi haft svårare att avyttra den, förklarar Alloys hållbarhetschef Anneli Papadopoulos (bilden).
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Lynne Tillmans är också konstkritiker och professor i kreativt skrivande på University of Albany i New York. Foto: Weyler.
”Weird fucks” rotar i utmarkerna mellan sex och kärlek. Katja Palo har läst historien som kom till världen på sjuttiotalet, men som översatts till svenska först nu.
Jag minns Kristen Roupenians Cat person, publicerad i New Yorker 2017. Novellen blev viral. Det är knappt man tror att man ska läsa ”novell” och ”viral” i samma mening, men den handlade om en ung kvinna som gick på dejt med en man och att de hade dåligt sex. Tydligen kände många unga kvinnor igen sig.
I Lynne Tillmans Weird fucks (Weyler, 2025) pendlar sexakterna, som titeln åsyftar, på en skala från oengagerade till dåliga. Till skillnad från Roupenians novell fick denna långt mer intressanta kortroman inte mycket uppmärksamhet. På sjuttiotalet refuserades fröet till den av en experimentell sextidning, på åttiotalet publicerades en version i en punktidskrift och först på 90-talet kom den i bokform. 2015 nådde Weird fucks en större publik. Nu finns den äntligen på svenska i översättning av Helena Fagertun.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Medborgerlig samling storsatsade på bussreklam under riksdagsvalet 2018. Kandidaten på bussannonsen har inget med det aktuella fallet att göra. Foto: Tomas Oneborg / SvD / TT.
Två toppkandidater för småpartiet Medborgerlig samling, båda läkare till yrket, har blivit föremål för utredningar. Den ena utreds för att utgöra en patientfara – och den andra för våldtäkt av en utsatt 18-åring.
Hösten 2022 var de två läkarna med på listan till regionfullmäktige i en stor stad för det lilla högerpartiet Medborgerlig samling. Nu har den ena åtalats för att ha drogat och våldtagit en utsatt 18-åring med självskadebeteende – medan den andra utreds för att ha skrivit ut narkotika till honom.
I sms-konversationer mellan de två läkarna diskuteras dosering av olika rusmedel, och i flera fall skriver den äldre läkaren ut olika preparat till sin yngre kollega. I ett fall skriver den sistnämnda även ut testosteron till sin äldre kollega.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Daniel Riazat vid en manifestation mot det svenska inträdet i Nato. Foto: Maja Suslin/TT.
Riksdagsledamoten Daniel Riazat lämnar sitt uppdrag som suppleant i Vänsterpartiets styrelse. I en tråd på Facebook får han stöd av flera partiprofiler. ”Du kommer sitta i PS igen i framtiden”, skriver en av dem.
”Jag kan inte svara på alla frågor nu, allt har sin tid, men jag kan säga att jag har valt att lämna partistyrelsen”, skriver Daniel Riazat, riksdagsledamot för Vänsterpartiet, på Facebook.
Avhoppet meddelas bara dagar efter att partistyrelsen röstade för att uppmana Lorena Delgado Varas att lämna sina uppdrag i partistyrelsen och riksdagen. Beslutet ska ha skett ”i stor samstämmighet” enligt partisekreterare Maria Forsberg, vilket bekräftats av källor med insyn som Flamman varit i kontakt med.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Slavoj Žižek: Efter påvens död står Europa vid ett vägskäl
Den avlidna påven Franciskus hedras på Peterstorget i Vatikanen, söndagen den 26 april 2025. Foto: Markus Schreiber/AP.
När påven Franciskus tog emot JD Vance dagen före sin död möttes två världar: solidaritetens och cynismens. Det är detta vägval som Europa nu står inför.
”Om det inte är möjligt att avsluta kriget i Ukraina så måste vi gå vidare.”
Varningen kom från USA:s utrikesminister Marco Rubio fredagen den 18 april, efter att USA och Ukraina närmat sig ett avtal om mineraler kvällen innan.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Erik Josephson ville helst rita villor, men fick ägna sig åt att designa elstationer. Dan Hallemar har läst en ny bok om sekelskiftesarkitekten som ville att framtiden skulle se ut som en gotisk katedral.
Sekelskiftet 1900 och längtan efter att klä den nya tekniken i en arkitektur som kunde berätta sagor är ett av historiens finaste arv. Elstationerna, gasklockorna, kraftverken, alla fick de fantasifulla former. Det handlar om att ge nutiden ett fotfäste i historien, men också om att förtrolla det som annars bara skulle uppfylla en modern funktion.
När vår tid bygger skal runt ny teknik eller logistik, blir det banala lådor längs motorvägar eller i skövlade skogsområden i Skellefteå eller Boden. Ingen kommer att stå framför dem i någon framtid och undra över berättelsen som byggde dem.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
I söndagens partiledardebatt i ”Agenda” fick Nooshi Dadgostar än en gång svara på frågor om en partimedlem som spritt antisemitiska troper. Foto: Pontus Lundahl/TT.
På pappret borde Israels krigsbrott i Gaza vara en vinnarfråga för Vänsterpartiet. I stället har det lett till kris och splittring. Hade det kunnat vara annorlunda?
När Vänsterpartiet nämns i media är det sällan goda nyheter. Så även denna gång, då ännu en vänsterpartist uppmanas att lämna sina uppdrag, efter att ha misslyckats med att hålla gränsen mot antisemitism i kritiken av Israel.
Det är märkligt, för på pappret är kriget i Gaza en jättelik möjlighet för partiet, som långt innan 7 oktober varit tydliga i sitt fördömande av Israels ockupation och krigsbrott.
Enligt en undersökning från DN/Ipsos (9/11 2024) har de dessutom befolkningens sympatier: 43 procent av svenskarna har fått en mer negativ syn på Israel under krigets gång, och en klar majoritet – 63 procent – tycker att landet inte gör nog för att skydda civila.
Att vinna debatter i frågan är barnsligt enkelt, som när jag sprang varv runt Israelvännen Mats Fält i SVT:s studio några veckor efter krigets utbrott.
Ändå har frågan lett till Vänsterpartiets största kris på åratal. Det finns flera skäl till det.
För det första rymmer partiet hållningar som är svåra att förena, vilket ställdes på sin spets den 7 oktober.
Den klassiska antiimperialistiska synen är att den rika världen inte har rätt att ha synpunkter om de förtrycktas kamp. Därför kan till och med en antisemitisk terrorgrupp som Hamas vara en del av det legitima motståndet, eller åtminstone ursäktas – medan kritiker systematiskt misstänkliggörs.
Synen är svår att förena med en demokratiskt socialistisk position, som säger att civila aldrig får vara måltavlor.
Det är svårt att förstå hur det är tänkt att palestinierna ska hjälpas av att vänstern i Sverige gräver så djupa inre skyttegravar.
Utan att prövas av yttre omständigheter har dessa hållningar länge kunnat leva sida vid sida i partiet. Men den 7 oktober 2023 stod partiet ännu mer handfallet än den 24 februari 2022, när Ryssland invaderade Ukraina.
Många hoppades nog på en upprepning av Irakrörelsens massprotester. På den tiden upprättades snabbt forum med tydlig struktur, och öppna planeringsmöten där deltagarna kunde rösta fram representanter och paroller. Demonstrationerna blev breda, och genomslaget enormt. Alla var överens om att invasionen kunde fördömas utan att man behövde stötta diktatorn Saddam Hussein.
Men sedan dess har sociala medier trätt fram som den dominerande platsen för organisering. Där har några få skickliga individer och grupper snabbt byggt upp stora Instagramkonton och Facebookgrupper, som blivit en maktfaktor utan att utsättas för ansvarsutkrävande eller insyn.
Resultatet blev att den perifera, radikala linjen tog oproportionerligt stor plats. Kunniga aktivister tog sig snabbt till toppen för att putta demonstrationerna i radikal riktning, och har visat sig oförmögna eller rentav ovilliga att hantera antisemitism i de egna leden. Samtidigt som ledande vänsterpartister vittnar om att de inte vågar delta i rörelsen.
Nu ställer samma aktivister krav på att Vänsterpartiet ska inta mer radikala positioner – ”Rättvisa för alla” hotar med att avråda från att rösta på Vänsterpartiet, medan utbrytarpartiet Solidaritet anklagar sin tidigare partiledare Nooshi Dadgostar för att vara medskyldig till folkmord.
Det är svårt att förstå hur det är tänkt att palestinierna ska hjälpas av att vänstern i Sverige gräver så djupa inre skyttegravar. Den nytta Vänsterpartiet kan göra för palestinierna är att föra deras talan i FN och EU, och bidra med vård och fristad till människor på flykt, i samma anda som Norges vänsterregering.
Men det är endast möjligt om vänstersidan vinner nästa val. Och om partiet ska vara en del av en vinnande koalition kan det inte ha ledande representanter som sprider antisemitiska nidbilder. Om de antirasistiska skälen nu inte räcker till. Det borde egentligen inte vara några problem, med tanke på hur allvarliga Israels krigsbrott är – ändå verkar rutinerade politiker ha problem med det.
Men det här är även Vänsterpartiets misslyckande. Med ena foten i aktivismen och den andra i parlamenten, står man inte stadigt på någon sida. De aktivistiska impulserna var inte starka nog, så initiativet slarvades bort. Och omvänt finns bland de mer aktivistiskt lagda inte sällan en individualistisk ovilja att följa majoritetsbeslut. Resultatet är att man varken lyckas med det ena eller andra.
Nu gissar jag att många vänsterpartister längtar tills konflikten i partiet är över. Inte bara för att man vill att palestiniernas lidande äntligen ska ta slut – utan även det egna partiets.
Lorena Delgado Varas får både stöd och kritik efter sina kontroversiella delningar. Foto: Linus Sundahl-Djerf/SVD/TT.
Flera riksdagsledamöter uttalar sitt öppna stöd för Lorena Delgado Varas, efter att hon uppmanats lämna Vänsterpartiets riksdagsgrupp. Men ledningen får också stöd från tunga vänsterpartister som Jonas Sjöstedt och Ali Esbati.
Sedan Vänsterpartiet uppmanat Lorena Delgado Varas att lämna riksdagsgruppen den 3 maj, har flera ledande vänsterpartister riktat öppen kritik mot ledningen.
”Jag är otroligt arg, ledsen, upprörd och sorgsen över PS beslut om att utesluta Lorena ur riksdagsgruppen i dag”, skriver partiets försvarspolitiska talesperson Hanna Gunnarsson.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.