”Det är slående att samma argument som en gång i tiden användes för att försvara vissa människors rätt att förslava andra går igen i dagens djurrättsdebatt” skriver Henning Süssner.
BOK
Jordens herrar
Pelle Strindlund.
Karneval förlag 2011.
Jag minns väl Pelle Strindlund från vår gemensamma tid inom Ung vänster. Pelle var en flitig insändarskribent i förbundets interntidning Rak Vänster. Han var en av de bästa talarna på Ung vänsters kongresser och hade oftast de bästa argumenten med sig. Men han lyckades sällan med konsten att övertyga en majoritet av sina läsare eller åhörare om att han hade rätt. Ung vänster prioriterade aldrig djurrättsfrågor.
Pelle Strindlunds mission byggde på redan på 1990-talet på en klockren och kristallklar tankegång: Du skall leva som du lär. Redan för så där 15 år sen brukade han citera Martin Luther King: ”En orättvisa på ett ställe är ett hot mot rättvisan på alla ställen”.
När jag läser boken Jordens herrar får jag på sätt och vis en deja vu-upplevelse. Boken genomsyras av samma upplysningsanda. Argumenten haglar tätt när läsaren får ta del av människans förtryck och organiserade våld mot sig själv och andra arter. I boken dras en parallell mellan slaveriet och djurförtrycket. Vi får till och med veta att båda företeelser har sina rötter i det gamla Mesopotamien det vill säga den västerländska civilisationens vagga.
I Jordens herrar beskriver Pelle Strindlund den diskussion om slaveriet som fördes i Nordamerika på 1700- och 1800-talen. Han ger oss en gedigen historisk genomgång av denna diskussion, skildrar slaverimotståndarnas ihärdiga kamp för avskaffandet av förtrycket, samlar de argument som slaveriets förespråkare anförde mot dem, drar direkta paralleller till vår tids stundvis hätska djurrättsdebatt.
Det är slående att samma argument som en gång i tiden användes för att försvara vissa människors rätt att förslava andra går igen i dagens djurrättsdebatt. Vissa ledarskribenters och krönikörers hånfulla attacker mot djurrättsaktivisterna kunde faktiskt varit direkt hämtade från 1800-talets sydstatspress.
Pelle Strindlund har med andra ord återigen argumenten på sin sida. Boken är författad i en enkel och tydlig prosa, argumenten är mycket väl förankrade – såväl rent faktamässigt som filosofiskt. Precis som han själv konstaterar i boken så är det förvånande att inte fler människor är djurrättsaktivister. Allt verkar vara så klart – människan gör sig skyldig av att förtrycka och mörda andra kännande varelser. Och enligt författaren är syftet med boken att fler människor ska inse detta.
Och där ligger nog Pelle Strindlunds problem – då som nu: de flesta människor är inte förmögna att klara av en alltigenom konsekvent livsstil. Det krävs en nära religiös övertygelse för att leva konsekvent i ett ”ickevåldskollektiv i Mjölby” och ägna sitt liv åt att frälsa de icke-frälsta. Dessutom finns tyvärr ett tankefel i hela bokens argumentationslinje: slaveriet avskaffades inte bara tack vare ett antal intellektuella upplysningskampanjer. Slaveriet blev överspelad som ett sätt att producera, slavarna blev underklass istället, förtrycket tog sig alltså andra former. Med detta i åtanke blir Pelle Strindlunds mission för idealistisk för att vara av denna värld. Effekten av boken torde alltså vara begränsad.
