Institutioner sägs förklara varför vissa samhällen blomstrar och andra faller. Men Nobelpristagarna måste till slut medge att fackföreningar är centrala för framgång. Lovisa Broström har läst ”Varför är inte hela världen rik?”
När ekonomen Daron Acemoglu tog emot nobelpriset i ekonomi 2024 sade han i sitt tacktal att ”Framtiden avgörs inte av tekniken i sig, utan av vilka institutioner vi väljer att bygga”. Den meningen belyser den motvikt som Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson vill utgöra mot den samtida teknikoptimismen. Teknisk utveckling och AI kommer inte nödvändigtvis att göra livet bättre, risken är stor att det blir tvärtom. I stället menar herrarna att det är institutionerna som kommer att avgöra om vi går mot en ljusare framtid eller inte.
Men vad är då en institution? Detta har det skrivits massor om men först nu kommer en bok på svenska med utdrag ur de mest pregnanta delarna av förra årets nobelpristagares böcker i samlingsboken Varför är inte hela världen rik?, utgiven av Volante tillsammans med Handelsbankens mediesatsning EFN. Författarna är rätt vaga på denna punkt men vi rör oss runt regler som skyddar egendomsrättigheter, uppmuntrar till brett samhällsdeltagande, ger incitament för talang och kreativitet, samt upprätthåller rättsstatsprincipen.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Det känns intuitivt att där avtal hålls, lagar gäller, det finns massutbildning, och innovation uppmuntras så kommer tillväxtmöjligheterna att vara goda. Människorna i dessa samhällen kommer troligtvis att vara rikare och må bättre. Acemoglu och Company visar exempel från Norfolk till Ghana och från antika Grekland till Peru för att bekräfta hur allmängiltig deras teori är.
Jag märker hur jag återkommande skriver i bokmarginalen ”och varför var det så då?” Orsak och verkan blandas oupphörligen samman.
Problemen jag har med institutioner som förklaringsfaktor för samhällsutveckling, är att det sällan börjar med dem och de är inte allmängiltiga.
I början av Why nations fail, den mest kända av de tre inkluderade böckerna, hävdar författarna att framgångsrik utveckling ”inte [har] att göra med kultur eller geografi”. Bara för att i nästa kapitel motsäga detta i förklaringen till varför Nord- och Sydamerika har haft sådan olik ekonomisk utveckling. Grundförklaringen de finner är att Sydamerika var tätbefolkat när européerna kom dit. Detta innebar att det fanns folk att förslava, människor som dessutom hade få andra ställen att ta vägen. Guld- och silverfyndigheter i Sydamerika skapade en hierarkisk struktur av tvångsarbete. Nordamerika i sin tur var glest befolkat med få mineralfyndigheter på östkusten, vilket inneburit att det var jordbruket som blev den centrala näringen. Bönderna från Europa var vana vid en annan typ av frihet. De hade också väldiga landmassor att bosätta sig på om kontrollen blev för hård. Dessa två olika strukturer lade grunden till mer demokratiska institutioner i norr av initialt fria bönder och mer auktoritära institutioner i söder bestående av herrar och slavar. Det låter i mina öron som att både geografi och kultur spelat centrala roller för att olika typer av institutioner utvecklades.
Det finns flera sådana exempel i böckerna. De konstaterar att feodalismen var starkare i Öst- än Västeuropa, vilket skapade olika förutsättningarna för handel och innovation, men svaret på varför feodalismen var starkare lämnas därhän. Jag märker hur jag återkommande skriver i bokmarginalen ”och varför var det så då?” Orsak och verkan blandas oupphörligen samman.
När deras teori presenteras som allmängiltig blir Kina en huvudvärk för författarna. För hur kan en stat där det kinesiska kommunistpartiet har stenhård kontroll över både institutioner och medborgare vara så framgångsrik? Författarna menar, i utdrag från boken The narrow corridor att visst går det bra för Kina men att det inte kommer att bli långvarigt, det har historien visat. Häromveckan visade en artikel i The Economist med rubriken ”How China became an innovation powerhouse” att Kina nu ligger i framkant vad gäller innovationskraft. Detta skapar ett problem för nobelpristagarnas teori om att vissa typer av inkluderande institutioner krävs för nytänkande.
Dock går det inte att komma ifrån att det ligger en hel del i vad de skriver. I Power and Progress ligger fokuset på att enbart teknik inte kommer att göra världen bättre. Här kommer de med ett nytt anslag då de trycker på att det behövs organisering av arbetarna för att fördela vinsterna. Utan fackföreningar som väger upp kapitalackumulationen kan samhällena kantra och institutionerna undermineras.
Idén om institutioner ska dock behandlas som en förklaringsmodell bland andra. Amerikanska akademiker har ofta en obändig vilja att skohorna in all tänkbar empiri i en teori som de sedan presenterar i en tjock bok – som svaret på allt. Det är en form av karriärbyggande, att bli nära förknippad med teori och dess främsta företrädare. Men det gör akademiska debatter onödigt ensidiga. Det finns tillfällen när institutioner fungerar som bästa förklaringsmodell, i andra fall materialistiska förutsättningar och klasskamp och någon gång teknik. Utifrån den utgångspunkten kan det vara intressant att diskutera slutsatserna i denna bok.
