Inrikes/Nyheter 09 januari, 2017

En 100-årig kämpe för sociala reformer

Från gratis skolmat till förbud mot asbest. I samband med att Vänsterpartiet snart fyller hundra år summerar Jonas Sjöstedt partiets kamp för en progressiv politik.

Historien är politisk. Bilden av historien är en del av beskrivningen av vårt samhälle och hur det har skapats. Beskrivningen av historiska händelser ändras när samhällen och dess maktförhållanden förändras. Genom att lyfta upp några saker, och dölja andra, ändras uppfattningen om vad som egentligen skedde och varför. Detta gäller inte minst historien om politiska partier och deras roll för att påverka samhället.
I maj nästa år fyller Vänsterpartiet 100 år. Det är en god anledning att gräva fram och studera mer av vår historia. Det finns viktiga lärdomar att dra av partiets historia, positiva och negativa. Som inga andra partier har Vänsterpartiet fått omvärdera och vara självkritiskt till delar av den egna historien. Förmågan att lära och ompröva är något som gör oss klokare.

Bilden av Vänsterpartiets historia är extremt politiserad. Partiets motståndare är nästan uteslutande intresserade av historien om man kan använda den för att avfärda eller angripa partiet. I den berättelsen framhålls de årtionden då partiet var lojalt med Sovjetstyret. Med det som grund angrips partiets föregångare för bristande demokratisk trovärdighet och politiska misstag. Eftersom följsamheten mot Sovjetsystemet ledde till en hel radda felgrepp finns det en rik källa att ösa ur. Citat och exempel används för att försöka hävda att partiet egentligen har kvar samma karaktär även efter att lojaliteten med Sovjetstyret bröts.
I partiets egen historieskrivning har man ofta gett motsatt bild. I den framhålls hur vänstern drivit på för sociala och demokratiska reformer som högern motsatt sig. I den speglas partiets insatser mot fascism och nazism på 30- och 40-talet liksom senare insatser för avkolonisering och befrielsekamp i andra delar av världen. Det lyfts fram hur partiet stått för arbetarnas rättigheter, kvinnokamp och miljö. I den berättelsen lyfts det ofta fram hur den svenska staten utsatte kommunister för omfattande demokratiska inskränkningar, inte minst under kriget med dess interneringsläger, transportförbud mot tidningar och hotande partiförbud, en politik som var en del av den svenska undfallenheten mot nazityskland. Senare har åsiktsregistrering och rättsövergrepp, som Enbomaffären, lyfts fram.

Bägge dessa bilder är rätt ensidiga, men bägge innehåller också viktiga sanningar som hör hemma i seriösa försök att förstå och diskutera partiets historia. Vänsterpartiet förhåller sig till alla sidor av partiets historia, det är nödvändigt. Samtidigt svarar inte de här berättelserna egentligen på frågan om hur vänstern har påverkat det svenska samhället. Diskussionen gäller ofta vad partiet sagt, mycket sällan vad det faktiskt har gjort i den svenska dagspolitiken. Hur bidrog partiets arbete till att skapa det samhälle som vi lever i i dag? Partiet har genom hela dess historia varit en otålig pådrivare för sociala reformer. Det är slående hur partiet tidigt tog ställning för reformer som senare har förverkligats. Partiet har tagit fram förslag, arbetat för dem i olika rörelser och röstat för dem i riksdagen, men ofta inte brytt sig om att ta del av äran för att de genomförts. Kanske har denna inställning berott både på att partiet har mycket större mål, socialismen, och att man historiskt har varit lillasyster till en stark socialdemokrati som oftast har innehaft den politiska makten.
Som en rörelse grundad i marxistisk tradition betonar vänstern hur ekonomiska maktförhållanden och kraftmätningar utanför parlamentariska församlingar formar samhället. Partiets medlemmar har varit aktiva i fackföreningar, miljörörelsen, kvinnorörelsen, kulturdebatten och solidaritetsarbetet. Partiets arbete har aldrig endast varit lika med dess parlamentariska arbete. Däremot speglar partiets arbete i fullmäktigeförsamlingar och riksdagen de tankar och mål som varit viktiga för hela partiet. Ofta har partiet också utgjort en del av en majoritet som genomdrivit stora reformer som ATP eller rätten för samkönade par att gifta sig. Att följa de idéer som lyfts i riksdagen ger en bild av hur Vänsterpartiet/VPK/SKP/SVP har velat förändra, och hur vi faktiskt har förändrat, Sverige. Därför kan det vara av intresse att dyka ner i arkiven och se vad våra föregångare faktiskt tyckte och gjorde.

 

Kanske har denna inställning berott både på att partiet har mycket större mål, socialismen, och att man historiskt har varit lillasyster till en stark socialdemokrati

1917 var ett oroligt år i Sverige och i Europa. Det första världskriget rasade, det krig som vänstern hade motsatt sig. I Ryssland störtades tsarväldet. I Sverige demonstrerade arbetare mot matbrist och orättvisor, för reformer som allmän rösträtt och åtta timmars arbetsdag. De omfattande protesterna, i vilka vänstern var pådrivande, var en viktig orsak till att högern gav efter. Den allmänna rösträtt som arbetarrörelsen och liberaler arbetat för kunde genomföras. Det var i denna turbulenta politiska tid som det Socialdemokratiska Vänsterpartiet bildades när vänstern tvingades ut ur socialdemokratin. Det var ett ganska brokigt parti som först efter några år och inre konflikter omvandlades till ett mer homogent kommunistparti, SKP.
Rösträtten infördes stegvis. Först 1921 fick kvinnor rösta. Men även senare fanns inskränkningar kvar som togs bort efter politiska strider. Partiet var gång efter gång en pådrivande kraft för att utvidga rösträtten och förstärka demokratin. Ett exempel var att den som hade gått i konkurs inte fick rösta. 1933 motionerar SKP om att ta bort reglerna om att rösträtt och valbarhet ej tillkommer den som är i konkurstillstånd. Motionärerna konstaterar att den rådande långvariga krisen gjort att otaliga jordbrukare och arbetare står inför hot om konkurs. De skriver att bestämmelsen sannolikt är en kvarleva från den tid då rösträtt gjordes beroende av inkomst och förmögenhet.

1962 motionerar partiet om att sänka rösträttsåldern till 18 år. Motionärerna anser att rösträttsåldern bör sänkas som ett led i att stärka och utveckla demokratin och stimulera ungdomens ideella och politiska intressen. Detta genomfördes 1975.
1973 motionerade VPK, med CH Hermansson i spetsen, om kommunal rösträtt för invandrare.
Motionärerna skriver att starka skäl talar för ”att kommunal rösträtt är en av de rättigheter som borde tillerkännas invandrare efter förhållandevis kort vistelse i Sverige. Invandrarnas antal är stort i Sverige, de deltar i produktivt arbete, erlägger skatter och berörs av särskilda bestämmelser men saknar i hög grad inflytande över dessa”. 1976 var reformen genomförd, då gick partiet vidare till att föreslå att invandrares rösträtt också skulle införas i riksdagsval.
1982 motionerade Inga Lantz från VPK om rösträtt för omyndigförklarade utvecklingsstörda. Motionärerna skriver att det finns en grupp vuxna utvecklingsstörda som är omyndigförklarade mestadels därför att de inte är i stånd att sköta sin egen ekonomi. Enligt motionärerna bör de som vid omyndigförklaring berövats sin rösträtt återfå denna medborgerliga rättighet. 1989 togs systemet med omyndighetsförklaring bort.

 

STOCKHOLM ARKIV 1977 Demonstration mot kärnkraft i Stockholm 12:e april 1977. Foto: Gunnar Lantz / SvD / Kod: 11014

Demonstration mot kärnkraft i
Stockholm 12:e april 1977.
Foto: Gunnar Lantz/SvD/TT.

 

Vänstern har också varit pådrivande för flera folkomröstningar, det gäller inte bara EU och EMU. 1977 krävde partiet en folkomröstning om kärnkraft. Motionärerna skriver att motståndet mot kärnkraft i Sverige bärs upp av en stor opinion och att förespråkarna för kärnkraft är i minoritet inom befolkningen men i majoritet i riksdagen. VPK hade under hela den energidebatt som pågått under 1970-talet krävt att frågan om kärnkraft ska göras till föremål för en folkomröstning. Folkomröstningen genomfördes 1980.
Även på andra området arbetade vänstern för ökad demokrati. Åkarpslagen var en antifacklig speciallagstiftning vars syfte var att avväpna arbetarklassen och skydda strejkbrytare samt arbetsgivarnas rätt att bryta strejker. Lagen innebar bland annat att det var förbjudet för strejkvakter att ens tilltala en strejkbrytare. Arbetare som försökt tvinga någon att delta i strejk, att inte återgå till arbetet under strejk eller att inte utföra blockerat arbete kunde dömas till uppåt två års straffarbete – i vissa fall mer. I hela landet dömdes cirka 800 arbetare enligt Åkarpslagen, varav 230 till fängelse eller straffarbete. SKP krävde i riksdagen att lagen skulle avskaffas. Lagen användes flitigt mot strejkvakter fram till Saltsjöbadsavtalets tillkomst 1938 då Åkarpslagen hade spelat ut sin roll och avskaffades.
1975 motionerade partiet om att skilja kyrkan från staten. Motionärerna skriver att det är principiellt felaktigt att en privat organisation som själv bestämmer om sina interna frågor ska finansieras via skattsedeln och av folk som är klart negativt inställda till kyrkan. 25 år senare förverkligades vänsterns krav.
Mycket av arbetet bestod i att bygga ut välfärden och förbättra för arbetarna. Gång på gång lyfter partiet frågor om arbetsrätt, arbetsmiljö, rätt till semester, utbildning och sjukvård. För partiet var det självklart att arbetare skulle ha samma rättigheter och möjligheter som andra i livets olika delar.

På 30-talet motionerade partiet om förbättrade pensioner. Folkpensionerna höjdes 1946 till en nivå som gjorde det möjligt att leva enbart på pensionen. Redan i samband med denna proposition lade partiet fram en motion med krav på sänkning av pensionsåldern till 65 år, något som beslutades först 1974. ATP-reformen innebar en stor förbättring av pensionerna. Reformen antogs 1959 efter en hård politisk strid i riksdagen och efter en folkomröstning. S och SKP drev igenom förslaget med minsta möjliga majoritet mot de borgerliga partierna. När S senare gjorde upp med borgerliga partier om ett nytt pensionssystem så missgynnades arbetare och kvinnor.
1943 motionerade SKP om statsbidrag till skolbarnsbespisning. Motionärerna konstaterar att ”skolbarnbespisningen har medfört en glädjande förbättring av skolbarnens allmänna hälsotillstånd och även av deras förmåga att tillgodogöra sig undervisningen. De särskilt för barnen menliga följderna av sänkt levnadsstandard och minskad tillgång på livsmedel har motverkats”. Anslag till kommunerna till fria skolmåltider infördes 1946.

Gång på gång lyfter partiet frågor om arbetsrätt, arbetsmiljö, rätt till semester, utbildning och sjukvård

Barnbidrag infördes ursprungligen år 1937. Barnbidraget var då inkomstprövat. 1945 motionerade SKP om ändring av lagen om barnbidrag. Motionärerna skriver att inkomstgränserna för att få barnbidrag är för snävt tilltagna.  Motionärerna hemställer om ytterligare höjning av inkomstgränsen så att fler medborgare ska omfattas av rätten till barnbidrag. Riksdagsbeslut fattades 1947. Sedan 1948 betalas barnbidrag ut till alla barnfamiljer, oavsett inkomst. Samtidigt avskaffades rätten att göra barnavdrag i deklarationen som inneburit större skattelättnader för dem med höga inkomster än för dem med lägre.
SKP ville se lika utbildningsmöjligheter för alla. 1953 motionerade man om avskaffande av terminsavgifterna vid allmänna läroverk och andra högre skolor. Motionärerna skriver att ”trots att statsmakterna angivit som princip att undanröja de ekonomiska hindrena för tillträde till utbildningsanstalterna så kvarstår avsevärda sådana hinder. Målsmännens ekonomiska förhållanden spelar en utslagsgivande roll i fråga om ungdomars möjlighet till högre utbildning”.
SKP var pådrivande för genomförandet av en sammanhållen enhetsskola. Efter försöksverksamhet motionerade partiet 1956 om en plan för snart genomförande av den nioåriga enhetsskolan, föregångare till den grundskola som infördes 1962.
Vänstern ville också öka tillgången till högre utbildning. Redan 1946 motionerade SKP om utredning angående inrättande av ett universitet i Norrland. 1963 fattades beslut om att Umeå skulle få ett universitet och 1965 invigdes det.

Genomförandet av åtta timmars arbetsdag på 20-talet var en viktig framgång för arbetarrörelsen. Men SKP ville snabbt gå vidare. 1938 motionerade man om genomförande av 40 timmars arbetsvecka.
1950 motionerade man om införande av fem dagars arbetsvecka. Motionärerna skriver att ”den ökade arbetsintensiteten med dess förslitning av de arbetande människorna talar för arbetstidsförkortning”. Den ökade produktionen och arbetsproduktiviteten anförs som skäl. Motionärerna hemställer om förslag till lagändring som innebär att lördagen blir fridag och arbetsveckan ska bestå av fem dagar.
I en särskild motion tog man 1950 upp hembiträdenas arbetstider. Motionärerna hänvisar till en utredning av arbetsmarknadsstyrelsen som föreslår att hembiträdenas arbetstid ska regleras i lag. Detta har genomförts både i Finland och Norge. Motionärerna hemställer om en snabb revision av hembiträdeslagen så att lagen utformas som en arbetstidslag med åtta timmars arbetsdag för hembiträden.
I början på 70-talet genomfördes 40-timmars arbetsvecka. 1976 motionerar VPK om sex timmars arbetsdag – målet var att det skulle vara genomfört 1980.
1947 motionerar SKP angående ändring av bestämmelserna om bidrag till obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader. Folktandvården är ett viktigt led i detta men folktandvården är ännu i sin linda. Otillräckligt antal kliniker och bristen på tandläkare gör att folktandvården ännu inte blivit tillgänglig för stora grupper av medborgare. 1960 gick partiet vidare och motionerade om tandvårdens inordnande i sjukförsäkringen
Användningen av asbest skapade enorma arbetsmiljöproblem och svår sjukdom bland de som drabbades. 1972 lyfts frågan om ett förbud mot asbest i en Vpk-motion. Riksdagsledamöter från partiet drev frågan hårt. 1982 förbjöds användningen av asbest.

 

Stockholm 19740309 Demonstration på Internationella kvinnodagen i Stockholm. Plakat med krav på fri abort. Foto: Ragnhild Haarstad / SvD / SCANPIX / kod 30052

Demonstration på Internationella kvinnodagen
i Stockholm 1974. SKP drev abortfrågan redan
på 1920-talet men det skulle dröja ända till 1974
innan en modern abortlag infördes.
FOTO: Ragnhild Haarstad/SvD/SCANPIX.

 

Under 1970- och 80-talet kan man tydligt se hur partiets gröna profil skärps. VPK utvecklade en konkret och mer heltäckande politik på miljöområdet. En rad motioner lämnades om att t.ex. fasa ut farliga ämnen, förbjuda besprutning av skogen, skydda haven och bekämpa försurning. Många av förslagen har senare förverkligats.
Under den tidiga partihistorien var SKP ett mycket patriarkalt parti, liksom hela arbetarrörelsen vid denna tid. De tidiga bilderna från kongresser, riksdagsgrupper och partiledningar visar ofta samlingar med uppklädda och allvarliga män. Feminismen bröt igenom stegvis som ideologi i partiet inte minst på 70- och 90-talet. Men även tidigare hade partiet varit en föregångare i att föreslå avgörande reformer för kvinnors rättigheter.

1927 häktades en barnmorska i Mölndal. Barnmorskan dömdes till tre års straffarbete och sammanlagt fem års yrkesförbud. I straffet ingick tre månaders straff för att hon gjort abort på sig själv. Fem av barnmorskans patienter fick tre månaders fängelse var och deras män, som uppmuntrat dem till att göra abort, fick villkorliga domar. På 20-talet lyfte vänstern abortfrågan i riksdagen. 1926 hade lagutskottet i riksdagen föreslagit en utredning om ”fosterfördrivningseländet”. Andra kammaren hade röstat för, men första kammaren, där borgerligheten hade majoritet, hade sagt nej.
1928 väcktes återigen förslag i riksdagen att lagen skulle utredas, men fick avslag. 1931 motionerade SKP angående sådan ändring av lagstiftningen, att abort i vissa fall skulle bli tillåten. De anförde bland annat att den då gällande fosterfördrivningslagen var en klasslag riktad mot de fattigare klasserna, eftersom de förmögna klasserna hade möjlighet att kringgå lagen. 1938 infördes de första begränsade möjligheterna att genomföra abort. Lagstiftningen förbättrades stegvis fram till att en modern abortlag infördes 1974.

I en interpellation den 18 mars 1942 tog en SKP-ledamot upp flera fall av misshandel i hemmet som hade upprört den allmänna opinionen. Ledamoten menade att ”varje framkomlig väg i syfte att snarast skapa ökad trygghet för hustru att undgå misshandel i hemmet bör försökas. Därför bör lagen ändras provisoriskt i avvaktan på straffrättskommitténs utredning så att polisman får ökade befogenheter att ingripa mot hustruplågare”.
Vänstern hade tidigt agerat för sexualupplysning och preventivmedel. Förbjudna preventivmedel hade sålts via vänsterns organisationer. 1919 förbjöds preventivmedel i ”Lex Hinke”, uppkallade efter vänsterprofilen Hinke Bergegren. Först 1938 avskaffades förbudet mot att upplysa om preventivmedel.
1946 motionerade SKP om anslag till anordnandet av kurser i sexualhygien för läkare. Motionärerna skrev att det saknades medverkan från läkarna i de abortförebyggande åtgärderna. En undersökning från RFSU visade att de flesta läkare avvisade preventivmedel på grund av moralisk trångsynthet. Motionärerna föreslog att riksdagen skulle anvisa statsbidrag till sådana kurser för läkare och att kursplanerna vid karolinska institutet och de medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund skulle kompletteras med en kurs i sexualhygien.
1948 motionerade SKP angående utredning om lagfästande av likalönsprincipen. Motionärerna skrev: ”En av de mest uppenbara orättvisorna i vårt samhälle är att kvinnorna icke erhålla samma lön för ett visst arbete som mannen. Motionärerna hemställer om att frågan om att lagfästa likalönsprincipen ska snabbutredas”. 1960 avskaffades de särskilda kvinnolönerna. 1962 ratificerade Sverige ILO konvention 100 om lika lön för lika arbete oavsett kön.
1958 motionerade partiet om ökat anslag till den halvöppna barnavården, alltså daghem.
Motionärerna skrev att behovet av daghemsplatser var skriandet stort. Vänstern arbetade hårt, både i kommuner och i riksdagen, för utbyggd barnomsorg av hög kvalitet.

 

Vänstern hade tidigt agerat för sexualupplysning och preventivmedel. Förbjudna preventivmedel hade sålts via vänsterns organisationer.

1963 motionerade partiet om utbetalningen av bidragsförskott till ensamstående mödrar. Motionärerna skrev om den bestämmelse som innebar att bidragsförskott till ett utomäktenskapligt barn, för vilket faderskapet inte blivit fastställt, utgick först sedan barnet fyllt tre år. Skälet var att ogifta mödrar skulle förmås att uppge vem som var barnets far, för barnets skull, men även för att det skulle få en försörjare. Motionärerna menade att ”bestämmelsen har karaktären av utpressning och är ett direkt avsteg från principen om att samhällets insatser när det gäller ogifta mödrar med utomäktenskapliga barn ska inriktas främst på barnet”.
På 1970-talet var VPK pådrivande och skrev motioner i frågor som smärtlindring vid förlossning, införande av mammografi för att upptäcka bröstcancer och rätt att amma på betald arbetstid. I dag ses detta som självklara rättigheter.
1985 togs kongressbeslut om att arbeta för att förbjuda sexköp, kriminalisering av köparna. Efter detta lades årliga partimotioner till riksdagen om frågan. 1999 genomfördes den moderna sexköpslagen.

Vänstern har genom historien utmanat konservatism och traditionella sociala föreställningar. Förslag som könsneutrala äktenskap eller inrättande av ett tredje kön har ibland förlöjligats av högern, därför att vänsterns förslag var så långt före sin tid.
Redan 1938 motionerade partiet om att förbjuda lärare att aga barn i skolan. Motionärerna konstaterade att prygelstraffet var avskaffat i Sverige men att det var bibehållet som bestraffningsform när det gällde barn. De menade att det var svårt att avgöra var gränsen mellan aga och misshandel går. ”Ty meningen med agan är ju, att man genom att misshandla barnakropparna skall söka framskapa goda människor. En tanke som i sig själv är så absurd, att man häpnar över att den kan leva kvar hos människor ännu i vår tid”. I riksdagsdebatten om ett förbud av skolaga 1945 var det representanter för kommunisterna som var för ett förbud medan representanter från Bondeförbundet, Folkpartiet, Högerpartiet och Socialdemokraterna var mot ett förbud.  I debatten hänvisade Solveig Rönn-Christiansson från SKP till den moderna psykologin som fördömde kroppsbestraffning. Förbud mot att slå barn i skolan infördes först 1958.

1979 skrevs ett förbud mot barnaga in i föräldrabalken. Även då var VPK pådrivande. Nu var debatten vunnen. Vid voteringen röstade bara sex moderata män mot förslaget om ett förbud.
1943 motionerade SKP om lika arvsrätt för utomäktenskapliga och inom äktenskap födda barn.
Motionären skrev: ”Lika arvsrätt efter fadern såväl som efter modern skulle tillgodose inte bara kravet på formell mänsklig rättvisa utan också förbättra uppväxtförhållandena för ett betydande antal barn. Under nuvarande omständigheter äro de utomäktenskapliga barnens möjligheter till omvårdnad och utbildning starkt begränsade i jämförelse med de inomäktenskapligas av motsvarande socialgrupp”.  Först 1970 fick alla barn lika arvsrätt.
1947 motionerade SKP om åtgärder för utveckling av det svenska musiklivet. Motionärerna lyfte fram det faktum att musiken, bland annat genom radion, hade erövrat en viktig plats i samhällets kulturella och sociala liv. Motionärerna skrev att musiken bör vara åtkomlig för alla samhällsklasser och i alla delar av landet om den skulle kunna fylla sin stora kulturella mission. Den kommunala musikskolan byggdes ut kraftigt under 1960-talet.

 

ARKIV 1969-09-26 Författaren Katarina Taikon, talesman för aktionsgruppen Zigenarflyktingar, talar med poliser efter att ha uppvaktat inrikesministern på kanslihuset i samband med en demonstration med ca 200 demonstranter 26:e september 1967. Foto: Göran Sjöberg / SvD / TT / Kod: 11014

Författaren Katarina Taikon, talesman för aktionsgruppen
Zigenarflyktingar, talar med poliser efter att ha uppvaktat
inrikesministern på kanslihuset i samband med en
demonstration med ca 200 demonstranter 26:e september 1967.
Foto: Göran Sjöberg/SvD/TT.

 

Romerna i Sverige var under lång tid svårt diskriminerade. Flera vänsterpolitiker tillhörde dem som mest aktivt arbetade för romers rättigheter, då kallade ”zigenare”. 1953 motionerade SKP om en utredning i syfte att bereda romerna en med andra svenska medborgare jämbördig situation. Motionären skrev att de flesta romska familjer bodde i tält eller husvagnar och att många av dem levde i ren misär. Av barnen var det endast en minoritet som gick regelbundet i skolan. ”Som huvudorsak till att zigenarna inte i större utsträckning blivit bofasta och assimilerats med den ursprungliga svenska befolkningen, har på sina håll förutsatts en medfödd vandringslust och asociala karaktärsegenskaper. Dessa förklaringar har med skärpa gendrivits från vetenskapligt håll, och ingenting tyder i själva verket på att zigenarna skulle skilja sig i väsentligt konstitutionella avseenden från andra folk. Orsaken till att zigenarna blivit en pariasgrupp i vårt land är i stället att söka på det sociala planet”. För dagens läsare är det lätt att reagera på det i citatet som är präglat av tiden och nu är främmande för oss, men den politiska linjen var då en mycket radikal antirasism. Det var en hållning som bidrog till att föra samhället framåt till där vi är i dag.

VPK var pionjärer när det gällde rättigheter för hbtq-personer. Frågan om formerna för äktenskapets ingående togs upp i en motion 1973. I den föreslogs att samlevnad mellan två parter skulle ingås genom parternas gemensamma skriftliga anmälan till folkbokföringsmyndighet samt efter vederbörlig hindersprövning. Partiet lade sedan årliga motioner i frågan, ofta med Jörn Svensson som första namn. Den nya rättsfiguren ”registrerad samlevnad” skulle även stå öppen för personer av samma kön. Motionen avslogs av riksdagen men lagutskottet betonade att ”en samlevnad mellan två parter av samma kön är från samhällets synpunkt en fullt acceptabel samlevnadsform”.
Det skulle dröja hela 26 år innan samkönade äktenskap infördes i Sverige 2009. Vidare föreslogs i motionen 1973 att det i fråga om vårdnad av barn skulle skapas full jämställdhet mellan fäder och mödrar likväl som mellan olika samlevnadsformer samt att barnets bästa konsekvent skulle vara avgörande vid bedömning i vårdnadsfrågan. Eivor Marklund lyfte i debatten i riksdagen att ”den traditionellt borgerliga äktenskapsuppfattningen har inneburit en stark fastlåsning av könsroller både för kvinnor och män och att giftermålsbalken utgår från en starkt markerad kvinnlig köns- och modersroll”.

VPK var tydliga anhängare av svensk neutralitetspolitik. 1981 motionerade partiet om svenskt medlemskap i den internationella alliansfria rörelsen. Samma år motionerade partiet om att införa en kärnvapenfri zon i Norden. På 50-talet hade partiet arbetat hårt, och framgångsrikt, mot att Sverige skulle skaffa egna kärnvapen.
De här exemplen redovisar självklart bara en bråkdel av det arbete som gjordes och av de frågor som lyftes fram. Det finns ett mönster i vänsterns arbete. Det är påfallande att vänstern ofta var först med att föreslå reformer som andra  kunnat ta till sig först senare. Vad var det som gjorde vänstern så progressiv och modern? En förklaring kan vara att partiet i grunden var och är antiauktoritärt. Ett parti som vill demokratisera ekonomin och ägandet var också naturligt emot konservativa normer, ojämlikhet och kungahus.
Från 1917 fram till i dag har partiet genomgått stora förändringar. Namn och program har ändrats, lojaliteter har skapats och brutits, partiet har splittrats på grund av strider om inriktningen. Trots det finns det en politisk kontinuitet i det praktiska arbetet, det arbete som faktiskt har påverkat människors liv och villkor i Sverige. Vänstern har slagits för arbetandes rättigheter, för jämställdhet och välfärd, mot militarism och kvävande konservativa normer. Denna strävan är central i vänsterns historia och har bidragit till att forma många av de mest progressiva inslagen i det svenska samhället.
När vi idag arbetar för trygga arbeten, kortare arbetstid eller genomför fria läkemedel för barn, då arbetar vi vidare i en lång vänstertradition. Förmågan att tänka nytt och självständigt har varit avgörande för att flytta och påverka samhället. Så har vi till exempel förändrat hela debatten om privatiseringar och marknadstänkande i välfärden. Vi gör det genom att komma med de nya idéerna och bygga ett brett stöd för dem. Det handlar om radikalt progressiva idéer som samtidigt är genomförbara och förankrade i människors vardag. Vi vet att vad andra säger är omöjligt att ändra på, det är föränderligt. Det är vänsterns väg.

Fotnot: Det som idag är Vänsterpartiet hette 1917-1921 Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SVP), 1921-1967 Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) och 1967-1990 Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK).

Inrikes 18 september, 2025

Välfärdsstat ut, gigjobb in

Gigekonomin suger in arbetare när välfärdsstaten slutar skydda dem, menar forskaren Petter Törnberg. Foto: Janerik Henriksson/TT.

Gigekonomins framväxt och nedmonteringen av välfärdsstaten är två sidor av samma mynt, enligt en ny svensk-nederländsk studie. ”De bygger på en sårbar, arbetslös underklass som inte får skydd från någon välfärdsstat”, säger forskaren Juliana Chueri.

”Stoppa gigbolagen i välfärden!” vädjade nyligen trafikpolitikern Kadir Kasirga (S) i tidningen Transportarbetaren. 

Andelen privata leverantörer inom vård och omsorg har ökat överlag de senaste åren, främst under borgerliga regionstyren. Men i våras tog gigekonomin ett helt nytt kliv in på välfärdens arena, när app-taxibolaget Bolt – vars arbetsvillkor kritiserats som ”slavliknande” av chaufförer – vann en upphandling i region Uppsala, för att köra kollektivavtalslösa vårdresor. Kort därefter gjorde närliggande Sigtuna kommun samma sak, och har nu anförtrott Bolt med att köra skolskjuts och färdtjänst – under vad man beskriver som ”kollektivavtalsliknande villkor”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 18 september, 2025

Svensk kostym, kurdiskt blod

Dansandet har också blivit en väg in i ett politiskt engagemang. Foto: Lisa Mattisson.

En folksång i radion under pandemin fick yrkeschauffören Björn Lindberg att börja dansa kurdisk dans. Nu har han en entusiastisk storpublik från hela världen som följer honom på Tiktok och Instagram.

Ding, ding, ding, ding, tjut, tjuut! På mobilskärmen syns en man i ett enkelt möblerat vardagsrum som rör sig med sirliga rörelser till kurdisk folkmusik. Det hörs på drillarna att det är en glädjedans och zurnan, blåsinstrumentet i låten tutar gällt som en säckpipa på speed. Höfterna rör sig, axlarna vickar och han bröstar upp sig och kastar då och då skälmska blickar mot kameran medan armarna svänger sensuellt. I handen håller han en sjal med den röd-grön-gula kurdiska flaggans färger som han snurrar i takt till rytmernas gung.

Det är bara en sak som sticker ut: den dansande mannen har ljust, rödlätt hår och liknar mest kaviar-Kalles storebror.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 17 september, 2025

Paulina Sokolow: Är församlingen till för oss judar – eller för Israel?

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) och Aron Verständig, ordförande judiska centralrådet vid en minnesstund för 7 oktober-attacken i Israel. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Judar mot judar. Så kan man beskriva det som hände i måndags, när aktionsgruppen Judisk antisionistisk allians genomförde en manifestation framför det judiska kulturcentret Bajit. Detta i protest mot att man bjudit in en tidigare IDF-officer till ett föredrag i samma hus där barn några timmar tidigare suttit vid sina bänkar. Kan man tänka sig en tydligare bild av den avgrundsdjupa sprickan som uppstått inom en av Sveriges minsta minoriteter? 

Hur kunde det bli så här? Det är inget vackert firande av jubileumsåret, då det uppmärksammas att det är 250 år sedan juden Aaron Isaac fick kungens tillåtelse att grunda en judisk församling. Det var så landet blev en – om än inte välkomnande famn – så definitivt en fruktsam jordmån för de första invandrarna att starta affärsrörelser, varav vissa skulle blomstra till dessa dagar och forma svenskt kulturliv. Vill man få en känsla av en sådan mötesplats så går det att besöka Judiska museet i Gamla stan, en undanskymd men interiört vacker byggnad som vittnar om en bit svensk, mångkulturell kosmopolitisk historia. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 17 september, 2025

Hur kan Sverige kasta iranska feminister rakt in i döden?

Mordet på Mahsa Jina Amini uppmärksammas i Oslo, september 2023. Foto: Javad Parsa/NTB/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I dag tänder jag ett ljus för den unga iransk-kurdiskan Jina Mahsa Amini. Det är nämligen tre år sedan hon miste livet efter att ha misshandlats av Irans så kallade moralpoliser i Teheran.

Med all rätt väckte mordet ramaskri i hela landet. Hur kan en ung kvinna dödas bara för att hon inte dolt sitt hår tillräckligt väl under slöjan?

Tusentals kvinnor har under årtionden mördats av ayatollornas förtrycksapparat bara för att de velat leva fria liv eller deltagit i protester. Men mordet på Jina tände en unik gnista av motstånd.

Miljontals kvinnor och män gick ut på gatorna i Iran och ropade ”Kvinna, liv, frihet”. Unga kvinnor ryckte av mullornas turbaner. Bilder av Jina bars på demonstrationer från Teheran till Stockholm.

Att hon blev en sådan symbol beror till stor del på de två modiga journalisterna Nilufar Hamedi och Elaheh Mohammedi. 

Utvisningarna av Fereshteh och Narges illustrerar att Sverige inte menar allvar med sina fördömanden av kvinnoförtryck runt om i världen.

De avslöjade vad som hänt och vakade över henne på sjukhuset innan hon dog. En av de sista bilderna, där Jina ligger inför döden under en rutig filt med slangar i munnen och näsan, är outhärdlig.

Och ayatollorna, som i vanliga fall kontrollerar alla medier, blev ursinniga. Strax efter att bilderna på Jina på sjukhussängen spridits över hela världen frihetsberövades de två journalisterna. Hamedi och Mohammedi anklagades för att ha ”spridit propaganda och konspirera mot rikets säkerhet”. Först efter sjutton månader i fängelse och omfattande protester från omvärlden frigavs de.

När jag i dag sörjer Jinas orättfärdiga död är jag ledsen över något annat också. Sverige, en gång känt som en humanitär stormakt, utvisar kvinnorättsaktivister till Iran. Kvinnor som jagas av ayatollorna bara för att de kämpar för sina medsystrars rätt till att välja framtid, kärlekspartner och bestämma över sina kroppar. Det är oacceptabelt.

Låt mig nämna två av dem.

Fereshteh Javani (bilden) kom till Sverige för sex år sedan efter att ha kämpat för kvinnors rättigheter i Iran. Här organiserar hon ”Kvinna, liv, frihet”-manifestationer runt om i landet, samtidigt som hon arbetar och försörjer sig. Hennes kamp mot ayatollorna i Iran är ingen hemlighet eftersom hon också framträtt i bland annat Flamman. Men trots att hon riskerar avrättning i Iran har Migrationsverket beslutat att utvisa henne dit.

En annan kvinna som fortsatt sitt engagemang för både kvinnors och kurders rättigheter i Sverige är Narges Hashemi, som flyttade hit för ett decennium sedan med sin bror Edris. Även hon har organiserat ”Kvinna, liv, frihet”-manifestationer och finns med säkerhet på Teheran-regimens lista över dem som ska straffas.

Läs mer

Ändå insisterar Migrationsverket, på direktiv av Tidö-regeringen, på att hon måste lämna Sverige omedelbart. Och som en kriminell måste hon två gånger i veckan anmäla sig till Migrationsverket i Märsta.

Utvisningarna av Fereshteh och Narges illustrerar att Sverige inte menar allvar med sina fördömanden av kvinnoförtryck runt om i världen. Hur kan vi kasta kvinnorättsaktivister som sökt skydd hos oss tillbaka till sina förtryckare? Har skamlösheten inga gränser?

Nu är jag rädd att jag snart behöver tända fler ljus. För de kvinnorättsaktivister som Sverige utvisar till Iran.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 17 september, 2025

Bjöd in IDF-soldat till Stockholm – detta är Miff

Miff firar Israels självständighetsdag i Oslo – medan demonstranter protesterar mot Miff. Foto: Amanda Pedersen Giske / NTB.

Föreningen Med Israel för fred (Miff) växer snabbt, och har goda kontakter inom skandinavisk politik. Vilka står bakom den norska organisationen, som bjuder in israeliska soldater och extremistiska bosättare till Stockholm?

”Djupt skamligt att demonstrera mot Israel utanför en judisk skola i Sverige. Många judiska barn och familjer känner stor oro och lever med polisbevakning varje dag,” skrev finansminister Elisabeth Svantesson på X om gruppen Judisk antisionistisk allians protest mot den israeliska soldaten Eldar Maiders föreläsning i Stockholm. 

Föredraget hölls på det judiska kulturcentret Bajit, granne med Hillelskolan. Enligt ministern visade demonstranterna ”ingen solidaritet” utan ”passerade ytterligare en skamlös gräns”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 17 september, 2025

Vi känner med Karl-Oskar – men skiter i våra barn

I norska Lofoten snuddar Golfströmmen vid kusten. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Samma politiker som diskuterar om perser och kurder kan vara svenskar, rycker på axlarna åt att Norden snart kan vara obeboeligt. Var är solidariteten med nästa generations svenskar?

När min son var fem år gammal kom han ut i köket en sen kväll efter nattning och frågade upprört: ”Men vem var apan?!” Jag förstod ingenting. Han förklarade: ”Pappa är människa, farfar är människa och hans pappa var nog också människa. Så vem var apan egentligen?”

Då förstod jag. Han hade sett den klassiska bildserien av evolutionen, från krum apa till rakryggad homo sapiens. Nu undrade han, helt logiskt, hur långt tillbaka i släkten man måste gå för att hitta den där supercoola apan. Kunde det vara farfars farfar? Han famlade klumpigt efter gränserna för ett biologiskt ”vi”. Var börjar det – och var tar det slut?

Det är en rimlig fråga från ett barn. Mindre rimligt är att svenska makthavare tycks vara lika uppslukade av var vi:et börjar och slutar. Det märks inte minst på diskussionerna om kulturkanon, eller Jessica Stegruds påpekande av det ”talande” i att den diskuterades av en perser och en kurd – det vill säga kulturminister Parisa Liljestrand och socialdemokraten Lawen Redar.

Det svenska historiska vi:et tycks sträcka sig till mitten av 1800-talet, tiden för Utvandrarna-sviten. Karl-Oskars och Kristinas lidande och hopp kan vi än i dag solidarisera oss med. Längre tillbaka än så förvandlas historiska människor till platta figurer som vikingar och trälar, svåra att identifiera sig med. Det påstås att kineser har en levande vi-känsla som når 5 000 år tillbaka i tiden. Här klarar vi 150.

Nog är det märkligt att vi kan känna med Karl-Oskar och Kristina, men inte med svenskar två generationer framåt i tiden.

Men det verkliga mysteriet är inte hur långt tillbaka vi kan känna gemenskap. Det är varför vi inte tycks kunna sträcka vårt vi framåt i tiden mer än till nästa val. I slutet av augusti publicerades en studie (van Westen et al, JGR Oceans, 24/8) som är talande för detta ointresse. Där forskningen tidigare har trott att risken för Golfströmmens kollaps var relativt låg, kanske fem procent, visar nya beräkningarna på 25 procent i ett låg-utsläppsscenario – och hela 70 procent i värsta fall. Kollapsen beräknas i så fall inträffa från år 2063 och under de följande årtiondena.

Ja, det är modeller. Risker och sannolikheter. Men vi pratar heller inte om Motala ström utan om Golfströmmen – den makalösa pumpen i Atlanten som drivs av salt och värme och som gör Norden beboeligt. Den som låter oss odla potatis på sommaren och överleva vintern.

Läs mer

De gastkramande risktalen borde ha toppat varje nyhetssändning. Partiledarna som ständigt ropar om ett hotat ”vi” borde ha stått i kö för att kommentera. Här talar forskare om en 50–50-risk att själva den mäktiga pump som upprätthåller livet i Norden och möjliggjort både vikingar och Gustav Vasa riskerar att upphöra inom livstiden för dagens svenska skolbarn! Och de som får tåpirrningar av fortissimon i ”Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden”, just de, kunde inte bry sig mindre.

Nog är det märkligt att vi kan känna med Karl-Oskar och Kristina, men inte med svenskar två generationer framåt i tiden. Kanske borde man ha skrivit in Golfströmmen i kulturkanon?

Diskutera på forumet (1 svar)
Inrikes 17 september, 2025

Palestinarörelsen och trollens nya gigekonomi

Sverigedemokratiska riksdagspolitikern Jessica Stegrud anländer till Jimmie Åkessons bröllop med högerextrema nätaktivisten Nick Alinia. Expo avslöjade nyligen att de hängt ut ett ungdomsgäng tillsammans. Foto: Jens Christian/Expressen/TT.

SD-politikern Jessica Stegruds filmaktion visar hur täta banden är mellan moderpartiet och de högerextrema nätaktivisterna. När trollfabriken lade ned tog frilansarna vid – för att skapa en alternativ medievärld där aktivister förlöjligas och blir dokusåpor på nätet.

Det har gått några timmar sedan Riksmötet öppnades med blåsorkestrar och kungatal. Politikerna har lämnat Riksdagen efter öppningscermonin den 9 september. Nu tas Mynttorget över av ett myller av vänstergrupper. Arrangörerna från Septemberuppropet, en allians bestående av Rebellmammor, Feministerna, Tillsammans mot rasism, Fridays for future, och 71 andra grupper, riggar högtalare och rullar ut banderoller, med krav på allt från stopp till folkmord till klimaträttvisa.

Men en grupp med tio fotografer som samlats bredvid bryr sig inte om den växande manifestationen. De flockas kring en ensam gråhårig pensionär med Palestinaflaggor och följer honom vart han än går på torget.

Gholamreza Harati deltog i revolutionen i Iran och flydde till Sverige i mitten av 80-talet. Han är en välkänd profil i Palestinarörelsen, alltid längst fram med flaggor i båda händerna. Högljudd, orädd och ständigt på plats, trots polisens återkommande avvisningar. I ytterhögerns alternativmedier har han blivit en följetong.

De hotar mig, de ringer mig sent på kvällen och natten. De ljuger om mig på sociala medier.

”Kryckmannen” kallar de honom. När den Sverigedemokraterna närstående mediekanalen Riks publicerar videor från manifestationen handlar de bara om honom. Korta klipp som paketeras för Facebook, Youtube och Tiktok.

I en av filmerna hör man Gholamreza upprört svara Riks reporter, fotomodellen Melina Hebelius, att han känner sig förföljd och tänker polisanmäla dem.

– De hotar mig, de ringer mig sent på kvällen och natten. De ljuger om mig på sociala medier, säger Gholamreza in i kameran och pekar på fotograferna.

”Kryckmannen: Jag kommer anmäla dig!” blir Riks rubrik för sin tionde film om honom.

Riks är inte ensamma om sin fixering vid Harati. På sociala mediet X har någon skapat ett falskt konto i hans namn, där filmerna om honom sprids. Hans namn och hemadress har lagts ut på sajten Invandrarkollen. Någon har smygfilmat honom utanför hans hem i den förort han bor.

– Jag hotar aldrig någon tillbaka. Det är för att ur min mun kommer bara politiska slagord, berättar Gholamreza Harati för Flamman.

– Men de tjänar pengar på att skriva om mig.


En av dem som skapar filmer om Gholemreza är den frilansande högeraktivisten Christian Peterson. Trots sin bakgrund i nazistiska Nordiska motståndsrörelsen är Peterson en återkommande gäst i Riks intervjusoffa. Men han säljer även egenproducerade inslag till kanalen. Ett sådant inslag var hans film från Återvandringskonferensen i Milano i våras, som Flamman rapporterade från.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 16 september, 2025

Kära regering – kalla inte demonstranter för ”odjur”

Den moderata utrikesministern Maria Malmer Stenergard delade ett inlägg som kallar Palestinademonstranter för ”odjur”. Foto: Stefan Jerrevång/TT.

Medan FN förklarar att Israel begår folkmord riktar politikerna inte sin ilska mot förövarna – utan mot demonstranterna för barns lika värde.

”Sverige är under en värderingsattack.”

Så skrev kristdemokraterna Ebba Busch och hennes nya toppnamn Alice Teodorescu Måwe i en debattartikel i helgen. Där uppmanade de till ”hårdare tag mot Palestinarörelsen”, som de menar har stått för en ”tsunami av hat mot judar”, samt ett ”dominans­beteende och krav på under­kastelse”.

Åtgärdslistan är lång: fler ska lagföras, demonstrationer ska flyttas, arrangörer svartlistas, och personer med dubbla medborgarskap – som jag själv – ska kunna fråntas sitt svenska pass. ”Den som agerar våldsamt eller uttrycker hat, hot eller stöd till terrorism uppvisar inte god vandel”, konstaterar de.

Nog är rätten att demonstrera mot den israeliska krigsmaskinen en fråga om yttrandefrihet, Maria Malmer Stenergard?

I går kväll fick vi en uppvisning i vad som kallas bristande vandel. Ett tiotal personer demonstrerade på Östermalm utanför Bajit, det judiska kulturcentrumet. Anledningen var att föreningen Med Israel för fred hade bjudit in en soldat från Israels armé att föreläsa. På scenen stod alltså företrädaren för en krigsmakt som just nu anklagas av FN för att begå folkmord. På plakaten stod ”IDF-soldater = krigsförbrytare” och ”Alla barn är lika värda”.

Ändå var det demonstranterna som politikerna gick till storms mot. Först spred Judiska ungdomsförbundet (JUS) en bild på demonstranterna med texten: ”Det spelar ingen roll vem avsändaren är, och det spelar all roll vad kontexten är. Att ställa sig med detta framför den judiska skolan när barn går hem är rakt av antisemitiskt.”

Utrikesministern Maria Malmer Stenergard (bilden) delade inlägget med texten: ”Det här handlar inte om yttrandefrihet, utan om att skapa skräck och rädsla hos barn som bor i Sverige. Vars familjer i generationer har blivit förföljda. Jag känner bara avsky mot dem som gör detta.” Inlägget delas av Ebba Busch, som även kallat helgens demonstrationer för en ”lynchmobb” i TV4 Nyhetsmorgon.

Gruppledaren för den moderata riksdagsgruppen Mattias Karlsson (bilden) tar i ännu hårdare: ”Det är terror i vardagen. Det är antisemitism i sin renaste form. De som gör detta är inte aktivister, de är odjur.” Inlägget delas av Maria Malmer Stenergard. Oppositionsledaren Magdalena Andersson stämmer in och kallar demonstrationen ”djupt olämplig”.

Men demonstrationen ägde rum efter att barnen redan gått hem. Och nog är rätten att demonstrera mot den israeliska krigsmaskinen en fråga om yttrandefrihet, Maria Malmer Stenergard?

I dag släppte FN en rapport som hävdar att Israel begår folkmord i Gaza. Kommissionen menar att fyra av fem folkmordshandlingar har utförts – massdödande, svårt fysiskt och psykiskt våld, skapande av livsvillkor som leder till förintelse, samt åtgärder som förhindrar födslar – och pekar på både israeliska ledares uttalanden och arméns agerande som bevis på folkmordsavsikt.

Dessa handlingar stöds av den orwellskt benämnda organisationen Med Israel för fred. Flamman har tidigare uppmärksammat att de bjudit in bosättarlobbyisten Eugene Kontorovich, som dessutom har gästat riksdagen på Kristdemokraternas inbjudan. Nu en IDF-soldat.

Den senaste veckan har Sverige diskuterat mordet på högerdebattören Charlie Kirk och förföljelsen av civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin i en mörk gränd, och många har kallat till besinning. När ledande politiker kallar demonstranter för ”odjur” och får backning av utrikesministern är det uppenbart att man inte alls värnar det demokratiska samtalet, utan försöker få sina motståndare att hålla käften.

Läs mer

Så vem är det som ”uttrycker hat, hot eller stöd till terrorism”? I går var det ni: Ebba Busch, Alice Teodorescu Måwe, Maria Malmer Stenergard, Mattias Karlsson, Magdalena Andersson, Med Israel för fred.

Det är ni som brister i vandel.  Skyltar med ”Alla barn är lika värda” gör det däremot inte.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 16 september, 2025

Protesterade mot IDF-föredrag – kallas ”odjur”

IDF-soldaten Eldar Maider (t.v.) och Hillelskolan i Stockholm (t.h.). Foto: Privat / Judiska ungdomförbundet.

Såväl utrikesministern som flera riksdagsledamöter har kritiserat gårdagens demonstration utanför det judiska kulturcentret Bajit och Hillelskolan. Nu kan Flamman berätta att en föreläsning med en israelisk soldat ägde rum samtidigt – och att demonstrationen ägde rum efter skoltid.

På måndagskvällen samlades ett tiotal personer på Nybrogatan på Östermalm i Stockholm. Två bar på en banderoll med texten ”IDF-soldater = krigsförbrytare”, och organisationsnamnet Judisk antisionistisk allians. En äldre man höll i ett plakat med texten ”Alla barn är lika värda”.

Strax därpå gick Judiska ungdomsförbundet (JUS) ut med kritik mot manifestationen:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 15 september, 2025

Sades upp från hamnen – tar fallet till domstol

Erik Helgeson håller ett kort tal utanför Arbetsdomstolen på måndagen den 15 september. Foto: Jacob Lundberg.

Erik Helgeson både polisanmäldes och sparkades efter Hamnarbetarförbundets blockad mot israelisk vapenhandel. Men polisanmälan lades ned – och nu är det i stället hans arbetsgivare i Göteborgs hamn som står inför rätta.

Utanför Arbetsdomstolen i Gamla stan har ett trettiotal personer samlats. Vissa bär på skyltar med fackliga budskap, andra på Palestinaflaggor. Vissa kombinerar båda.

Vid entrén står Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. I handen håller han en lånad megafon prydd med klistermärken från vänsterorganisationer från de senaste femton åren. Han råkar först slå på en ambulansliknande siren, innan han lyfter den mot munnen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)