För övrigt så dog 1979 drömmen om en tredje väg i Storbritannien. Då tog Margaret Hilda Thatcher över regeringsmakten och krossade arbetarrörelsen och välfärdsstaten. Samma mål har den svenska högern. Deras valpropaganda liknar på ett kusligt sätt Thatchers: Sverige är på väg in i katastrofen. Arbetslösheten är skyhög. Näringslivet förtryckt. Barnen odisciplinerade. Medborgarna är hunsade av översittarmyndigheter och fackföreningspampar. I förorterna och skolan härjar invandrade ligister. Dessutom är landet internationellt isolerat. Budskapet är tydligt: För att lösa alla dessa problem krävs en beslutsam och enig majoritetsregering.

– Alliansen för Sverige tycker om att arbeta tillsammans, som Maud Olofsson uttryckte det i Almedalen. Vad har då ”röda laget” att komma med? Gnäll om vem som får sitta i Rosenbad. Gnäll om hur många jobb som ska skapas i offentliga sektorn. Gnäll om Sveriges utrikespolitik. Gnäll om vem som sagt vad om samarbetet…
Borgarna har lyckats förvandla valrörelsen till en fråga om att uppträda som enhetsfront. ”Allians för Sverige” versus ”splittrad vänsterkartell”. Såväl media som många vänsterpolitiker faller för det knepet.
I en sådan valrörelse finns inte något vidare utrymme för vänsterns profilfrågor. Det syns tydligt i opinionsresultaten för regeringens samarbetspartier.
Vi har fått ett slags italiensk valrörelse: två valblock tävlar om röster och frågan blir vem som får tolkningsföreträde – regeringslaget eller oppositionen.
Vinner borgarna så får vi ett systemskifte utan like. Folkpartiet, centern och givetvis moderaterna diggar Thatcher. Det blir en fackfientlig, välfärdsfientlig, auktoritär rasistregering.

Och vinner de inte, så hotas (v)i av att tvingas in i ett regeringssamarbetet som domineras av de stora valvinnarna: sossarna. Ingen vidare upplyftande tanke det heller.