Ryssland är som de flesta länder: delat. Å ena sidan finns storstäder som Sankt Petersburg och Moskva, där det satsas på storslagna byggen, förbättrad infrastruktur och nöjen. Å andra sidan finns periferin, på ryska kända som regiony, regionerna. Det är eftersatta delrepubliker och områden med en betydligt lägre levnadsstandard, samtidigt som de utarmas på naturresurser, i högre grad drabbas av miljöförstöring, och där attraktiv mark inte sällan olagligt tas över av politiker och oligarker.
Regionerna drabbas också hårdare av miljöförstöring. För några år sedan, när Moskvas soptippar svämmade över, beslöts exempelvis att huvudstadens sopor i stället skulle dumpas i den arktiska orten Sjies. Lokala och tillresta miljöaktivister slog upp tältläger och gjorde allt för att förhindra planerna.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
En grå novemberdag möter jag upp en välkänd rysk miljöaktivist från just en sådan region: Krasnodar, vid Svartahavskusten. Dmitrij Sjevtjenko är på Stockholmsbesök och när vi promenerar genom staden kommenterar han på samma gång imponerat och dystert hur mycket grönområden allmänheten har tillgång till här, jämfört med hemma.
Dmitrij är i grunden psykolog, men har länge varit aktivist och journalist, bland annat för organisationen Ekovachta (ungefär ”Miljövärnet”). Intresset för miljöfrågor väcktes 2008, när det hemliga bygget av dåvarande presidenten Dmitrij Medvedevs slott, också i Svartahavsregionen, uppdagades.
– De högg ned rödlistad skog och sade att det var en brandgata, men egentligen var det en väg till Medvedevs nya slott. Jag brukar vandra i naturen och såg med egna ögon vad som pågick.
Tillsammans med andra aktivister satte de upp ett tältläger vid platsen och försökte hindra byggarbetarna från att fortsätta. Ekovachta har lyckats stoppa vissa miljöförstörande byggen, men gäller det makthavares egna favoritprojekt så är det svårare.
Sjevtjenko fortsatte att skriva i dagspressen om korrupta byggen och deras miljöpåverkan, och protesterade och överklagade där det gick. Men det journalistiska arbetet blev allt svårare, och han märkte att redaktionen inte vågade publicera vissa artiklar. I ett av sådant fall hade Sjevtjenko granskat hur hyresgäster lurats att flytta, i tron om att deras lägenheter skulle renoveras. I stället hamnade de permanent i andra hus medan lokala oligarker tog över de nyrenoverade husen.
Vi är inte rädda, vi har ju varit stämplade som utländska agenter länge så vi är vana.
– Plötsligt fick man bara skriva vaga saker som: ”det vore bra om vi fick bättre luft i stan”, inget om fuskbyggen. Då förstod jag att jag måste bli aktivist.
Krasnodarregionen med sitt varma klimat och långa stränder är ett populärt turistmål. Att politiska höjdare vill bygga prestigeprojekt och privatresidens just där är inte förvånande, men konsekvenserna är stora: skogsavverkning i känsliga miljöer, allmän miljöförstöring, och mark som tidigare varit öppen för alla blir plötsligt och med bryska metoder avspärrade.
Sjevtjenko räknar upp många av de jättebyggen som uppförts de senaste åren och som bara enstaka aktivister protesterat mot: OS-byn i Sotji, Krimbron, utbyggnaden av frakthamnen. Och så alla slott.
2011 tog sig Sjevtjenko och några journalister in på territoriet där man nyligen påbörjat byggnationen av det som senare skulle bli känt som Putins palats.
Hur kom ni in?
– Vi hade märkt att något var på gång men visste inte exakt vad, så vi åkte dit för att kolla. Slagbommen stod öppen så det var bara att köra in med bilen. Vi fotade och filmade och först en stund senare blev vi stoppade av väktare som krävde att vi skulle radera våra bilder. Som tur är hade jag en gammal skrotig digitalkamera så det gick snabbt att plocka ur minneskortet som jag gömde i strumpan.
De bilder och berättelser Sjevtjenko publicera blev snabbt kända bland ryska journalister, aktivister och oberoende medier, men palatset blev en världsnyhet först tio år senare. 2021 publicerade Aleksej Navalnyjs stab en dokumentär inifrån det då färdiga residenset, med amfiteatrar, casino, scen med dansstång – och det utskrattade ”akvadiskoteket”, som blev föremål för parodiska låtar av en mängd ryska artister.
Vad såg ni där inne?
– Jag var ärligt talat mest chockerad över smaklösheten. Det såg ut som ett kitschigt italienskt palats. Det blivande vattendiskot liknade vid tidpunkten mest en stor fontän.
Dmitrij Sjevtjenko spelar upp den festliga poplåten ”Akvadiskoteka”, där komikern Aleksandr Gudkov drömmer sig bort till alla fester han skulle kunna ordna där (”För att rädda libidon från att torka ut, behöver du en kraftig ström”), men efter ett par lyssningar återgår vi strax till tyngre ämnen. Många av Ekovachtas medlemmar har hotats, misshandlats och fängslats för sin aktivism. Tidigare samarbetspartners som WWF och Greenpeace kan inte längre verka i Ryssland.
Hur är det att vara aktivist i Ryssland i dag?
– Vi är inte rädda, vi har ju varit stämplade som utländska agenter länge så vi är vana. Sedan invasionen i Ukraina 2022 ses inte heller miljöaktivism som det största hotet. Regimen ger sig mest på andra grupper, som feminister eller hbtq-aktivister, och förstås antikrigsaktivister. Men visst lever vi under stor stress, av många anledningar, vi som är kvar.
