Upprinnelsen var en kritisk kommentar här i Flamman, där jag menade att kontot förmedlade en ensidig syn på judisk identitet och svenska judars relation till Israel. Jag uppfattade det som särskilt stötande med tanke på hur världens samvetsorganisationer som FN, UNHCR, Amnesty, Rädda Barnen och många fler, grundade på erfarenheterna från inte minst Förintelsen, så tydligt fördömer Israels övervåld. 

Jag menade att det fanns ett behov av en annan judisk berättelse än den som saluförs av Judiska centralrådet

Jag menade att det fanns ett behov av en annan judisk berättelse än den som saluförs av Judiska centralrådet och som identifierar judisk identitet med staten Israel och därutöver försvarar den mest förråade regeringen som landet någonsin haft.

När Judisk ungdom bjöd in mig kunde jag förstås inte tacka nej. Man avvisar inte en utsträckt hand, och att de upplät kontot åt mig visade att de kanske hade tagit kritiken till sig. Så började min vecka. Härifrån och framåt kan man läsa mina inlägg, där jag bland annat reflekterar över hur det var för mina föräldrar att komma till det sena 60-talets Sverige som flyktingar från Polen, hur stukade mina morföräldrar var efter att ha knäckts under den kommunism de själva offrat sitt liv för, om att sakna ett språk för att befinna sig mellan kulturer, huruvida jag var en judisk morsa och att jag saknade en församling att känna mig välkommen hos. 

Först och främst vill jag tacka för alla positiva kommentarer jag fått, både vid inläggen och direkta meddelanden. ”Jag är så glad att du har kontot, det har varit så ensidigt”, ”Äntligen ett nytt perspektiv”, ”Ser fram emot dina inlägg”, ”Modigt av JUS” och så vidare.

Jag fick också en hel del kritik, och animerade konversationer bröt ut i kommentarerna. Några tyckte till och med att det var fel att över huvud taget bjuda in mig. Epitet som ”självhatande jude” och tillmälen som ”kapo”, benämning på de judar som utsågs att vakta medfångar i koncentrationsläger, är hatord som fick ligga kvar oredigerade. Gränsen gick vid ett anonymt konto som kallade mig ”pick me jew”, något som jag översätter som en sorts ”Onkel Tom”. 

Även om många av inläggen väckte starka känslor så var det mitt hejdå-inlägg på söndagen som fick kommentarsfältet att explodera

Gränsen, anser administratören, går vid antisemitism. Detta borde dock ha setts som ett klockrent fall av antisemitism – det vill säga att ta sig friheten att döma ut en typ av judisk hållning som antijudisk. 

Även om många av inläggen väckte starka känslor så var det mitt hejdå-inlägg på söndagen som fick kommentarsfältet att explodera, för att ett dygn senare helt stängas av. 

På den bilden har jag en davidsstjärna runt halsen och en palestinasjal runt axlarna. För mig som för många andra judar i världen är kombinationen en självklarhet, och ett utslag av judisk solidarisk tradition, men för några namngivna såväl som anonyma konton uppfattades det som en direkt provokation: hat mot Israel och relativisering av våldet den 7 oktober.  

Jag är ändå glad och tacksam mot Stolt jude som bjöd in mig. Det visar att det fortfarande – om än med nöd och näppe – är möjligt att besöka varandras tankerum. Det är precis de här öppningarna som en dag kommer att vara början på försoning. Extra glad är jag att jag kunde göra reklam för Judisk upprop och Svensk judisk vänster, som i slutet av veckan kunde se en topp i antalet nya följare. 

Till sist vill jag kommentera ett inlägg som fick tas ner kort efter publiceringen.

Samtidigt som jag skrev mina inlägg postade kontots administratör egna inlägg på stories. Det var inte helt idealiskt, eftersom avsändaren då blev otydlig: Var det jag eller de som talade? 

Vid mitten av veckan delades Judiska ungdomsförbundets debattartikel i SvD, med rubriken ”Judar ska inte behöva gå in bakvägen”. Några undrade om det var jag som hade delat den, och eftersom jag hade en del synpunkter på innehållet så passade jag på att kommentera dem i två inlägg. Det gick ungefär femton minuter innan ett meddelande syntes i min mobil: 

”Hej Paulina. Ring mig omgående är du snäll”. 

Ordern var att omedelbart avpublicera inlägget. Orsaken var att jag brutit mot etikett och gått i polemik med min värd och att innehållet kränkte drabbade. Som gäst lydde jag och gjorde som jag blivit ombedd. Här nedan är det avpublicerade inlägget för den som vill döma själv. 

Nu har jag läst Judiska Ungdomsförbundets debattartikel i SvD (”Judar ska inte behöva gå in bakvägen”). Den lades också i stories, så en och annan följare kanske kan tro att det var jag som delade den. Det var det alltså inte. Men jag kan gärna kommentera den.

Det är riktigt att sionism som skällsord använts mot judar sedan åren kring Israels bildande. Samtidigt som statsbildningsprocessen pågick, ingick judar i olika regeringar och annan betydande infrastruktur i samhället i länder runt om i Europa eller hade andra positioner som gjorde dem integrerade. Judarna var sedan några årtionden emanciperade (i Sverige 1870).

Men när Israel började bli verklighet så väcktes en ny våg av slumrande antisemitism och röster började höras om judarnas tvivelaktiga lojalitet. Var de lojala mot det nya landet egentligen och inte mot det land där de befann sig? Misstankar växte till en ny typ av antisemitism som kulminerade kring 1967 och Sexdagarskriget.

Att Israel fanns var ett tecken på att judarna alltid skulle välja Israel före sitt fosterland. (Tanken känns igen från Sverigedemokraterna). Ett resultat av det var bland annat mina föräldrars flykt från Polen. Så ja, ”krossa sionismen” ekar oroväckande i mångas öron som är bekanta med det sammanhanget.

Samtidigt vänder jag mig mot två saker i artikeln.

För det första: att utmåla demonstrationerna som i grunden antisemitiska och en hotfull miljö anser jag tveksamt. Tvärtom finns det många judar bland demonstranter och sympatisörer (det senare inkluderar mig själv). Att demonstrera är också en sympatihandling med lärosätena i Israel och en internationell solidaritet med de universitet som bombats av den israeliska armén. Eldupphör nu! Dessa ord skallar ju även i Israel. 

För det andra. Den bild som ges att demonstrationerna utgör ett hot mot judar osynliggör det faktum att judar tycker olika. Att de står i opposition mot judar i största allmänhet. 

Vi judar har olika sätt att tolka vad det innebär att leva som jude. Några av oss menar att Israels regering är den farligaste som landet haft och att protest är det som är det rättfärdiga. Vi vill inte att våldet sker i vårt namn. 

Att trissa upp hotbilden gör det bara ännu mer otryggt. Ännu har inga incidenter rapporterats, vad jag vet. 

Gällande uttrycket “Från floden till havet”, så är ett slagord som kan fyllas med lite vad man vill. Det i sig uppmanar inte till våld – även om det också implicerar det och det använts plumpt och absolut idiotiskt på sina håll. Se till exempel i Lund härom veckan. Det var ingen stolt stund precis (Sydsvenskan 18 maj).

Antisemitism har självklart ingen plats i Palestina-demonstrationerna. 

Sammanfattningsvis. Det är lätt att kritisera folkliga protester. Det finns starka krafter som än en gång vill göra judar och Israel oseparerbara genom att fördöma protesterna i sin helhet som antisemitiska. Demonstrationerna är inte perfekta koreografier – men när valet står mellan tystnad och protest så väljer jag protest.