30-talets Polen är ett land som dras med svåra problem. Arbetslösheten är skyhög, det råder social oro med strejker och arbetarprotester som ofta leder till blodiga sammanstötningar, också med dödsoffer, förslumningen i städerna tilltar, stora delar av landsbygden sitter fast i efterblivenhet och fattigdom. Inget av detta står emellertid högst på den politiska dagordningen. Istället är det ”judefrågan” som främst tycks uppta alla inom den politiska sfären.
Av Polens 35 miljoner invånare är omkring tio procent judar. De flesta av dem lever isolerat, med få kontakter med det omgivande samhället, de bekänner sig till en annan religion, de klär sig annorlunda, talar ett annat språk och många av dem kan ingen eller mycket lite polska, de ägnar sig huvudsakligen åt hantverk och handel i liten skala, kommersiella sysselsättningar i ett övervägande agrart samhälle.

För extremhögern är lösningen enkel, judarna är ett främmande element och de ska ut. Vart spelar ingen roll, bara de försvinner. Som hjälp på traven tar man till trakasserier, våld och bojkott. Den mäktiga katolska kyrkan tar avstånd från våldet, men stöder bojkotten.
Lagstiftarna drar sitt strå till stacken genom ”numerus clausus” (begränsning av antalet platser) för judar vid universiteten, som så småningom blir till ”numerus nullus”.

De facto är judar portförbjudna vid statliga industrier, och kan inte inneha kommunala eller statliga ämbeten. De särbehandlas på en rad andra områden.
Den civiliserade högern, liksom de politiska mittenkrafterna, vill inte sparka ut judarna, däremot anses det nödvändigt att på ena eller andra sättet ”integrera” dem. De måste börja klä sig som folk, sluta tala sin rotvälska och lära sig polska istället – det här är Polen! – upphöra med sina barbariska sedvänjor, som att tvinga gifta kvinnor att bära peruk, sluta isolera sig och hålla ihop, och helst skaffa riktiga jobb.
Högern ansåg att de också borde avsvära sig sin primitiva religion och konvertera – en sann polack är en katolik – medan de mer liberala kunde till nöds acceptera att de förblev mosaiska bekännare.
I mellankrigstidens Polen finns andra minoritetsgrupper, omkring en tredjedel av landets befolkning utgörs av etniska icke-polacker, ukrainarna är den största minoriteten med minst fem miljoner människor, sedan finns det framför allt vitryssar och tyskar. Också de utsätts för diskriminering, trakasserier och poloniseringssträvanden.

Så sent som 1939 när krigshotets mörka moln tornade upp sig över landet intog judefrågan främsta platsen i den offentliga debatten.
1 september bryter kriget ut, och inom loppet av ungefär tre år har nazisterna löst problemet en gång för alla.