Mord, sexualsadism, och lite kiss och bajs. Drottningen av Stockholm noir, Carina Rydberg, har bytt ut storstadsdekadens mot en brittisk mordhistoria i historisk dräkt. Saga Cavallin ordinerar Carina Rydberg mer av det verkliga livet som stoff.
Varför har Carina Rydberg skrivit Norfolk Falls? Det är en fråga jag inte kan släppa under hela läsningen.
Rydberg fick sitt genombrott 1997 med Den högsta kasten, som skildrar hennes oklara kärleksrelation med en namngiven advokat och långa kvällar som stammis på innestället PA&Co. Den högsta kasten väckte uppseende och anstöt för att vara skoningslöst självutlämnande, men egentligen trollbinder romanen med vad Rydberg utelämnar. Det finns en förtätning och mystik i språket, alla detaljer, möten och personer blir betydelsebärande. Dess teori tycks vara att ingenting sker av en slump.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Det vore konstigt att jämföra Rydbergs genombrottsverk med Norfolk Falls (Albert Bonniers förlag, 2026) av många skäl, men det man kan slå fast är att författarens stil fungerar sämre när den transporterats in i diffus sekelskifteskitsch.
Norfolk Falls utspelar sig på ett engelskt gods i en oklar tidsepok, karaktärerna körs runt i droskor och serveras av butlers. Man följer Irene Bear som anställs som sällskapsdam hos den förmögna Emma Bloomsworth. Bara namnen skapar barnsliga associationer, som utstuderat påhittade ”engelska överklassnamn”. Det är här det första frågetecknet uppstår: varför har Rydberg valt att förlägga sin roman till engelsk aristokrati kring år 1900, när hon verkar vara mindre intresserad av att skapa en historiskt övertygande miljö än vad tv-serien Bridgerton är? Är den här aparta, till synes helt godtyckliga inramningen, en sorts parodi, eller ett sätt för Rydberg att bygga ett för henne tilltalande dockhus att leka runt med sina karaktärer i?
Till Irene och Emmas sällskap ansluter snart tre andra personer med likvärdigt löjliga namn, och det uppstår någon form av The Shining-situation där godset framstår förbannat. Mystiska saker inträffar – figurerna drabbas av märkliga sjukdomar och minnesluckor, personer dyker upp och försvinner. En stor del av boken upptas av en bakgrundshistoria om hur Irene tillsammans med sina bröder mördat en sjuk kvinna för hennes pengar. Mot slutet består romanen främst av att de olika karaktärerna drar långa anekdoter om sexualsadism. Som vanligt med Rydberg finns här också en hel del kiss och bajs.
Den stora hemlighet det gestikuleras mot verkar vara dold även för Carina Rydberg.
Plötsliga insikter som den här: ”Raseriet, tänkte hon, är något man till varje pris inte får ge efter för. Gör man det, är man förlorad” drabbar ibland Irene. Som en fernissa av psykologisk insiktsfullhet som frammanar en känsla av att berättelsen rör sig mot en punkt där någon stor hemlighet kommer att avslöjas. De laddade detaljerna blir så en falsk framåtrörelse, för egentligen står texten bara och stampar. På närmare 350 sidor har i stort sett ingenting hänt eller förändrats, som läsare får man inte reda på någonting. Den stora hemlighet det gestikuleras mot verkar vara dold även för Carina Rydberg, som om hon inte vet allt hon behöver om sin egen roman.
Till allt det här kommer att berättarperspektivet då och då skiftar från tredje- till förstaperson, vilket låter läsaren förstå att det är någon yttre person som betraktar Irenes liv och fäller omdömen om henne. Greppet förbryllar, och när det avslöjas vem berättarjaget är i slutet, framstår det som totalt ologiskt.
Jag vill gärna gilla Carina Rydberg. Hennes osentimentala och liksom lite överseende ton är tilltalande. Upptagenheten vid ödet är också kongenial med själva fiktionen som konstform – för vad är den annat än att organisera ett eget universum enligt sina egna regler, som en grekisk gud? Därför är ödesbundenheten mer intressant när den kombineras med det självupplevda, eftersom Rydbergs insisterande på att varje sak en människa upplever går att fästa sig vid som Tjechovs pistol blir en filosofi om hela livet.
Men när hon faktiskt ska leka gud fullt ut och bygga en hel värld märks det att Carina Rydberg nog behöver livet som stoff. I Norfolk Falls riktar hon läsarens uppmärksamhet mot olika märkliga träd, och i slutet förstår man att det mest var för att distrahera från faktumet att det inte finns någon skog.
