15 år efter finanskrisen är åtstramningen tillbaka på agendan i Europa. Men metoden är i dag så avskydd att den införs utan att någon vågar säga dess namn.
Vid det här laget har åtstramningar blivit så impopulära att ingen längre vågar nämna ordet. När EU-kommissionen i juni förra året inledde ett förfarande mot sju länder som hade alltför stora underskott, och krävde att de skulle återställa sina konton för att undvika att drabbas av sanktioner, tillbakavisade ekonomikommissionären Paolo Gentiloni kraftigt allt tal om åtstramningar.
”Visserligen kräver Bryssel insatser efter de frikostigheter som beviljades under covid-19-pandemin”, medgav han, men ”vi får inte blanda ihop försiktighet i utgifterna, vilket är obligatoriskt för länder med stora underskott och skulder, med åtstramningar.”
Några månader senare talar den franska regeringen därför nu om en ”budget för återhämtning”, ”ansvar” och ”sanning”, för att dölja de 40 miljarder euro i nedskärningar i de offentliga utgifterna som den föreslår för 2025. Den italienska regeringen, som planerar att skära ned med 13 miljarder euro per år under de kommande sju åren, talar i sin tur om en ”anpassningsbana”. Förbudet av uttrycket sträcker sig ända till Québec, där ordföranden för det finanspolitiska rådet, trots att man utlyst ett anställningsstopp i flera departement, var orubblig: ”Det är inte sant. Det finns ingen åtstramning.”
I en osäker värld är idén att man ska dra åt svångremmen i utbyte mot tveksamma resultat inte särskilt lockande.
Så den är tillbaka. Den införs inte som chockterapi, utan på ett gradvis, diskret sätt, nästan i skam. Mycket har förändrats sedan kurerna som södra Europa utsattes för efter finanskrisen 2008, vilket gör att receptet inte längre går att upprepa. Vi har sett resultatet i Grekland: en explosion av arbetslöshet, självmord, drogmissbruk, spädbarnsdödlighet, hiv-infektioner och tuberkulosfall. Bryssel krävde tålamod. Grekerna väntade och såg sitt land förvandlas till ett Airbnb-komplex för rika européer.
15 år senare är det ändå fortfarande åtstramningar som gäller. Bruttonationalprodukten (bnp) ligger fortfarande en fjärdedel under nivån före krisen, den genomsnittliga årslönen är fortfarande en fjärdedel lägre än före krisen, och statsskulden har nått 160 procent av bnp, jämfört med 103 procent 2007.
I Tyskland har budgetkorsetten lett till att investeringarna har minskat så mycket att broar rasar – och resenärerna gapar av förvåning när ett tåg från Deutsche Bahn anländer i tid. Vi vet dock sedan förbundskansler Heinrich Brünings återhållsamma politik 1932 att åtstramning är en farlig idé: den letar i fickorna på dem som inte skapade problemet efter en lösning som inte fungerar.
I en osäker värld, där ett världsomspännande krig verkar kunna bryta ut varje vecka och där den globala uppvärmningen skapar otaliga hot mot framtiden, är idén att man ska dra åt svångremmen i utbyte mot tveksamma resultat inte särskilt lockande. I synnerhet som medborgarna har slutat tro på fablerna om den ”enda vägens politik”. Efter debaclet 2008 genomförde Europeiska centralbanken (ECB) massiva stödköp av statsobligationer, Storbritannien och Island nationaliserade banker och Cypern tog ut en skatt på alla bankinsättningar över 100 000 euro.
I början av coronapandemin upphävde EU alla budgetregler, den franska regeringen täckte lönerna för miljontals arbetare via korttidsarbete, och den amerikanska kongressen skickade checkar på 1 200 dollar till de amerikanska hushållen.
På detta sätt har varje kris krossat de regler och dogmer som man en gång trodde var oföränderliga. Kriget i Ukraina visade att det var möjligt att sätta ett tak på energipriserna. I Frankrike har det också lett till en 40-procentig ökning av militärutgifterna, totalt 413 miljarder euro fram till 2030. En ”krigsekonomi” som regeringen avser att finansiera med ett ekonomiskt krig – mot arbetslösa, pensionärer, offentliganställda och brukare.
Översättning: Jonas Elvander.
