Efter månaders blockad av enklaven Nagorno-Karabach gav Armenien i förra veckan till slut upp: svält, sjukdomar och bombardemang har fått en stadig ström armenier att lämna området. Forskare talar nu om folkmord.
För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.
Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Reportaget var solklart. Det skulle handla om hur Azerbajdzjan använder svält som en metod för att tvinga armenierna i Nagorno-Karabach till underkastelse – att de skulle lägga ned vapnen och erkänna övermakten i Azerbajdzjan.
Alla samtal om ”säkerhetsgarantier” och ”minoritetsrättigheter”, som både Armenien och världssamfundet propsat på sedan det förödande kriget slutade 2020 avfärdades av Azerbajdzjan.
”Armenier ska inte ha några särskilda rättigheter, den azerbajdzjanska konstitutionen är tillräcklig. Alla åsikter om hur Azerbajdzjan ska styras är ett angrepp mot landets suveränitet”, stod det i ett pressmeddelande från det azerbajdzjanska utrikesdepartementet när USA återigen försökte understryka saken.
Så såg inte situationen ut för några år sedan.
Sedan kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan slutade 1994 då det armeniska Nagorno-Karabach tog kontroll över inte bara regionen, utan även omkringliggande områden, har FN-stödda fredsförhandlingar ägt rum.
De utgick från FN-stadgan där ett lands territoriella integritet och ett folks rätt till självbestämmande är likställda principer. Den senare innebär att armenierna i Nagorno-Karabach skulle ges möjlighet att rösta om sitt eget öde – en omröstning som bara kunde resultera i ett utfall: att de vill tillhöra Armenien.
För en av världens mest auktoritära stater, Azerbajdzjan, som år efter år fyllt på sin vapenarsenal bekostat av Europas köp av olje- och gasfyndigheter, var en sådan lösning aldrig aktuell.
Nu har det nått sin kulmen. Det uttänkta reportaget om hur det armeniska civilsamhället kan stärkas med svenska biståndspengar mitt under brinnande konflikt är åsidosatt.
Journalisten Marut Vanyan, som skrivit ett reportage för Flamman inifrån blockaden, skickar på måndagen ett meddelande.
– Det här är det sista jag skriver härifrån.
Efter en azerbajdzjansk offensiv mot Nagorno-Karabach under tisdagen och onsdagen förra veckan har Azerbajdzjan visat att konflikter visst går att lösa med militära medel.
Armenierna i Nagorno-Karabach, vars rötter i regionen går tillbaka tusentals år, lade slutligen ned vapnen när drönarattackerna dödade för många unga män.
Den civila befolkningen har sedan dess inte sett någon annan utväg än att lämna Nagorno-Karabach, vilket har kunnat ske efter att Azerbajdzjan slutligen – efter över nio månader – öppnade den humanitära korridoren där jag stod ett par veckor tidigare.
Massflykt. Etnisk rensning.
Jag vill inte gå och lägga mig, för jag vet att när jag vaknar i morgon så är det sista gången i mitt liv som jag ser mitt hem.
Marut har varit en av få journalister som dagligen uppdaterat det internationella samfundet om vad som sker. Hans bildmontage i sociala medier från sina dagliga promenader, närhet till människor och gripande berättelser har varit en källa för omvärlden att följa svälten, samhällskollapsen och desperationen i realtid.
Den som har följt Marut har också följt omvärldens misslyckande. På söndagen skrev han att det är de sista bilderna han tar av sin hemstad.
– Jag vill inte gå och lägga mig, för jag vet att när jag vaknar i morgon så är det sista gången i mitt liv som jag ser mitt hem. Det är de sista bilderna jag tar här.
Bilderna visar människor som bränner sina ägodelar, packar sina väskor och gråter vid gravarna som de ska lämna bakom sig. Men de visar också en kontrast.
– Under kriget 2020 var vi stolta över att vi varje dag städade gatorna, trots bomberna som slog ned och förstörde. Trots att vi ska lämna i morgon så fortsätter folk sopa undan skräpet. Men vi ses på andra sidan. Jag ska komma ut från den här mardrömmen.
I Azerbajdzjan har samtidigt massarresteringar ägt rum mot vänstergrupper som motsätter sig krig som lösning på konflikten. I slutet på augusti intensifierades gripandena och förföljelserna av de modiga ungdomar som motsatte sig regimen.
En av organisationerna, Demokrati 18, valde att lägga ned sin verksamhet efter att så gott som alla blivit förföljda av regimen. Det var efter att ordföranden för det syndikalistiska fackförbundet Afiaddin Mammadov anklagades för ett fingerat brott som de tog beslutet.
En man kom fram på gatan utanför Mammadovs bostad och högg sig själv. Sekunderna efter rusade en hop poliser fram och tryckte ned honom mot gatan. Ett par dagar senare meddelade hans bror, som kunnat besöka honom i fängelset, att han blivit utsatt för tortyr.
Omvärlden tittar på.
EU-kommissionen har återkommande gånger fördömt Azerbajdzjan för både behandlingen av armenier och den egna oppositionen. Men den azerbajdzjanska gasen, som delvis ägs av Ryssland, har aldrig upphört att flöda till Europa.
Redan i september i fjol, när Azerbajdzjan invaderade Armenien under två dagar, underströk EU-kommissionen att de fördömer handlingen, men att det på intet sätt kommer riskera de nya gasavtalen med landet. Det budskapet upprepades även när jag befann mig vid blockaden inför det tilltänkta reportaget.
Berättelsen om Nagorno-Karabach, som är på väg att nå slutet, visar hur pengar, tillgångar och gasavtal väger tyngre än världssamfundets vilja att följa de regler som det självt har satt upp.
Förhandlingarna i FN:s säkerhetsråd kollapsade inte för att Ryssland förmodades lägga in sitt veto. Det sägs i stället att USA inte vill gå fram med en skarp resolution – ”tänk om det retar upp Azerbajdzjan”, är den formella ursäkten.
Den inofficiella förklaringen är att det kan reta upp Azerbajdzjans närmsta allierade Turkiet, tillika USA:s, liksom snart även Sveriges, försvarspartner.
Sedan söndag eftermiddag väller det ut människor ur Nagorno-Karabach. Det är inte konstigt. Den systematiska armenofobin, eller ”systematiska rashatet riktat mot armenier” som EU-parlamentet uttryckte det i en resolution 2022, ligger som grund.
Välrenommerade folkmordsforskare som ordföranden för International Association of Genocide Scholars, Melanie O’Brien, har sagt att Azerbajdzjans beteende uppfyller alla kriterier för att kallas ett folkmord. Det handlar om hets mot folkgrupp från högsta politiska ledningen som pumpas ut i regimmedier, skolböcker med hatiska formuleringar och konspirationsspridning som påminner om tidigare epokers judehat.
Människorna som väller ut ur Nagorno-Karabach är traumatiserade, uppgivna och hungriga. Och omvärlden ser på.
