Inrikes 23 augusti, 2012

Ett aktivistiskt vänsterparti?

Håller Vänsterpartiet på att förändra sina arbetsformer? Flamman har talat med den nye partisekreteraren och partimedlemmar på olika nivåer. Många av dem hoppas på ett mer aktivistiskt parti.

Sedan 2009 har Vänsterpartiet fått 4 000 nya medlemmar, en ökning med 50 procent. Samtidigt har det interna missnöjet mot hur partiet fungerar varit stort. En framtidskommission har lämnat en diger rapport som presenterades på kongressen. Centralt har det skett en kraftig omorganisation där riksdagskansliet integrerats med partikansliet, den nye partisekreteraren Aron Etzler skrev redan då han tillträdde högprofilerat om olika västerstrategier i Europa, men vad händer?
Flamman har talat med flera unga nya medlemmar som kommer från olika aktivistmiljöer. Gemensamt för dem är att de inte aktiverat sig inom partiet. En av dem är Meilin Hedén.
– Jag arbetade tidigare mest med internationella frågor. Jag blev mycket besviken på valresultatet och kände att nu gällde det att engagera mig i Sverige.
Hon är inte besviken på hur hon bemötts av Vänsterpartiet, men i praktiken har hon inte hittat in i arbetet där. Hon är inte ensam.

”När, Lars Ohly, skall Vänsterpartiet ta steget ut från utskotten och partilokalerna till gatan och bostadsområdena?”. Så skrev Aron Etzler i sin uppmärksammade bok Trondheimsmodellen. Nu har han själv fått möjligheten att genomföra detta som partisekreterare. När han tar emot i Vänsterpartiets eleganta sammanträdesrum i Riksdagen börjar han med att säga att partiet måste lyssna mycket mer på folk.
– Vi får inte stänga in oss i de här styrelserummen och fatta våra beslut utan att känna av vilka frågor som är viktiga för folk. Tanken med vår aktivism är att vi skall ha mer dialog med medborgarna.
Ett sätt att föra den dialogen är dörrknackning. Det har än så länge bara varit några partiföreningar som prövar på det och det finns inte en gemensam systematik.
– Jag var med när elva grupper som arbetat med detta jämförde sina erfarenheter och det var entydigt mycket positivt. Många sa att det var den bästa partiaktivitet de genomfört någonsin.
De trodde att folk skulle vara otrevliga, istället blev människor positivt överraskade över att det kom politiker som ville tala med dem. Utmaningen är att få medlemmarna att förstå att detta inte är läskigt. Tanken är att Vänsterpartiets nästa valrörelse skall starta genom just sådana här samtal, innan inriktningen läggs fast. Andra experiment som Fråga Förorten där man gått på gator och torg och talat med folk, skall också läggas in den normala verksamheten.

Aron Etzler påpekar att det inte handlar om att bli något slags opinionsinstitut. Det handlar istället om att se vilka frågor som verkligen är viktiga för människor. Skickar man ut enkäter är det mycket möjligt att man kan få sådana svar som att nästan alla tycker att det är fel med vinster i välfärden, men hur brännande är frågan?
– Träffar vi folk kan vi också förstå hur viktigt det är för dem, hur de pratar om den, vilka alternativ de ser, är de själva beredda att engagera sig?
Gilda Cordoba är ordförande för Vänsterpartiet i Rinkeby. Hennes kritik går ut på att partiet är alldeles för parlamentariskt inriktat. De viktiga personerna inom partiet lägger alltför mycket tid på administrativt arbete och parlamentet.
Att arbetet i riksdagens utskott är viktigt och tar mycket tid, håller Aron med om. Men det utomparlamentariska arbetet är lika viktigt, fast det ibland kan ta upp helt andra saker.
– Det som är viktigt i vårt parlamentariska arbete, som vinster i välfärden och den osäkra arbetsrätten, skall också synas i vårt andra arbete. Arbetet i parlamentet skall också ses som en form av politisk aktivism, som inte är skild från annan aktivism.

När Aron och några andra från Vänsterpartiet nyligen besökte Socialistiska partiet i Nederländerna, som också beskrivs i Trondheimsmodellen, slogs de just av detta, hur aktiva parlamentarikerna var i det utomparlamentariska arbetet. Är det möjligt att överföra deras erfarenheter till Sverige?
Några saker skiljer tydligt Holland från Sverige, där finns en betydligt sämre sjukvård och där har SP gått in och arbetat med egna insatser. Det behövs inte i Sverige. Det är istället deras sätt att närma sig folk och få dem aktiva som är intressant. Det är få vänsterpartier som lyckats med det, kanske har de inte ens den ambitionen.
– Dessa partier ser politisk aktivism som något som man hoppas kommer att hända. Du har ditt parti i parlamentet och där är verksamheten reglerad. Resten är lite vind för våg, då är det klart att det inte händer så mycket.
SP ägnar mycket tid åt studier och på så sätt skapar man en gemensam agenda. Folk kan ha olika åsikter om partiets historia och vad man vill på lång sikt. Det är den politiska aktivismen som förenar dem, den fungerar som en slags tratt som samlar dem till att bli en gemensam kraft.
SP har en tydlig metodik för hur man arbetar, något som Vänsterpartiet ännu saknar men kanske är på väg att skaffa sig. De frågor det holländska partiet engagerar folk med är konkreta närliggande saker: ett hus som skall rivas, stadsplanering, sjukvård, ett bostadsområde som behöver förbättras.
– Enkelt uttryckt kommunalpolitik. Jag tror att vi har underskattat det i Vänsterpartiet, den har inte haft hög status. Paradoxalt nog eftersom en mycket stor del av V:s medlemmar sysslar med kommunpolitik.

Vänsterpartiet i Malmö vill gärna framställa sig som aktivistiskt. Föreningen har växt snabbt och har nu kring 650 medlemmar, bara från december till maj tillkom det 100 nya. Har de hittat en lösning?
Ordföranden Daniel Sestrajcic lyfter fram att Vänsterpartiet varit en avgörande komponent i de flesta rörelser som finns i Malmö, vare sig det gäller asylrättsfrågan, Palestinafrågan eller alla sociala frågor.
– Där det finns kamp ute på gatan, där det finns manifestationer eller demonstrationer, där är Vänsterpartiet med, antingen genom sina medlemmar eller som organisation och är en av de avgörande komponenterna.
Det som ligger bakom är synen på vad partiet är och hur de ledande i partiet arbetar. Vänsterpartiet har ställt sitt hus och andra resurser som kopiatorer till förfogande, ibland pengar om det behövts. Det har skapat förtroende och gjort att många aktivister sedan blivit medlemmar.
Nu finns det så många medlemmar att det ställs stora krav på att arbeta mer strukturerat, ta hand om dem och aktivera dem. Därför har man genomfört en stor enkätundersökning för att kartlägga deras politiska intressen och vad de vill arbeta med. Enkäter har gjorts förut, men de har inte följts upp
– Gör vi inte det går vi inte framåt. Det är bara den personliga kontakten, den personliga inbjudan som gör att man engagerar människor och då måste vi veta vad de vill engagera sig i.
Det visade sig att många var intresserade av skolfrågor och det fanns ingen skolpolitisk arbetsgrupp. Då bildar man en sådan. Till hösten planeras en förskolekampanj och i enkäten kan man se vilka som är intresserade. Men där kan man också se vilka som är förskollärare och vilka som behöver barnpassning på mötena, andra möjliga aktivister.

Tanken är att olika arbetsgrupper skall arbeta självständigt och bli partiets känslospröt ute i verkligheten, samtidigt som de kopplas till det parlamentariska arbetet.
– Det blir väldigt ofta bara flygblad och affischer eller diskussionsmöten. Tricket är att inte bara prata politik utan också göra politik, nå ut så att folk får upp ögonen vad vi gör.
 I varje grupp behövs en 2-3 personer som tar ansvaret, som utvecklar arbetet mellan mötena, bollar idéer, pratar med dem som inte var med sist, håller ihop gruppen.
– Vårt ansvar som parti är att hitta människor som kan leda det arbetet. Vi måste hitta metoder och a
rbetssätt för att utveckla deras ledaregenskaper.
Daniel tror på ett öppet och inkluderande Vänsterparti, med en inbjudande image som gör att människor vill bli engagerade och hitta en gemenskap.
– Ibland måste folk nu använda bräckjärn för att komma in.
Trots det höga medlemsantalet och aktivismen har Vänsterpartiet i Malmö inte lyckats bättre än rikssnittet i valen. Finns det en risk att man blivit populär bara i en begränsad aktivistkrets och inte når utanför den? Är aktivistmodellen ett säkert sätt för partiet att bli stabilt på röstsiffror under tio procent?
Daniel tror inte det, han menar att man redan nu når vanliga Malmöbor. Förklaringen till de blygsamma siffrorna är att vänstern utanför socialdemokratin historiskt sett har varit svag i Malmö, fast det håller nu på att vända.
Aron Etzler tycker Malmös modell är mycket intressant och inspirerande och hoppas kunna sprida erfarenheterna därifrån. Det är viktigt och intressant att ta reda på vad medlemmarna är intresserade av. Samtidigt måste partiet ha en egen tydlig agenda som inte bara utgår från vad medlemmarna tycker utan från vad som är viktigt för vanligt folk.
– Vi vill ju ändra den politiska agendan i Sverige. Då skall vi ta upp frågor som folk bryr sig om, vårt politiska arbete får inte handla vid sidan om.
Aron ser att den försvagade socialdemokratin helt enkelt lämnat ett utrymme, de är inte längre samma breda parti med stark koppling till folkrörelserna som tidigare. Det lämnar stora uppgifter till Vänsterpartiet. Men då måste man visa att man också kan förändra.
– En förkrossande majoritet av svenskar är emot vinster inom välfärden, men ger det oss fler röster? Jag tror att ett skäl till att inte fler röstar på oss, trots att de ofta tycker som oss, är att de inte tror att vi kan förändra.

Men det finns positiva exempel. I Norrköping tog Vänsterpartiet över ansvaret för äldreomsorgen efter valet 2006. De hade två mål, minska andelen privata vårdgivare och höja kvalitén. Nu har de privata minskat sin andel från 30 procent till sju, samtidigt har kvalitén höjts. Det är sådana erfarenheter som behövs.
– Det är också många vänsterpartister som inte tror att det är möjligt att i praktiken genomföra vår politik. Vi tycker rätt, men går det att genomföra, det har vi ingen aning om. Det är en del av vår självbild. Vi måste visa att vi kan förändra saker och ting.
Innebär denna nya inriktning att medlemmarna och aktivisterna får ett större inflytande? Ser det inte snarare ut som ett parti som är mer styrt uppifrån? Aron Etzler tycker inte det, den nya inriktningen går ju ut på att lägga större inriktning på det lokala. Under en borgerlig regering är det bara på den nivån man kan åstadkomma förändringar
Den nya partiledningen möttes med många förväntningar. Än så länge har det synts ganska lite av ny aktivistisk stil, men det tar kanske lång tid att ändra kurs för detta gamla skepp?

Kommentar/Kultur 07 mars, 2026

SVT: s ”Mammor” får mig att aldrig vilja föda barn

Mammor gör det än mer rimligt att förbli barnlös, menar skribenten. Foto: SVT.

Efter allt tjat från politiker om att vi unga kvinnor föder för få barn hoppar SVT på kärnfamiljstrenden med serien Mammor. För det är såklart vårt fel. 

Med ett gäng influerare hoppas SVT kunna nå unga kvinnor och – antar jag – inspirera dem till att skaffa barn. Jag som varken är särskilt intresserad av barn eller influerare, klickade mig ändå in på serien när jag låg hemma sjuk häromveckan. Fråga mig inte varför. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 07 mars, 2026

Lapidus är för kär i sina stereotyper

Brottslingen och hans advokat. Ann Heberlein hade önskat mer av en modern advokatserie. Foto: SVT.

Advokaterna är snygga, kontoren dyra och kvinnorna schabloner. Jens Lapidus juristthriller Hundarna gör inget nytt av en uttjatad miljö.

Det görs inte tv-serier om alla yrken. Hur ofta kretsar en komedi runt en förskollärare? När utspelar sig ett drama på ett kommunkontor i en mellanstor stad, med kommunikatörer och strateger i bärande roller? Hur många thrillers utspelar sig i hemtjänsten på landsbygden?

Filmer och tv-serier om läkare och advokater i storstan går det däremot 13 på dussinet. Nu har SVT släppt ännu en advokatserie, Hundarna, efter en idé av juristen och författaren Jens Lapidus. Lapidus slog igenom med Snabba cash för 20 år sedan och har därefter skildrat gängkriminaliteten, ur de kriminellas perspektiv i flera böcker.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 06 mars, 2026

Ann Heberlein – du är förlåten!

Författaren Ann Heberlein gästade Flammans tv-program Grillen.

Har du sett att Ann Heberlein är ny skribent i Flamman?

Hon har skrivit med den äran – om överklasshedonism, Epstein och Gisèle Pelicot.

I går intervjuade jag henne i vårt tv-program Grillen, där hon förklarade varför hon är besviken på den moderata regering som hon själv röstade fram. Fram till 2024 var hon stabschef för Moderaterna i region Skåne och hon har skrivit flera böcker, senast Moraliskt kapital.

Där citerade hon oväntat nog Flamman flera gånger, inte minst vårt temanummer om 2014 års identitetspolitiska yra. Hon skriver där att det i dag framför allt är högern som vill vinna status genom att signalera (ond) moral – nu senast genom irrationella och hjärtlösa tonårsutvisningar.

Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen.

Många har glatts över hennes texter. Men en handfull av er har också grymtat. Ska man verkligen förlåta någon så enkelt för att ha röstat på Tidöregeringen? Andra menar att hon borde ha förstått vilken rörelse hon stödde. ”Hur kunde Ann Heberlein inte se högerns lögner tidigare”, undrar Lotta Ilona Häyrynen i Dagens ETC. ”Det här var nämligen visst vad ni röstade på. Vi har förklarat det för er hela tiden.”

Jag har flera invändningar mot det resonemanget.

Hur stängd man ska vara inför möjligheten att man själv har fel ibland?

Och hur ska man bli fler om man inte låter människor ändra sig? Inga jämförelser i övrigt men jag skulle trycka texter av en nazist som ändrat åsikt. Hur intressant vore inte det perspektivet för våra socialistiska (och andra) läsare?

Om vänstern ska vinna måste vi släppa instinkten att mästra. När någon vill ansluta borde vi i stället dra fram en stol och säga: ”Välkommen, berätta vad du har varit med om.”

Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen. Som hon säger i Grillen uttrycker hon något som många högerväljare också tänker, men ännu inte vågat säga. En majoritet av deras väljare tycker att utvisningarna har gått för långt, nu när konsekvenserna av hastigt genomdrivna reformer har blivit tydliga.

Visst kan man säga: ”Vad var det vi sade?” Men ännu bättre är kanske att säga: ”Så fint att ni tänkt om, nu fixar vi det här tillsammans.”

Läs mer

I nästa Grillen gästas vi av Fredrik Kopsch, en annan avhoppare som rentav sagt att han inte längre kan kalla sig höger. Det misstänker jag att han fortfarande är, men hans perspektiv i nya boken Utvisad är intressant.

Håller du med mig om förlåtelse? Har du förslag på gäster till Grillen?

Glöm inte att prenumerera, om du inte redan gör det.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 mars, 2026

Regeringen pressas om tonårsutvisningar: ”Måste gå från ord till handling”

Annika Hirvonen (MP), migrationspolitisk talesperson för Miljöpartiet, och Tony Haddou (V), migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet vid pressträffen för tre veckor sedan. Foto: Henrik Montgomery / TT

Efter Åkessons utspel om tonårsutvisningar är det hög tid för riksdagen att rösta om ett stopp, menar Annika Hirvonen (MP) och Tony Haddou (V). ”Vi släpper inte det här”, säger Annika Hirvonen till Flamman.

– Nu får det räcka med ord, säger Tony Haddou, migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

Tillsammans med miljöpartisten Annika Hirvonen lägger han i dag fram en så kallad ”motion av särskild händelse”. Målet: att få riksdagen att ”så fort som möjligt” stoppa de uppmärksammade tonårsutvisningarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 06 mars, 2026

Joel Halldorf: Gud är tillbaka på fotbollsplanen

Statyn Kristus Frälsaren i Rio de Janeiro lyses upp med en bild av Pelés brasilianska tröja. Foto: Bruna Prado/AP/TT.

Religion letade sig sällan in i det radhusområde där jag växte upp. Men det fanns undantag i 1980-talets supersekulära Sverige. Under fotbolls-VM såg vi fromma sydeuropeiska spelare som korsade sig under matcherna. 

Det blev, precis som finter och målgester, något att ta efter: en del av oss började slå ett korstecken över bröstet innan vi tog en straff eller klev in på planen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 05 mars, 2026

Kriget mot Iran kan sluta i landets sönderfall

En herdepojke lämnar en oexploderad iransk missil som landat på ett fält utanför Qamishli i östra Syrien den 4 mars 2026. Foto: Baderkhan Ahmad/AP.

Irak, Libyen, Afghanistan: regimskiften som skulle skapa demokrati har i stället lett till kaos. I Irans fall riskerar kriget att spränga upp landet i etniska konflikter, enorma dödstal och en flyktingkris som får Syrien att blekna.

”Till Irans stora och stolta folk vill jag i kväll säga att er frihets timme är inne.” Med de orden inledde Donald Trump tillsammans med Israel ett nytt krig mot Iran.

Till skillnad från bombningarna 2025, är den amerikansk-israeliska koalitionens uttalade mål regimskifte i Iran. Det har fått en del exiliranier och andra regimkritiker att välkomna kriget. Förhoppningen är att det ska leda till frihet och demokrati. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 mars, 2026

I kulturministerns värld borde Louvren vara en Joe & the Juice

Under Parisa Liljestrands ledning har pengar till kulturen varit som att svära i kyrkan, menar skribenten.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Världskulturmuseerna planerar att säga upp hyresavtalen för Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet inför 2027 efter att Statens fastighetsverk gått fram med kraftigt höjda hyror, bland annat en 57-procentig ökning för Etnografiska museet motsvarande över 12 miljoner kronor extra per år.

Bakgrunden till hyreshöjningarna är modellen med så kallad marknadshyra, där statliga fastigheter ska hyras ut till villkor som motsvarar vad en privat aktör skulle ta ut. 

Det innebär att även statliga museer måste bära kraftigt höjda hyror när fastighetsvärdena stiger, trots att både hyresvärd och hyresgäst i praktiken är offentliga aktörer. Modellen försvaras ofta med hänvisning till EU:s statsstödsregler, som förbjuder att offentliga verksamheter gynnas genom subventionerade hyror som kan snedvrida konkurrensen. Resultatet blir ett system där kulturinstitutioner pressas till bristningsgränsen av en intern marknadslogik som i grunden är politiskt beslutad.

Effekten för kultursuktande svenskar är förstås kännbar. Under de senaste åren har regeringen kraftigt minskat kulturbudgeten och stramat åt anslagen till statliga museer, vilket har lett till att många institutioner tvingas dra ner på personal, utställningar och öppettider. När staten nu dessutom chockhöjer hyrorna riskerar några av våra finaste museer − etablerade av och för allmänheten − att tvingas bomma igen. 

Under kulturminister Parisa Liljestrands ledning har pengar till kulturen varit som att svära i kyrkan. Det har skapat en situation där museer, teatrar, symfoniorkestrar och det stora fria kulturlivet går på knäna. I Moderaternas kulturrevolution finns inget högre värde än det fria företagandets jakt på vinst. Kulturen är inte en självklar del av välfärden, utan endast ytterligare en arena där man kan tjäna pengar. Varje projekt ska bära sig självt, ty marknaden är den enda måttstock som en moderat känner till. Minister Liljestrand förbiser helt att kultur inte bara är underhållning och intäkter, utan en bärande pelare för en livskraftig demokrati och ett rikt samhällsliv.

Sedan tidigare har Dansmuseet i Stockholm tvingats stänga sin utställningslokal på grund av höjda hyror och bristande statliga medel. Tidö-regeringens tre år vid makten har inneburit ett veritabelt stålbad för många kulturverksamheter. Om Moderaternas kulturrevolution tillåts fortgå så kommer det inte stanna här. Fler teatrar, scener och museer kommer vräkas eller tvingas stänga igen. 

För i Parisa Liljestrands värld hade Louvren lika gärna kunnat vara ett Joe & the Juice. Istället för att lära dig mer om Leonardo da Vincis Mona-Lisa kan du få köpa en Green Glow hälsosmoothie för 89,90 kronor. Varför inte hyra ut Akropolis till Daniel Ek − en fantastisk plats för Spotifys nya huvudkontor? Kanske kan det Sixtinska kapellet i Rom bli ett nytt Tesla showroom? Det borgerliga föraktet för kultur och kulturarbetare vet inga gränser. 

Marknadshyrorna för kulturen är ett typiskt svenskt problem. Ingen annanstans i Europa ser de ut så här. Louvren ägs till exempel av den franska staten och museet drivs som en offentlig institution under kulturdepartementet och hyr inte sina lokaler på marknadsprinciper som i Sverige. Så nästa gång du är i Paris och undrar hur fransoserna kan ha så fina saker; det är för att de värdesätter att äga och förvalta viktiga tillgångar tillsammans. 

Om vi vill vara ett land med ett levande kulturliv och tillgängliga museer måste vi sluta behandla kultur som en vara på börsen. Vi behöver statligt ägande, rimliga hyror och långsiktiga statliga anslag som ger museer, teatrar och konstinstitutioner förutsägbarhet. 

Om Parisa Liljestrands kulturrevolution får fortsätta kommer vi snart stå utanför våra vackra gamla museer med en Green Glow hälsosmoothie i handen och fråga oss själva: Vart tog all konst och historia vägen?

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 05 mars, 2026

Socialisten som strider för Ukraina: ”Putins regim måste falla”

Den ukrainska socialisten Taras Bilous säger att Ukraina var som närmast att vinna kriget hösten 2023, men att suget efter en hållbar vapenvila är stort. Foto: Polina Davydenko.

Den ukrainska socialisten Taras Bilous är drönaroperatör vid fronten. Efter fyra års krig berättar han om granatsplitter i levern och varför en dålig vapenvila kan stärka extremhögern. Samtidigt anklagar han ”fredsvänstern” för att ha kastat ukrainarna under bussen – men berömmer den nordiska vänsterns stöd.

Det är fyra år sedan Ryssland invaderade Ukraina. Under det senaste året har kommentatorer på båda sidor ofta förutspått ett avgörande genombrott, antingen på grund av ryska ekonomiska problem eller sviktande västligt stöd till Ukraina. Men samtidigt som utmattningen ökar på båda sidor, bland annat efter de senaste massiva ryska attackerna mot Ukrainas energisystem, tycks ett fredsavtal fortfarande långt borta.

Taras Bilous, en socialist som i dag tjänstgör i ukrainsk uniform, har länge uppmanat till internationell solidaritet med Ukrainas motstånd. Han har kritiserat vänsterpositioner som förespråkar att väst ska stoppa militärt stöd till Kiev och menar att det bara skulle belöna rysk aggression. Han förklarar varför ukrainare i allt högre grad vill ha vapenvila – men inte kan acceptera en fred som inte garanterar landets framtida försvar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 05 mars, 2026

Marx var ingen Moskvavän

Bild: Alexandra Ravskaja, ”Explosion vid oljeraffinaderiet”, 2023 (beskuren).

Redan 1864 splittrades Europas vänster av ett ryskt anfallskrig mot ett demokratiskt grannland – nämligen Polen. För Karl Marx var frågan enkel: arbetarrörelsen måste försvara rätten att försvara sig, i synnerhet demokratier. Även om det innebär samarbete med liberaler.

I slutet av september samlades 2 000 socialister i en konsertsal mitt i centrala London. Vänstergrupper från ett dussintal länder i Europa fanns på plats för att gå samman i en internationell allians.

Till en början gick det smidigt. Utan nämnvärd debatt klubbades nio av de tio föreslagna punkterna: krav på kortare arbetstid, bättre arbetsvillkor, rättvisa skatter och fackliga rättigheter.

Men på kongressens tredje dag kom man till utrikespolitiken. Plötsligt klyvde sig vänstern i två lag.

Det ena talade om att försvara demokratin mot angrepp från auktoritära stater. Framför allt pekade de ut Ryssland, som inte bara allierat sig med de mest reaktionära krafterna i Europa, utan även startat upprepade anfallskrig för att expandera sitt territorium. Ryssland skulle inte nöja sig, argumenterade de, utan använda varje erövrat land som språngbräda till nästa. Arbetarrörelsen måste därför pressa sina regeringar att stå emot ryska påverkansförsök.

Den motsatta sidan talade om att värna freden. I en multipolär värld måste vi erkänna att varje stormakt har sin intressesfär, löd ett återkommande argument. Det är Väst som hetsar till krig genom att inte låta Ryssland kontrollera en buffertzon. Paroller om demokrati i Östeuropa avvisades som propaganda, avsedd att dölja hur västmakterna vill flytta fram sina positioner och lägga beslag på naturresurser. Slutsatsen blev att socialister måste förklara sig neutrala, kräva omedelbar fred och stoppa vapenleveranser.


Känns schismen igen? I dag skär Ukrainafrågan tvärs igenom Europas vänster. Härom året bildade nordiska och östeuropeiska vänsterpartier ett nytt samarbetsorgan, efter att slitningarna blivit för starka med socialistpartier som vägrat stödja ekonomiskt bistånd och vapenleveranser till Ukraina.

Debatten som jag just återberättat ägde dock inte rum i fjol, utan hösten 1864.

Organisationen som då bildades i London hette Internationella arbetarassociationen, i dag mer känd som Första internationalen. Den kommande splittringen mellan anarkister och kommunister anades redan från början. Vanligen förklaras den med att anarkisterna var antiauktoritära och ville avskaffa staten, i motsats till Karl Marx och hans anhängare. Men hösten 1864 bråkade man inte om abstrakta framtidsvisioner. I stället var kongressens knäckfråga ”arbetarklassens utrikespolitik”, och gällde konkreta världshändelser.

Bild: Alexandra Ravskaja, ”Flyglarm”, 2023 (beskuren).

Året innan hade polackerna rest sig i ett väpnat uppror mot Rysslands ockupation, för ett självständigt och demokratiskt Polen. De två västmakterna Storbritannien och Frankrike uttryckte sympati, men gav inget praktiskt stöd. Ryska imperiet kunde därför kväsa upproret i Polen och samtidigt fortsätta expandera söderut i Kaukasien och Centralasien. Samtidigt rasade det amerikanska inbördeskriget, där Sydstaterna stred för att behålla slaveriet – med vapen levererade från Storbritannien och Frankrike, som själva var i full färd med att kolonisera andra kontinenter.

Kort sagt var 1860-talets världsordning vad vi nu kallar ”multipolär”. Det fanns flera stormakter, bland vilka Storbritannien inte bara var klart starkast utan också den enda där socialister kunde hyra en stor konsertsal för att grunda en samhällsomstörtande international. Motsvarande hade knappast varit möjligt i Wien, Berlin eller Paris, och allra minst i Sankt Petersburg.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen.

Efter en lång debatt hölls en omröstning, där majoriteten tog ställning för ett självständigt Polen och för att ”omintetgöra Rysslands inträngande påverkan i Europa”.

Bakom formuleringarna stod en politisk flykting som sedan 15 år levt och verkat i London: Karl Marx.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen. Han varnade arbetarrörelsen för att underskatta Ryssland – en kontrarevolutionär kraft i Europa, alltid redo att krossa demokratiska strävanden. Marx menade att den ryske tsarens agenter genom infiltration och desinformation i hemlighet försökte påverka politiken i Västeuropa. I allt detta såg Marx en obruten tradition av ”orientalisk despotism” ända sedan 1263, då storfurstendömet Moskva grundades, först som en vasall till Mongolriket, därefter en självständig stat som kopierade de forna herrarnas politiska kultur, inriktad på expansion. Från att ha varit ett av många ryska småriken, började Moskva erövra sina grannar och krossade republiken Novgorod. Sedan dess har det ”muskovitiska Ryssland” fortsatt att drivas av en omättlig expansionshunger, som inte nöjer sig med mindre än världsherravälde – om vi får tro Karl Marx.

Att Marx var häftigt Rysslandskritisk är välkänt sedan tidigare. Men parallellerna mellan hans 1800-tal och vår samtid framträder med en ny skärpa i Timm Grassmanns bok Marx gegen Moskau som ännu bara finns utgiven på tyska. Boken förtjänar att översättas, för även dagens vänster kan lära sig något av Marx inställning till den multipolära världen och ett expansivt Ryssland – inte minst av de delar av hans livsverk som retuscherades bort av Sovjetunionen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
TV 04 mars, 2026

Grillen #12: Borgerligheten splittras av tonårsutvisningarna

I veckans Grillen: Är socialism årets supertrend och när får USA slut på länder att invadera?

Grillen gästas av författaren Ann Heberlein som sågar regeringen hon röstade på.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Ann Heberlein

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera, ljud & klippning:
Carlos Contreras

Diskutera på forumet (0 svar)