Inrikes 23 augusti, 2012

Ett aktivistiskt vänsterparti?

Håller Vänsterpartiet på att förändra sina arbetsformer? Flamman har talat med den nye partisekreteraren och partimedlemmar på olika nivåer. Många av dem hoppas på ett mer aktivistiskt parti.

Sedan 2009 har Vänsterpartiet fått 4 000 nya medlemmar, en ökning med 50 procent. Samtidigt har det interna missnöjet mot hur partiet fungerar varit stort. En framtidskommission har lämnat en diger rapport som presenterades på kongressen. Centralt har det skett en kraftig omorganisation där riksdagskansliet integrerats med partikansliet, den nye partisekreteraren Aron Etzler skrev redan då han tillträdde högprofilerat om olika västerstrategier i Europa, men vad händer?
Flamman har talat med flera unga nya medlemmar som kommer från olika aktivistmiljöer. Gemensamt för dem är att de inte aktiverat sig inom partiet. En av dem är Meilin Hedén.
– Jag arbetade tidigare mest med internationella frågor. Jag blev mycket besviken på valresultatet och kände att nu gällde det att engagera mig i Sverige.
Hon är inte besviken på hur hon bemötts av Vänsterpartiet, men i praktiken har hon inte hittat in i arbetet där. Hon är inte ensam.

”När, Lars Ohly, skall Vänsterpartiet ta steget ut från utskotten och partilokalerna till gatan och bostadsområdena?”. Så skrev Aron Etzler i sin uppmärksammade bok Trondheimsmodellen. Nu har han själv fått möjligheten att genomföra detta som partisekreterare. När han tar emot i Vänsterpartiets eleganta sammanträdesrum i Riksdagen börjar han med att säga att partiet måste lyssna mycket mer på folk.
– Vi får inte stänga in oss i de här styrelserummen och fatta våra beslut utan att känna av vilka frågor som är viktiga för folk. Tanken med vår aktivism är att vi skall ha mer dialog med medborgarna.
Ett sätt att föra den dialogen är dörrknackning. Det har än så länge bara varit några partiföreningar som prövar på det och det finns inte en gemensam systematik.
– Jag var med när elva grupper som arbetat med detta jämförde sina erfarenheter och det var entydigt mycket positivt. Många sa att det var den bästa partiaktivitet de genomfört någonsin.
De trodde att folk skulle vara otrevliga, istället blev människor positivt överraskade över att det kom politiker som ville tala med dem. Utmaningen är att få medlemmarna att förstå att detta inte är läskigt. Tanken är att Vänsterpartiets nästa valrörelse skall starta genom just sådana här samtal, innan inriktningen läggs fast. Andra experiment som Fråga Förorten där man gått på gator och torg och talat med folk, skall också läggas in den normala verksamheten.

Aron Etzler påpekar att det inte handlar om att bli något slags opinionsinstitut. Det handlar istället om att se vilka frågor som verkligen är viktiga för människor. Skickar man ut enkäter är det mycket möjligt att man kan få sådana svar som att nästan alla tycker att det är fel med vinster i välfärden, men hur brännande är frågan?
– Träffar vi folk kan vi också förstå hur viktigt det är för dem, hur de pratar om den, vilka alternativ de ser, är de själva beredda att engagera sig?
Gilda Cordoba är ordförande för Vänsterpartiet i Rinkeby. Hennes kritik går ut på att partiet är alldeles för parlamentariskt inriktat. De viktiga personerna inom partiet lägger alltför mycket tid på administrativt arbete och parlamentet.
Att arbetet i riksdagens utskott är viktigt och tar mycket tid, håller Aron med om. Men det utomparlamentariska arbetet är lika viktigt, fast det ibland kan ta upp helt andra saker.
– Det som är viktigt i vårt parlamentariska arbete, som vinster i välfärden och den osäkra arbetsrätten, skall också synas i vårt andra arbete. Arbetet i parlamentet skall också ses som en form av politisk aktivism, som inte är skild från annan aktivism.

När Aron och några andra från Vänsterpartiet nyligen besökte Socialistiska partiet i Nederländerna, som också beskrivs i Trondheimsmodellen, slogs de just av detta, hur aktiva parlamentarikerna var i det utomparlamentariska arbetet. Är det möjligt att överföra deras erfarenheter till Sverige?
Några saker skiljer tydligt Holland från Sverige, där finns en betydligt sämre sjukvård och där har SP gått in och arbetat med egna insatser. Det behövs inte i Sverige. Det är istället deras sätt att närma sig folk och få dem aktiva som är intressant. Det är få vänsterpartier som lyckats med det, kanske har de inte ens den ambitionen.
– Dessa partier ser politisk aktivism som något som man hoppas kommer att hända. Du har ditt parti i parlamentet och där är verksamheten reglerad. Resten är lite vind för våg, då är det klart att det inte händer så mycket.
SP ägnar mycket tid åt studier och på så sätt skapar man en gemensam agenda. Folk kan ha olika åsikter om partiets historia och vad man vill på lång sikt. Det är den politiska aktivismen som förenar dem, den fungerar som en slags tratt som samlar dem till att bli en gemensam kraft.
SP har en tydlig metodik för hur man arbetar, något som Vänsterpartiet ännu saknar men kanske är på väg att skaffa sig. De frågor det holländska partiet engagerar folk med är konkreta närliggande saker: ett hus som skall rivas, stadsplanering, sjukvård, ett bostadsområde som behöver förbättras.
– Enkelt uttryckt kommunalpolitik. Jag tror att vi har underskattat det i Vänsterpartiet, den har inte haft hög status. Paradoxalt nog eftersom en mycket stor del av V:s medlemmar sysslar med kommunpolitik.

Vänsterpartiet i Malmö vill gärna framställa sig som aktivistiskt. Föreningen har växt snabbt och har nu kring 650 medlemmar, bara från december till maj tillkom det 100 nya. Har de hittat en lösning?
Ordföranden Daniel Sestrajcic lyfter fram att Vänsterpartiet varit en avgörande komponent i de flesta rörelser som finns i Malmö, vare sig det gäller asylrättsfrågan, Palestinafrågan eller alla sociala frågor.
– Där det finns kamp ute på gatan, där det finns manifestationer eller demonstrationer, där är Vänsterpartiet med, antingen genom sina medlemmar eller som organisation och är en av de avgörande komponenterna.
Det som ligger bakom är synen på vad partiet är och hur de ledande i partiet arbetar. Vänsterpartiet har ställt sitt hus och andra resurser som kopiatorer till förfogande, ibland pengar om det behövts. Det har skapat förtroende och gjort att många aktivister sedan blivit medlemmar.
Nu finns det så många medlemmar att det ställs stora krav på att arbeta mer strukturerat, ta hand om dem och aktivera dem. Därför har man genomfört en stor enkätundersökning för att kartlägga deras politiska intressen och vad de vill arbeta med. Enkäter har gjorts förut, men de har inte följts upp
– Gör vi inte det går vi inte framåt. Det är bara den personliga kontakten, den personliga inbjudan som gör att man engagerar människor och då måste vi veta vad de vill engagera sig i.
Det visade sig att många var intresserade av skolfrågor och det fanns ingen skolpolitisk arbetsgrupp. Då bildar man en sådan. Till hösten planeras en förskolekampanj och i enkäten kan man se vilka som är intresserade. Men där kan man också se vilka som är förskollärare och vilka som behöver barnpassning på mötena, andra möjliga aktivister.

Tanken är att olika arbetsgrupper skall arbeta självständigt och bli partiets känslospröt ute i verkligheten, samtidigt som de kopplas till det parlamentariska arbetet.
– Det blir väldigt ofta bara flygblad och affischer eller diskussionsmöten. Tricket är att inte bara prata politik utan också göra politik, nå ut så att folk får upp ögonen vad vi gör.
 I varje grupp behövs en 2-3 personer som tar ansvaret, som utvecklar arbetet mellan mötena, bollar idéer, pratar med dem som inte var med sist, håller ihop gruppen.
– Vårt ansvar som parti är att hitta människor som kan leda det arbetet. Vi måste hitta metoder och a
rbetssätt för att utveckla deras ledaregenskaper.
Daniel tror på ett öppet och inkluderande Vänsterparti, med en inbjudande image som gör att människor vill bli engagerade och hitta en gemenskap.
– Ibland måste folk nu använda bräckjärn för att komma in.
Trots det höga medlemsantalet och aktivismen har Vänsterpartiet i Malmö inte lyckats bättre än rikssnittet i valen. Finns det en risk att man blivit populär bara i en begränsad aktivistkrets och inte når utanför den? Är aktivistmodellen ett säkert sätt för partiet att bli stabilt på röstsiffror under tio procent?
Daniel tror inte det, han menar att man redan nu når vanliga Malmöbor. Förklaringen till de blygsamma siffrorna är att vänstern utanför socialdemokratin historiskt sett har varit svag i Malmö, fast det håller nu på att vända.
Aron Etzler tycker Malmös modell är mycket intressant och inspirerande och hoppas kunna sprida erfarenheterna därifrån. Det är viktigt och intressant att ta reda på vad medlemmarna är intresserade av. Samtidigt måste partiet ha en egen tydlig agenda som inte bara utgår från vad medlemmarna tycker utan från vad som är viktigt för vanligt folk.
– Vi vill ju ändra den politiska agendan i Sverige. Då skall vi ta upp frågor som folk bryr sig om, vårt politiska arbete får inte handla vid sidan om.
Aron ser att den försvagade socialdemokratin helt enkelt lämnat ett utrymme, de är inte längre samma breda parti med stark koppling till folkrörelserna som tidigare. Det lämnar stora uppgifter till Vänsterpartiet. Men då måste man visa att man också kan förändra.
– En förkrossande majoritet av svenskar är emot vinster inom välfärden, men ger det oss fler röster? Jag tror att ett skäl till att inte fler röstar på oss, trots att de ofta tycker som oss, är att de inte tror att vi kan förändra.

Men det finns positiva exempel. I Norrköping tog Vänsterpartiet över ansvaret för äldreomsorgen efter valet 2006. De hade två mål, minska andelen privata vårdgivare och höja kvalitén. Nu har de privata minskat sin andel från 30 procent till sju, samtidigt har kvalitén höjts. Det är sådana erfarenheter som behövs.
– Det är också många vänsterpartister som inte tror att det är möjligt att i praktiken genomföra vår politik. Vi tycker rätt, men går det att genomföra, det har vi ingen aning om. Det är en del av vår självbild. Vi måste visa att vi kan förändra saker och ting.
Innebär denna nya inriktning att medlemmarna och aktivisterna får ett större inflytande? Ser det inte snarare ut som ett parti som är mer styrt uppifrån? Aron Etzler tycker inte det, den nya inriktningen går ju ut på att lägga större inriktning på det lokala. Under en borgerlig regering är det bara på den nivån man kan åstadkomma förändringar
Den nya partiledningen möttes med många förväntningar. Än så länge har det synts ganska lite av ny aktivistisk stil, men det tar kanske lång tid att ändra kurs för detta gamla skepp?

Nyheter 12 december, 2025

Kommunister lämnar valsamarbete: ”Inget intresse”

Kommunistiska partiet demonstrerar på Sergels torg i Stockholm, 1 maj 2016. Foto: Henrik Montgomery / TT.

Inför valet nästa år ville Kommunistiska partiet se en ”fredslista” med fokus på nedrustning och välfärd. Nu lämnar partiet det planerade samarbetet med bland annat Framtidens Vänster. ”Våra medlemmar har inget intresse av att valarbeta åt andra partier”, skriver partistyrelsen i Proletären.

Inför valet 2026 har flera mindre vänsterpartier diskuterat en samverkan. Bland dem finns de nybildade partierna Framtidens vänster och Solidaritet, båda utbrytningar ur Vänsterpartiet, såväl som Feministerna, Socialistiskt alternativ och Kommunistiska partiet. Även organisationerna Folkets röst och Arbetarmakt har deltagit i diskussionerna.

Nu meddelar Kommunistiska partiet att man drar sig ur samarbetet, genom en ledarartikel i partitidningen Proletären, signerad partistyrelsen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika/Kultur 12 december, 2025

Ann Heberlein: Överklassens hedonister bär läderkalsonger

Inte bara smoking och tiara behöver vara rätt. För rätt tillfälle gäller piercing och läder. Foto: Pablo Gallard/Adobe stock.

När en ny bekantskap frågade mig om jag ville följa med på ”en hedonistisk fest i en bunker på en ö” svarade jag omedelbart ja. Vi hade träffats några gånger, jag är en rätt gränslös och nyfiken person – så varför inte?

Temat för den hedonistiska tillställningen var Berlin, och genom noggrann exeges av inbjudan hade jag fattat att viss porrighet, eventuellt piskor, förväntades av deltagarna. Eftersom jag är mån om att smälta in – klassresenär som jag är – hade jag rustat mig med nätstrumpor, nio centimeter höga klackar och en högt skuren svart body.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 12 december, 2025

Felriktad kritik hjälper inte kampen mot antisemitism

Palestinska arbetsgruppen i Stockholm demonstrerar för Palestina i centrala Stockholm. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Självkritik är nödvändigt i varje folkrörelse. Men för att vara legitim måste den komma inifrån och bygga på korrekt analys. Här brister Bassem Nasrs text ”Att låta judehat passera ger motståndarna rätt” (Flamman, 29/11) på båda punkter. Han har inte en förankring i rörelsen som motsvarar den överordnade position han tar i texten, och har under lång tid främst ägnat sig åt att kritisera oss, ofta med samma typ av svepande anklagelser som i den här artikeln.

Ökningar av anmälningar av antisemitiska incidenter i samband med konflikter i Israel–Palestina är ett välkänt mönster, främst på grund av att högerextrema, konspirativa och islamofoba miljöer använder konflikten för att legitimera hat som redan finns. BRÅ visar att 78 procent av anmälningarna efter den 7 oktober saknar koppling till Palestinakonflikten och att mycket av det som anmäls inte ens är antisemitism. Riksåklagaren konstaterar dessutom att inga åtal väckts efter Palestinademonstrationer.

Palestinarörelsen är dessutom ingen enhetlig organisation. Den består av hundratals föreningar, fackförbund, trossamfund, nätverk och lokala initiativ utan gemensam ledning eller centralstyrning. Att rikta kollektiva krav mot denna mångfald, utan att precisera vad som avses, reproducerar samma logik om kollektiv skuld som Nasr säger sig vilja motverka.

BRÅ visar att 78 procent av anmälningarna efter den 7 oktober saknar koppling till Palestinakonflikten och att mycket av det som anmäls inte ens är antisemitism.

Självklart finns problematiska uttryck för antisemitism från individer även inom denna rörelse. Att plocka fram enskilda aktivister som om de vore representativa, samtidigt som man bortser från den massiva, politiskt organiserade rasism som i dag präglar riksdag, regering, opposition och stora delar av svensk offentlighet, leder dock till en skev bild av vilka krafter som driver hatet.

Sverigedemokraternas trollfabriker har dokumenterats sprida klassiska antisemitiska konspirationsteorier om George Soros och ”globalister”, och när partiföreträdare tror sig vara anonyma dyker uttalanden upp som ”juden är roten till allt ont”. Den typen av systematiska uttryck från aktörer med parlamentarisk och medial makt är något helt annat än enstaka plumpa eller okunniga uttalanden från individer utan plattform.

Vi lever dessutom i ett land där framförallt muslimers rättigheter just nu systematiskt inskränks med just antisemitismen som ett centralt argument, där koranbränningar nyligen sågs som yttrandefrihetens höjdpunkt, där klädförbud som knappt berör någon kan bli valfrågor och där muslimsk organisering utsätts för kampanjer som gör demokratisk delaktighet allt svårare. Det är inte antirasism Bassem Nasr gör med sin text – det är att peka ut fel förövare.

Nasr reducerar missbruket av antisemitismanklagelser till Netanyahus retorik, som om problemet vore en enskild politiker och inte en bred, internationellt etablerad strategi. I verkligheten är det västerländska regeringar, EU-institutioner, den svenska högern, konservativa tankesmedjor och en rad pro-israeliska lobbyaktörer som driver fram IHRA-definitionens linje, där kritik av Israel likställs med antisemitism. Den utvecklingen är central, eftersom det är den som möjliggjort såväl en farlig sammanblandning av Israel som sionistisk stat med det judiska folket som utbredning och de attacker mot MR-organisationer, akademiker och Palestinaaktivister vi ser i hela västvärlden. Att isolera detta till Netanyahu är inte en analys, det är ett sätt att undvika att rikta blicken mot makten på hemmaplan.

Läs mer

Nasr skriver om rörelsen som ett objekt han ska tillrättavisa, med svensk offentlighet som faktisk publik. Han talar inte till oss, utan över oss. Stora delar av Palestinarörelsen har i decennier bedrivit ett konsekvent antirasistiskt arbete, just för att vi vet vad kollektiv skuldbeläggning innebär. Vi behöver inte lektioner i det.

Antirasism utan maktanalys blir blind. Den hjälper varken kampen mot antisemitism eller kampen mot islamofobi.

Slutreplik: I tjugo år har jag stått för Palestina – ändå är min åsikt ogiltig

Tre debattörer – Anna Ardin, Ammar Makboul och Valley Ghanem – inleder sin replik (ovan) till mig med orden ”självkritik är nödvändigt i varje folkrörelse”. Just denna nödvändighet lyser dessvärre med sin frånvaro i resten av deras text.

Min poäng är enkel: För att utveckla vår rörelse måste vi klara av att självkritiskt blicka inåt och våga hantera svåra frågor. I detta ingår att gemensamt bekämpa antisemitismen, vilket ger oss antirasistisk trovärdighet och stärker vår röst för ett fritt Palestina.

I debattörernas replik finns det en del resonemang som jag kan hålla med om. Att Palestinarörelsen är mångfacetterad och att individer inte bär kollektiv skuld. Att Netanyahus grundlösa anklagelser om antisemitism har fått spridning även i den antipalestinska rörelsen i Sverige. Och att antisemitism också finns inom extremhögern samtidigt som muslimers rättigheter inskränks. Här råder ingen oenighet.

Men det finns två tydliga skiljelinjer mellan oss: synen på kampen mot antisemitism och synen på interna debatter i Palestinarörelsen.

Debattörerna invänder mot min verklighetsbeskrivning och hänvisar till att Riksåklagaren konstaterat att inga åtal väckts efter Palestinademonstrationer. Men rasistiska uttryck prövas långt ifrån alltid rättsligt. Sverigedemokrater kan sprida antimuslimsk rasism dagligen utan att det leder till åtal. 

Därför måste vi använda fler kunskapskällor än domstolar. Expertmyndigheten Brå rapporterar att svenska judar upplever ökad utsatthet efter 7 oktober 2023, särskilt barn och unga. Detta är väl belagt. Att bortse från detta är svårt att tolka som något annat än ett bristande intresse för frågan.

Jag tror på en rörelse som utvecklas genom öppen och saklig diskussion – inte genom sektliknande tendenser. Därför reagerar jag på debattörernas tonläge. Mina åsikter bedöms inte komma ”inifrån”. Min uppmaning om gemensam aktion mot rasism beskrivs som ”kritik mot oss”, och jag påstås inta en ”överordnad position” utan tillräcklig ”förankring i rörelsen”. 

Att uttrycka sin åsikt om hur vi kan stärka rörelsen är inte att positionera sig hierarkiskt. Och idén att vissa aktivister ska bedöma andras ”förankring” skapar ett slutet system där endast de som godkänts av några självutnämnda domare anses ha rätt att delta på lika villkor. 

Jag har över 20 års engagemang i Palestinarörelsen – genom bland annat föreläsningar, skolbesök, studieresor, debattartiklar och anordnande av manifestationer. Om det inte anses tillräcklig ”förankring” eller ”inifrån”: vilka orimliga trösklar är det då debattörerna vill upprätta? Och även om jag vore helt ny i rörelsen borde mina argument bemötas sakligt. Så fungerar en levande folkrörelse.

Till skillnad från debattörerna så nöjer jag inte mig med att hylla självkritiken i teorin. Palestinarörelsen måste ständigt utvecklas, och det förutsätter självkritik. I Palestina pågår ockupation, annektering och folkmord. Det kräver att vi gör vårt yttersta – även när det innebär att granska oss själva. 

Att ta antisemitism på större allvar gör oss inte svagare. Det gör oss starkare, bredare och mer trovärdiga. Och det är, i den här kampen, faktiskt livsviktigt.

Bassem Nasr

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 11 december, 2025

Varför kallar Fokus människor för ohyra?

Kollage. Bild: Fokus / X.

Ogräs, invasiva arter och kackerlackor – magasinet Fokus har gått från högkvalitativ journalistik till att försvara nazistmarscher och avhumanisera politiska motståndare. Har proppen gått på redaktionen?

Att Fokus graviterat högerut är allmänt känt. Och i dag togs ännu en gir mot avgrunden.

I en text med rubriken ”Skamligt av SKMA” kallar Ofer Maimon Gralvik min kollega Paulina Sokolow för ”kommunisten, antisemiten, samt eventuellt judinnan”.

Detta för att Paulina Sokolow kritiserat hans redaktör Anna Nachman för att dela en text av den högerextrema aktivisten Christian Peterson, som beskriver den återupplivade nynazistiska Salemmarschen som en missförstådd ”sorgeprocess”.

Den sortens oförskämdheter har vi blivit vana vid från tidningen Fokus. Men det senaste året har man hamnat på en mörkare plats.

Det var en märklig sådan i så fall. Alla tre talarna kom från Nordiska Motståndsrörelsen, och i talen hyllades det nazityska ledarskiktet som ”krigshjältar”.

Paulina Sokolow ifrågasatte det lämpliga i att Anna Nachman som begravningsrepresentant för Judiska församlingen i Stockholm allierar sig med sådana krafter. Det är en rimlig fråga, inte minst som Paulina Sokolows egen släkt ligger begravd där. Hon fick också medhåll i en kommentar av Svenska kommmittén mot antisemitism (SKMA), som dock inte nämnde Nachmans centrala roll i församlingen.

Det fick Ofer Maimon Gralvik att i sin text anklaga SKMA för att ”dela ut megafoner till kommunistiska antisemiter för att dessa skulle kunna nazistsmeta religiösa judar”.

Maimon Gralviks ordval är smaklösa på flera plan, inte minst för att Paulina Sokolow trots hög personlig kostnad flera gånger lyft antisemitism inom vänstern mitt under pågående folkmord. Den sortens oförskämdheter har vi blivit vana vid från tidningen Fokus.

Men det senaste året har man hamnat på en mörkare plats.

I juni skrev redaktören Anna Nachman en text som inte bara beskyllde mångfalden för brottsligheten i Sverige, utan även jämförde kriminella ”subkulturer” med den invasiva arten lupiner. Hon påminde också om Naturvårdsverkets råd för att bli av med arten: ”slå med lie, gräva upp rötterna och slänga dem i svarta sopsäckar som brännbart avfall”.

Artikeln fick med rätta hård kritik av Paulina Sokolow här i Flamman, och kallades rasbiologisk av både Alex Voronov i Göteborgs-Posten och Anna Hellgren i Expressen. Till slut tvingades Fokus vd Jon Åsberg försvara sin publicering i tidningen Journalisten.

Men det är inte bara där som proppen har gått. Hennes kollega Negar Josephi erkände nyligen ”jättestolt” att hon spottat mot Palestinaaktivister och anmälts för ofredande, och har vid åtminstone sex tillfällen kallat mig ”Kackerlackis”, ett språkbruk som inte så lite påminner om antisemitisk avhumanisering. Dessutom menar hon att jag har ”en liten Hitler i [m]ig djupt där inne.”

Nu undrar jag vad som har hänt. Ambitionerna var skyhöga när Fokus grundades 2005, och med förlagor som The Economist, Newsweek och Time ville göra högkvalitativa reportage och analyser.

”Vi tror att människor vill förstå sin samtid och den värld vi lever i. Och att de är nyfikna och vill lära sig mer. Det är vår egen drivkraft också”, sade medgrundaren och redaktören Karin Pettersson till Göteborgs-Posten.

När man börjar få kritik från SKMA för att ursäkta nynazism kanske det är läge att fundera över var man har hamnat.

Nu tvingas hon ta avstånd från sin skapelse: ”Extra hemskt på ett personligt plan, pga jag var med och startade den här tidningen”, skriver hon på Bluesky. ”Och ofattbart att familjen Ax:son Johnson i dag vill finansiera sådant här.”

I dag har det politiska oberoendet skiftat över i ”varken vänster eller höger”, vilket låter snarlikt men som vi alla vet är långt till höger. Ungefär som att ”varken för eller emot misshandel” betyder att man är för det. Och det är väl okej att tidningar utvecklas, även Flamman har som bekant en brokig historia.

Men när man börjar få kritik från SKMA för att ursäkta nynazism kanske det är läge att fundera över var man har hamnat, i stället för att gå till full attack med nya okvädesord.

Så jag ber er. Snälla Fokus – säg åt era skribenter att sluta kalla mig för kackerlacka.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 11 december, 2025

Sossarna säljer ut min barndomsby till Australien

I Vittangi där jag växte upp talar man numera om det ”socialdemokratiska gruvindustriella komplexet”, där vinsten exporteras och kostnaderna blir kvar. Det är dags att låta byarna själva ta del av markens rikedomar.

Sedan 1992 har dörren för att exploatera svenska naturrikedomar i princip stått vidöppen. Då avreglerades nämligen de utländska företagens rätt att förvärva svenska bolag och fast egendom. I praktiken ger det utländska gruvbolag rätt att exploatera svenska mineraler – oavsett vad lokalbefolkningen i de berörda kommunerna anser.

Detta ställdes på sin spets i våras i min barndomsby Vittangi, där man planerar att anlägga en grafitgruva. Tillsammans med det australiska gruvbolaget Talga, med tidigare arbetsmarknadsministern Eva Nordmark som styrelseordförande, körde näringsminister Ebba Busch över Kiruna kommun. Det kommunala planmonopolet rundades, och de utländska gruvkapitalisternas profitintresse sattes före kirunabornas uppfattning. Stanken av unken kolonialism var svår att dölja.

Stanken av unken kolonialism var svår att dölja.

Sedan dess har det varit relativt tyst i frågan. Men nu tycks debatten åter ta fart. I DN Debatt (4/12) skrev nyligen tre nationalekonomer att Sverige blivit ett Eldorado för utländska gruvbolag: ”Gruvboomen i Sverige gynnar främst utländska bolag, medan vi tar riskerna […] Sverige ger bort värden som i andra länder finansierar välfärdstjänster, infrastruktur och framtida välstånd.”

Ekonomerna föreslår ett regelverk som liknar det norska, med en statlig fond och höga skatter, så att en större del av värdet vid exploateringen av våra naturrikedomar kan komma samhällsekonomin och de lokalsamhällen som berörs till del. Och nog behöver något göras.

Frågan har även en tydlig vänster-högerdimension. Det märktes när SVT Norrbotten (7/11) frågade riksdagspartierna hur de ställer sig till en gruvskatt, så att mer av våra naturrikedomar kan komma lokalbefolkningen till del. Regeringspartierna var antingen luddiga (KD) eller direkt negativa (M och L). Medan oppositionspartierna – och Kirunaborna – var mer positiva.

Vänsterpartiet svarade att de är positiva och har också nyligen presenterat ett konkret förslag om detta. Miljöpartiet ligger nära Vänsterpartiet i frågan. Men även Centerpartiet svarade, om än mer svävande, att de är positiva. Socialdemokraterna var luddigast. De anser ”att en större andel av det värde som gruv- och mineralnäringen genererar borde komma lokalsamhället till del, men har inget förslag på en naturresursskatt.”

Läs mer

För Socialdemokraternas del är frågan förmodligen känslig, eftersom två av partiets tidigare arbetsmarknadsministrar – Eva Normark i Talga och Anders Sundström i Kaunis Iron – har fingrarna djupt nedstuckna i den gruvkapitalistiska syltburken. En tredje är den tidigare socialdemokratiske näringsministern Karl Petter Thorwaldsson, numera senior rådgivare åt SSAB, som myntat uttrycket ”jag älskar gruvor!”

Men skulle Socialdemokraterna ändå orka ta steg i riktning mot Vänsterpartiet och Miljöpartiet skulle den regionala rättvisan kunna bli en het valfråga 2026. Detta skulle sannolikt förbättra möjligheterna för de rödgröna partierna att få ett stort väljarstöd i norra Sverige och på landsbygden. Pratet som jag hör bland allt fler vänner i min barndomsby Vittangi, om att Socialdemokraterna blivit en del av ett gruvindustriellt komplex, skulle också få sig en knäck.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 11 december, 2025

Den texanska ideologin

En Tesla Cybertruck passerar medan solen går ned bakom Spacex-farkosten Starship, den 12 oktober 2024, i Boca Chica, Texas. Foto: Eric Gay/AP/TT.

Silicon Valley föddes ur en kalifornisk hippiedröm om internet som en fredsskapare. När resultatet i stället blev ojämlikhet och övervakning har investerarna sökt sig söderut – till ett Texas präglat av reaktionär kristendom och hänsynslös exploatering av mark och människor.

Längs den slingrande Coloradofloden, omgiven av slätter och buskmarker, breder Teslas Gigafactory ut sig över mer än 1 000 hektar utanför Austin i Texas.

Från luften ser den ut som en landningsbana för utomjordingar. På det platta taket står TESLA i enorma vita versaler, så stora att de syns från fönstret i ett förbiflygande plan. Fabriken, invigd 2022, ligger lågt och utdraget. Det här är inget campus som Googles eller Apples huvudkontor i Kalifornien. Gigafactory är en kolossal fästning i samma skala som en boskapsranch.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 10 december, 2025

Varför vill Ivar Arpi att jag ska kunna utvisas?

Jag försöker rädda julen från Ivar Arvpi. Foto: SVT Play.

I helgen var Flamman på plats när den högerextrema demonstrationen i Salem gjorde återkomst. På plakaten stod allt från ”Ut med rasisterna” till ”Hitler hade bara en pungkula”, men uppslutningen bland nazister var mager. Det roligaste skälet som angavs på flera håll, bland annat från NMR-aktivisten Martin Saxlind, var att det ”krockade med lite julbord”.

Det här är bara början – Sverigedemokraterna vill även kunna dra in medborgarskap för ”illojalitet”. 

Vem visste att senapssill och Janssons var sådana pålitliga antifascister?

Tyvärr står julborden inte i vägen för okristlig politik. Först föreslog regeringen att nya medborgare ska skriva under kontrakt om ”svenska värderingar” (migrationsminister Johan Forsell förtydligade tyvärr inte om medlemskap i Aktivklubb ingår i paketet), och i fredags gick de vidare med förslaget om indraget medborgarskap för gängkriminella.

Magdalena Andersson är inte någon Maria Magdalena direkt, och föreslog fotboja på sexåringar inför sitt jultal i Kärrtorp för att inte bli omslädad. Nu väntar vi bara på att någon ska föreslå korsfästelse för upprorsmakare.

Jesus Kristus, vad sägs om att landets politiker tog en sked rödbetssallad och stämde upp i en ”Stilla natt”, i stället för att riva sönder rättsstaten som om den vore julklappspapper.

I fredags diskuterade jag indraget medborgarskap i SVT Aktuellt med Ivar Arpi. Där förklarade jag inte bara att åtgärden är verkningslös, då gängledare ofta föredrar att vistas utomlands – vilket gripandet av den högt uppsatta Foxtrotmedlemmen i Irak i somras visade. Utan att den också signalerar för oss med dubbla medborgarskap, i mitt fall svenskt och grekiskt, att vi inte är fullgoda svenskar.

Han tyckte att jag grät krokodiltårar och att om jag inte planerade något gängdåd skulle lagen inte gälla mig. Men för det första är det här bara början – Sverigedemokraterna vill även kunna dra in medborgarskap för ”illojalitet”. 

Och visst har även jag drömt om att utvisa Putinfjäskande sverigedemokrater till Ryssland, men jag tycker inte att det ska bli svensk lag. Och för det andra handlar det om att det är en grundbult i en rättsstat att alla är lika för lagen. Det ska inte spela någon roll var en terrorists föräldrar kommer från, båda ska ha samma straff. Det kan vi aldrig tumma på.

Läs mer

Du kan se ett klipp från framträdandet på min Instagram, och hela inslaget i SVT Play

Det har blivit mycket där på senaste – ett klipp från min medverkan i högerpodden God ton, om Nato i Katalyspodden Avgå alla, och om Israel i Eurovision från TV4 Nyhetsmorgon. Så följ mig gärna där.

När jag ändå håller på får du gärna även följa Flamman på Instagram, Tiktok och Youtube så att du inte missar några röda vänsterklipp som gör upp med högergrincharna.

Ha en riktigt varm jul!

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 10 december, 2025

Paulina Sokolow: Ska en nazistvän begrava judar?

Anna Nachman, begravningsansvarig på Judiska församlingen, delar högerextrema ”Förtalsombudsmannens” syn på antirasisterna. Foto: Fredrik Persson/TT, Drago Prvulovic/TT (montage).

”För 25 år sedan skedde ett mord av vars sviter vi ännu plågas. Media var snabba att måla upp en förenklad bild, juridiken var inte bättre”, skriver Anna Nachman den 8 december, begravningsverksamhetens chef i Judiska församlingen, på Facebook.

Hon syftar på mordet på skinnskallen Daniel Wretström år 2000, som den svenska naziströrelsen använde som förevändning för att anordna årliga massmöten i Salems kommun utanför Stockholm.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 10 december, 2025

”Kontanter är en kraftfull protest mot bankernas övervinster”

Under årets Black Friday handlade svenska hushåll för omkring fyra miljarder mer än en vanlig fredag, enligt SCB. Foto: Janerik Henriksson/TT.

Kontantupproret samlar de som fallit mellan den sedellösa ekonomins stolar, medan Positiva Pengar vill att Riksbanken tar digital kontroll över kronan. De kommer från olika håll, men samlas allt oftare mot sin gemensamma fiende – privata banker.

När rörelsen Kontantupproret tog sina första steg 2015, omgavs ordförande Björn Eriksson av en liten skara ”udda existenser” som brann för sedlar och mynt. Kontanter sågs som ”dödfött”, framtiden var digital.

– Det är intressant att börja rota i en fråga som kontanter, för man kommer snabbt i kontakt med alla grupper som ”stängts ute”. Kvinnor som flytt från kontrollerande, våldsamma män, handikappade med god man, gamla som har svårt med tekniken, och andra som inte ses som lönsamma att bry sig om, berättar Björn Eriksson.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 10 december, 2025

Musk närmar sig svenska högerextremister: ”Politisk agenda”

Elon Musk (t.v.) och William Hahne (t.h.). Foto: Hanna Franzén/TT / Alex Brandon/AP.

Efter att ha blandat sig i flera europeiska val verkar världens rikaste man nu rikta in sig på Sverige. Under de senaste veckorna har Elon Musk interagerat med flera kända högeraktivister på den egna plattformen X. Och enligt forskaren Carl Heath är Sverige inte rustat för en aktör som Elon Musk.

”Jag är tillbaka! Tack från botten av mitt hjärta till alla som hjälpte mig att få mitt konto tillbaka genom att dela mitt inlägg. Och ett speciellt tack till Elon Musk som personligen steg in och fick det att ske. Jag är verkligen tacksam.”

Så skriver den svenska högerextrema profilen Evelina Hahne, 30, på Musks plattform X. Detta efter att hennes make William Hahne, 33, fått spridning på ett inlägg där han uppmuntrade följare att hjälpa hustrun att få sitt konto tillbaka.

”Kollar på det”, skrev Musk i ett svar till William Hahne, som är tidigare vice partiledare i Alternativ för Sverige, där också hans fru stod på riksdagslistan i förra valet. Strax därefter ska kontot ha återställts.

Interaktionen mellan Elon Musk och det högerextrema paret Hahne är långt ifrån den första. Sammanlagt har Musk skrivit nio svar direkt till Evelina Hahne under året – varav fem under den senaste månaden. Evelina Hahne har drygt 100 000 följare, och är ett av de drygt 1 000 konton som mångmiljardären följer på plattformen. Musk själv har runt 229 miljoner följare.

”Om du kommer till Sverige och våldtar våra kvinnor borde du deporteras, oavsett om du är livsfarlig även för ditt hemland”, lyder ett av Evelina Hahnes inlägg från i november.

”Absolut” svarar mångmiljardären 45 minuter senare. ”Galet att det här ens är en fråga!”

Evelina Hahne har även skrivit ett inlägg riktat direkt till USA:s president, där hon uppmanar honom att ”skrida till handling” mot Sveriges Television, på grund av ett inslag hon menar är klippt på ett försåtligt sätt.

Motivationen verkar ideologisk snarare än ekonomisk – han har en tydlig politisk agenda.

”De har hänsynslöst smutskastat dig från dag ett, och styrs av vänsterextremister. Låt dem inte komma undan med detta.”

Inlägget följde på att Trump stämt brittiska BBC på motsvarande 11 miljarder svenska kronor.

Paret Hahne sitter båda i styrelsen för bolaget Nordic Empire AB, som omsatte 100 miljoner kronor förra året. Bolaget säljer bland annat plastsugrör, men har inte velat svara på vilka andra verksamheter man bedriver när Flamman tidigare frågat. Enligt uppgifter till Konsumentverket står man även bakom en webbutik för lampor, vars returadress listas som kinesiska Shenzhen, strax utanför Hongkong.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)