Det är inte ofta ledare för kommunistpartier får ta emot hyllningar av europeiska kungligheter. Santiago Carrillo, mellan 1960 och 1982 generalsekreterare i Spaniens kommunistiska parti (PCE), har lyckats med denna bedrift. När Carrillo gick bort den 18 september i år, 97 år gammal, var det ingen mindre än Spaniens kung Juan Carlos som var bland de första som lämnade sina kondoleanser. Kungen underströk Carrillos betydelse för övergången till demokrati i Spanien. Även den sittande chefen för högerregeringen, Mariano Rajoy, berömde Carrillos livsverk. Att Carrillo hörde till de stora namnen bland Spaniens 1900-talspolitiker visade också de tusentals människor som tog avsked från honom i förra veckan.
Carrillo var dock aldrig någon oomstridd politiker. Som ledare för ungsocialisterna ingick han i ledningen för 1934 års misslyckade arbetaruppror mot högerväldet i Spanien. Han fängslades och släpptes bara någon månad innan utbrottet av spanska inbördeskriget sommaren 1936.
Som många andra spanska socialister anslöt sig Carrillo under kriget till kommunistpartiet. Under fascisternas belägring av Madrid var han en av de ansvariga för säkerheten i det belägrade Madrid. Detta gjorde honom senare till en hatfigur i det fascistiska Spanien, eftersom han anklagades för att ha stått bakom massavrättningar av fascistiska krigsfångar som skedde under kriget.
1939 föll Madrid och lite senare republiken. Francodiktaturen började. Carrillo deltog själv i kommunistiska gerillaaktioner på 1940-talet, men flydde så småningom till Sovjetunionen.
1960 blev han generalsekreterare i PCE, då ett litet moskvatroget exilparti som var förbjudet i Francos Spanien. Partiet jobbade dock underjordiskt och blev återigen en allt starkare motståndskraft i landet. När Franco dog år 1975 blev PCE därför en viktig aktör i dragkampen om landets framtid. Hösten 1976 tog sig Carrillo illegalt tillbaka in i landet och förhandlade med den fascistiska regeringschefen Adolfo Suárez. Pragmatikern Suarez hade kommit till insikten att den fascistiska regimen inte kunde överleva och hade börjat inleda ett maktskifte. Övergången till demokratin förhandlades fram med oppositionen, bakom den hårdföra fascistiska militärledningens rygg.
En viktig pusselbit i det hela var att Carrillo gick med på att kommunisterna stod bakom den så kallade Moncloapakten, som å ena sidan gav Spanien en parlamentarisk demokrati, men å andra tiden också en total amnesti för alla brott som fascisterna hade begått under och efter inbördeskriget. I och med detta blev Carrillo en av de centrala figurerna under Spaniens övergång till demokrati. Det förvånar därför inte att han idag hyllas av kungen och det postfascistiska högerpartiet PP:s (Folkpartiet) statsminister för just detta. Även ledarna för socialdemokratiska PSOE och det postkommunistika IU (Förenade vänstern) instämde i hyllningskören.
När det begav sig var kritiken mot kohandeln med fascisterna dock hårt inom de egna leden. Många av Carrillos egna partikamrater uppfattade den historiska kompromissen som ett svek mot den spanska fascismens offer. Carrillo i sin tur kunde påpeka att kompromissen var priset för att PCE återigen kunde verka legalt i Spanien.
Efter det första parlamentsvalet år 1977 blev PCE med 9,35 procent av rösterna ett av de starkaste kommunistpartierna i Västeuropa. Samma år profilerade sig Carrillo också självmedvetet som en av Sovjetunionens mest fräna kritiker bland de så kallade ”eurokommunisterna”. Hans bok Eurokommunismen och staten hade visserligen kommit ut på spanska redan året innan, men först när skriften uppmärksammades i Moskva, i början av året 1977, blev den översatt till många andra språk. Carrillo blev plötsligt till en av de mest kända kommunistledarna även utanför Spanien. Under intryck av Sovjets försök att blanda sig i PCE:s interna angelägenheter för att få bort Carrillo som partiledare, slöt hela partiet upp bakom honom.
Vad handlade konflikten med Moskva om? Som många andra ledare för västeuropeiska kommunistpartier (bland andra VPK:s ordförande Lars Werner) underströk Carrillo att varje kommunistisk rörelse måste få utforma sin politik utifrån de förutsättningar som råder i respektive samhälle. I och med detta avfärdade man Sovjets anspråk att få styra över den kommunistiska rörelsen. Detta ledde på kommunistpartiernas konferens i Berlin 1976 till en öppen konflikt mellan Sovjetunionens kommunistparti och ett antal andra kommunistpartier. Just denna strid skulle till exempel i Sverige senare leda till VPK:s splittring.
Carrillos var dock tydligare i sin kritik än exempelvis Werner och skrev rakt ut att Lenins teorier om stat och revolution inte gick att tillämpa i de västeuropeiska kapitalistiska länderna. Övergången till socialismen, enligt Carrillo, måste därför ske inom ramarna för den parlamentariska demokratin. Begreppet ”proletariatets diktatur” skulle förkastas helt. I Eurokommunismen och staten skissade Carrillo dessutom på en samförståndspolitik utifrån ”en konkret analys av en konkret verklighet”, en tydlig pik mot den förstelnade marxist-leninismen av sovjetisk modell som tillämpades av de flesta kommunistpartierna vid denna tid.
Carrillos centrala teser var visserligen inte alls nya – de hade allt sedan 1956 framförts från olika håll inom den kommunistiska rörelsen – men de hade sällan formulerats så pass tydligt. Och att just PCE, som spelade en så pass viktig roll under demokratiseringen i Spanien, sällade sig till skaran av västkommunister som försökte distansera sig från sovjetkommunismen sved.
I Sverige minns de flesta nog Carrillo mest som en referensfigur för de krafter som försökte reformera VPK på 1980-talet. Eurokommunismen blev dock aldrig något vidare lyckad som rörelse. De kommunistpartier som förknippas med denna kortlivade företeelse klarade inte balansgången mellan kommunistisk retorik och en realpolitik som i praktiken hamnade väldigt nära socialdemokratin.
”Vi går inte över till det socialdemokratiska lägret som vi fortsätter att bekämpa ideologiskt, vi vill handla som kommunister och marxister i de utvecklade länder där vi lever på 1970-talet”, bedyrade Carrillo redan inledningsvis i Eurokommunismen och staten. Väljarna och de egna medlemmarna höll inte med. Det blev socialdemokratiska PSOE som kom att dominera den spanska arbetarrörelsen efter diktaturen, inte PCE. Carrillos egna partikamrater gav honom skulden för detta. När PCE backade våldsamt i parlamentsvalet 1982 tvingades han avgå som partiets generalsekreterare.
År 1985 uteslöts han till och med ur partiet och bildade det lilla parti PTE-UC (Spaniens arbetarparti – kommunistisk enhet), som aldrig lyckades uppnå ett nämnvärt stöd bland väljarna. Den nya PCE-ledningen hade tröttnat på hans kritik mot kommunismen och diskussionen kring ett eventuellt brott med det egna förflutna. Medan PCE snarare profilerade sig som ett förstelnat än ett förnyat kommunistparti under 1980- och 1990-talen, upplöstes PTE-UC slutligen år 1991, samma år då även eurokommunismens viktigaste kraft, det italienska kommunistpartiet PCI, upplöstes. Talande nog uppmanades medlemmarna av ledningen att gå med i socialdemokratiska PSOE.
Carrillo för sin del avstod dock från att göra detta. Han fortsatte att blanda sig in i spansk politik och publicerade ett stort antal böcker.
