Första omgången av presidentvalet i Afghanistan genomfördes under ett stort säkerhetspådrag. Trots det blev valdeltagandet lågt, samtidigt som valfusket var utbrett. Valresultatet är emellertid av underordnad betydelse. Hoppet står till förhandlingar med talibanerna.
Politiska företrädare och media från väst har utropat torsdagens val till en stor framgång. Det är svårt att bli kvitt intrycket att det ett desperat försök att inför skattebetalarna motivera de enorma utgifter som kriget i Afghanistan slukar. I själva verket var valet med tanke på att det bevakades av omkring 300.000 soldater och milismän ingen framgång alls, snarare tvärtom.
Redan på ett tidigt stadium insåg man i Washington att valfusk skulle bli oundvikligt, och därför blev ambitionen inte så mycket ett ”rättvist” val, som ett trovärdigt sådant, där själva genomförandet och valdeltagandet kom att stå i centrum.
Farhågorna för valfusk har besannats med råge. Bläck som gick att tvätta bort, förfalskade röstkort, dubbelröstning, familjeröstning, stamröstning, köpta röster, och att man helt enkelt fyllde valurnorna med egna sedlar, listan kan göras hur lång som helst. De båda huvudkandidaternas, Karzai och Abdullah Abdullah, ömsesidiga anklagelser om fusk kan utan vidare tas på allvar. De vet säkert båda två vad de talar om.
Inte minst den sittande presidenten Karzai har utnyttjat sin ställning för att påverka valresultatet. Hans inflytande över media i landet skulle aldrig accepteras i ett demokratiskt styrelseskick värt namnet. Det ser inte heller snyggt ut att hela valkommissionen, som förväntas bevaka valet, består av män lojala mot Karzai.
Valdeltagandet har rapporterats till 40-50 procent, vilket faktiskt är mycket mer trovärdigt än de helt osannolikt höga siffror från förra valet. Bland annat uppgavs 70 procent valdeltagande bland kvinnor i områden där man vet att de inte ens får gå ut ur huset.
Torsdagens låga siffror visar dels på att säkerhetssituationen är allt mer allvarlig, och dels på ett grundmurat motstånd mot ockupationen bland afghanerna.
Därför är det svårt att se hur valets utgång kan lösa några grundläggande problem i Afghanistan. Varken Karzai, som av många ses som en USA-marionett, eller Abdullah Abdullah, med ett förflutet som krigsherre, och skyldig till krigsförbrytelser, motsätter sig ockupationen, eller förmår göra någonting åt de bristfälliga samhällsstrukturerna.
Den ende kandidaten som är uttalat ockupationsmotståndare, Ramazan Bashar Dost, är helt chanslös.
Det är också omöjligt att se hur en varaktig politisk lösning kan uppnås utan talibanernas medverkan. Mycket riktigt har det kommit signaler från både afghanska regeringen och Nato-representanter om nödvändigheten och önskvärdheten av sådana samtal. Den brittiske utrikesministern Miliband och den amerikanske befälhavaren Petraeus har uttalat sig positivt om tanken, vilket antagligen innebär att samtal redan pågår.
Enligt Syed Saleem Shahzad i Asian Times, som vanligen är mycket välinformerad, med goda kontakter också med talibanerna, har förhandlingar pågått sedan flera månader tillbaka. Han hävdar också att de sker inte enbart på låg, lokal nivå, utan snarare på medelnivå. Motståndet mot förhandlingar på högsta nivå kommer huvudsakligen från talibanledaren Mullah Omar.
Enligt talibankällor är dock Mullah Omars betänkligheter ett led i en politisk taktik.
Förhandlingarna hittills har rört sig kring kravet på talibanerna att stoppa attackerna mot infrastrukturen, och självmordsattackerna. I utbyte skulle ett tillbakadragande av utländska trupper inledas, och en ny regering bildas där talibanerna skulle ingå.
