”Vårt system är annorlunda än i många andra EU-länder. Därför såg Sverige till att få garantier från EU-kommissionen i samband med att vi gick med i EU 1995 om att vi skulle kunna behålla vårt system och Sverige klargjorde skriftligt att det var en absolut förutsättning för vårt medlemskap”, påstod Dan Holke, chef för LO-TCO Rättsskydd, på LO-tidningens debattsida mitt under pågående konflikt i Vaxholm.
Frågan är varför varken Dan Holke, som Elektrikerförbundet juridiska ombud, eller de två juridiska ombuden för Byggnads och Byggettan, inte någon gång under de två och ett halvt år som den rättsliga processen pågick i EU-domstolen hävdade att EU-domstolen inte hade befogenheter att pröva Vaxholmskonflikten eftersom Sverige hade fått ett undantag under medlemskapsförhandlingarna som fredade den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Svaret är enkelt. De visste mycket väl att det inte finns något undantag. Det enda som finns i medlemskapsavtalet är förklaring nummer 46, vilket är en svensk åsiktsdeklaration utan något som helst juridiskt värde.
Hade Dan Holke och hans kollegor viftat med denna ensidiga förklaring under domstolsförhandlingen i Luxemburg, hade de förmodligen blivit utskrattade av de 27 EU-domarna.
Inför förhandlingarna om medlemskap i EU formulerade LO en diger lista med krav. Bland annat krävdes att svenska kollektivavtal ska kunna tillämpas när utländska företag utför arbete i Sverige och att facket vid behov ska kunna sätta in stridsåtgärder (Lex Britannia).
Tillsammans med arbetsmarknadsdepartementet gjorde LO, TCO och SAF i slutet av oktober 1993 en uppvaktning av EU-kommissionen i Bryssel för att försöka vinna acceptans för kollektivavtalsmodellen.
I början av november 1993 fick arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund (C) ett brev från EU-kommissionären Padraig Flynn där han lovade att ”Maastrichtavtalet inte på något sätt kräver att svensk praxis på arbetsmarknaden ändras”.
Problemet var att Flynns brev inte var juridiskt bindande. Detta problem var Sveriges EU-förhandlare uppenbarligen införstådda med och försökte därför att på något sätt få Flynns brev bekräftat i förhandlingsprotokollet. Resultatet blev en ensidig förklaring från svensk sida som fogades till anslutningsavtalet. ”Det var omöjligt att komma längre,” förklarade Jörgen Hettne, jurist på utrikesdepartementets rättsavdelning.
Syftet med förklaring nummer 46 var att inför den stundande folkomröstningen försöka vilseleda tillräckligt många socialdemokratiska väljare och fackföreningsmedlemmar. LO:s styrelse förkunnade i ett uttalande att: ”EG [har] garanterat att man inte vill störa eller ingripa i den svenska arbetsrättstraditionen, vilket kommer att framgå i förhandlingsprotokollet.”
Därför är det ingen överdrift att konstatera att Sveriges medlemskap i EU bygger på en lögn från EU-propagandisterna inom arbetarrörelsens politiska och fackliga grenar.
Att LO och dess medlemsförbund [med undantag av Transport och Handels] gick i god för EU-medlemskapet var en förutsättning för en seger för ja-sidan i folkomröstningen i november 1994.
Hur hade det gått i folkomröstningen sedan om de svenska löntagarna känt till att EU-rättsliga principer om till fri rörlighet för marknadskrafterna står över den svenska modellen vad gäller kollektivavtal och fackliga stridsåtgärder? Hade en majoritet röstat ja då? Glöm det!
