Vi sitter på ett fik i Södertälje med kvällsmörkret utanför fönstret. Maria Hamberg har beställt fruktpaj och en liten kaffe latte. Hon berättar om den bok hon velat göra så länge och äntligen fått sammanställa, om kvinnor i metallindustrin. Och hon berättar hur det kom sig att hon själv gick från sjukhuset till verket i Luleå i början av 1980-talet.
– Jag hade läst på universitetet men ville inte bli akademiker. Det är ju arbetarna som är kraften i samhället, det är där det händer. Det var där jag ville vara.
Efter 20 år i Stockholm talar hon fortfarande en påtaglig norrländsk dialekt. När hon kom till Stockholm började hon först arbeta på Kooperationens charkfabrik vid Medborgarplatsen. Hon talar bittert om Konsum som svikit sina medlemmar och sin kooperationstanke. Hon berättar att hon blev kallad svartfot en gång på 1980-talet när hon hade en Icakasse i handen.
Några gjorde hålen, Maria Hambergs och Roine Janssons bok som utkom i höstas, innehåller akvareller och berättelser från verkliga livet. Allt har verklighetsbakgrund och bygger på ett ingående och utdraget arbete med intervjuer, anteckningar, möten och fler intervjuer.
– Vissa har jag träffat flera gånger. Jag har gjort djupintervjuer som jag spelat in på band och sedan skrivit ut alltihop. För att vara sann måste jag komma nära.
Men boken är ganska svart, påpekar jag. Arbetsglädjen och sammanhållningen finns där men mest är det ju förtrycket och smärtan.
– Tycker du det? Men de som medverkat i boken säger att bilden stämmer. Jag var rädd att den skulle bli kolsvart, men ljuset finns ju där. Och glädjen.
Ändå håller hon med om att kvinnorna i industrierna, trots förtrycket från såväl chefer som kolleger och dubbelarbetet med hemmet, de söker inte sammanhållning sinsemellan.
– Nej, det gör de inte. Det beror delvis på att de är sexobjekt. Det skapar en konkurrens, som blir strukturell. Det kallas ibland kvinnligt käbbel men det är det inte, det är en mekanism på grund av objektifieringen.
Boken Några gjorde hålen kom till efter att idén hade legat och grott länge, kanske 25 år fast hon inte visste om det själv.
– Jag har besökt arbetsplatser som liknar min egen. Jag vet vad de pratar om. Jag känner igen maskinerna och arbetsmomenten. Det är därför jag kallar berättelserna för dokumenteller. Det är ju sant alltihop även om det inte är bokstavligt sant. Ibland blev jag arg på mig själv för att jag gjort det så svårt för mig.
– Sedan 1960-talet har det blivit mer möjligt för kvinnor att ta industrijobb. Det är bra, för de är friare. Visst, du kan inte gå på toa när som helst men det kan du inte i kassan på Konsum heller. Men du tjänar mer i industrin och kan i alla fall röra dig på golvet.
– De kvinnor jag skriver om är inga feminister. Man kanske kan tycka att de låter sig hunsas men de håller avstånd till basarna. Och även den mest försagda kan bli förbannad.
– Den organiserade kvinnorörelsen, den som syns, har inte talat i vårt intresse utan i någon annans. Den kvinnorörelsen har inte slagits på järnverk eller för traversförare. Arbetare är några som inte finns – vi är dödförklarade. Man känner sig som en relik!
Marias skratt står inte i motsättning till det brinnande allvaret. Jag blir inte klok på vad hon egentligen är för typ – är hon mest moderlig eller mest flickaktig? Svaret är väl att hon inte är någon sådan typ alls. Hon är arbetare och mycket stolt.
– Jag var med i Grupp 8 när jag bodde i Luleå. Den bestod av medelklass och högutbildade som gjorde sig till företrädare för alla kvinnor. När jag legat på BB 1982 då jobbade jag som svetsare och plåtslagare frågade de mig efteråt: Åt du upp moderkakan? Det fanns en väldig distans.
– De som arbetade på järnverket kunde inte ha sina barn på dagis eftersom de jobbade i skift. Kommunen ordnade nattis. Men järnverkarna ville inte sätta sina barn där. För de kom hem mitt i natten och den tiden fick de inte hämta barnen. De som arbetade inom sjukvården eller som poliser kunde ha barnen på nattis, men inte de som jobbade treskift eller femskift. De fick fortsätta be grannen eller mormor om hjälp. Sånt tog aldrig kvinnorörelsen upp. Och så gnällde de på att det bara var medelklassen som hade barn på dagis. Det är likadant idag.
Kan det verkligen vara så? Har inte kvinnorörelsen kommit längre? Är det inte en mer mångfacetterad kvinnorörelse idag, som liksom grott sig fast i medvetandet mer än någonsin tidigare? Vilken kvinnorörelse? kontrar Maria Hamberg. Hon berättar om när Livets ord demonstrerade mot aborträtten, då hon fortfarande jobbade på charkfabriken i Stockholm. Det samlades en hel hop människor, spontant upprörda. Men någon kvinnorörelse syns inte till.
– Det finns några som river ner H&M-affischer eller ordnar manifestationer. Men de uppenbara tecknen på kvinnoförtryck har inte försvunnit – och de försvinner inte för att Göran Persson kallar sig feminist.
Det märks på reklamen. Det märks eftersom det är möjligt att avskeda en person som blir gravid. Maria vill inte kalla det en fullständig backlash, men ändå. Dagis kan faktiskt ifrågasättas i debatten idag. Det skulle plötsligt kunna bli avgiftsbelagt att göra abort eller svindyrt med preventivmedel. Det är inget feministparti eller någon Leijonborg garant mot, påpekar hon. Men bristen på organisering har inte bara drabbat kvinnor.
– Arbetarklassen står inte heller upp. Det skulle vara där som försvaret finns, för demokratiska rättigheter, oavsett om det är kvinnors, invandrares, ungdomars eller arbetsrätt. Det är de som arbetar och genererar pengar som kan stå upp.
– De som kallar sig feminister ser inte detta. De vill inte buntas ihop med några som bygger bilar.
Vilka talar du om? Vilka är det som kallar sig feminister?
– De som syns i media. Jag har inte så mycket gemensamt med professorer i litteraturhistoria.
Maria Hamberg berättar om när hon allra först hamnade inom industrin. Hon tog ett vikariat på masugn 1 som första kvinna. Folk kom på nätterna för att titta på. Som om hon var en sorts sevärdhet. Detta var 1980. Hon har aldrig ångrat sitt vägval.
– Det är högt i tak hos arbetarna på golvet. Det är för att ingen har ett jobb som innefattar karriär. Det finns så klart baktaleri men mindre än högre upp och mindre än bland akademiker.
Men vad kommer det sig då att det faktiskt inte finns någon vidare sammanhållning mellan kvinnorna?
– Det beror på brister hos arbetarrörelsen. Den hade kunnat bygga upp kvinnorörelsen inom facket. Fortfarande på 1960-talet fanns särskilda kvinnolöner och avtalsklausuler för kvinnor. Inom gruvindustrin långt in på 1970-talet var det förbjudet för kvinnor att arbeta under jord på grund av farliga gaser – men det var kvinnlig personal som serverade mat under jord. Facket betraktade det som ett hot att det kom in kvinnor inom deras yrken, att de skulle dra ner lönerna eller konkurrera om lönerna. Klart att det sker om man låter sig splittras!
Facket har ända sedan 1800-talet hållit kvinnor utanför, menar Maria, men kvinnorna var ju tvungna att arbeta ändå. Männen inom arbetarrörelsen ser inte att kvinnor särbehandlas och att det är strukturellt. Hon berättar om en sociologisk studie som gjordes av Göteborgs universitet vid en porslinsfabrik under 1980-talet. Det anställdes lika många kvinnor som män och de fick samma lön och arbetsuppgifter. Efter ett år hade fler kvinnor än män sagt upp sig. De kvinnor som var kvar skötte tvättställ medan karlarna gjorde toalettstolar. Tvättställen gjordes på ackord medan toalettstolarna gjordes till månadslön. Kvinnorna kunde aldrig komma upp i samma ersättning som karlarna. Men kvinnorna lyfte flera ton mer per dag.
– De nya monotona jobben går till kvinnorna. Om en ny lyftmaskin tas i bruk så vips är det karlar som tar över det arbetsmomentet. Så är det överallt.
Arbetarrörelsen är tillbakapressad, menar Maria Hamberg. En arbetsgivare hade inte kommit undan med att avskeda en gravid på 1980-talet.
– Det är slående. Eller titta på sjukskrivningarna. Det är klart att en massa saker har blivit bättre. Men se på Trollhättan, där har de infört flygande rast, så man inte kan umgås med någon. Vid Pripps kom det på 1990-talet. Det tar död på det sociala, gör det förstås omöjligt att organisera sig och är själsdödande.
Arbetarrörelsen har börjat förlora mark för att den inte sett vad den haft att vinna eller inte förstått hur den ska förhålla sig. Till invandrare till exempel.
– De har setts som ett hot istället för allierade. Det borde ha varit arbetarrörelsen som stått i bräschen och slagits för invandrares rätt.
Någonting som slog Maria när hon arbetade med sin bok var att ingen gick till facket. De kvinnor som tagit strid har inte tagit strid genom facket.
– Om du har blivit orättvist behandlad av en bas eller kollega, måste du först övertyga facket om det. Om att du blivit illa behandlad, om det rör sig om mer sublima saker som anspelningar eller att du alltid får de sämsta jobben. Fackklubbsordföranden vill inte se det om det inte handlar om olagligt avsked eller något annat som är alldeles klart. Då väljer kvinnan att ta strid på annat sätt. Hon byter arbetsplats eller allierar sig med en annan kvinna. Eller chickanerar honom inför andra. Egentligen har hon då tagit en kamp som inte förs in i protokollen och inte kommer att gå till historien.
– Kvinnor har självklart gemensamma intressen men kvinnor drabbas inte lika. Jag har mer gemensamt med mina manliga arbetskamrater på Scania än med Gudrun Schyman eller Antonia Ax:on Johnsson. Jag kan få förståelse från mina manliga kolleger men kvinnor har varit för dåliga på att ta strid – för det är inte så himla lätt. Men det är inte nattz nu har hon ombetts anordna ett likadant seminarium som det som hölls vid boksläppet.
– Förläggaren blev uppringd av en mamma till en av dem jag intervjuat. Hon hade aldrig läst en bok förut. Jag hoppas att de som läser den ska känna att de finns.
