De senaste åren har präglats av en återgång till familjen, i såväl ideologisk som rent faktisk mening. Hemmafrun har intagit Instagram och familjens villkor är en central fråga i den politiska debatten. I valet 2018 gick till exempel Socialdemokraterna ut med vallöftet om en extra veckas ledighet per år per förälder, för att underlätta för familjer att hantera livspusslet. Ekonomiska åtstramningar och söndertrasandet av de skyddsnät som tidigare har erbjudits av staten, åtminstone i vissa delar av världen, har inneburit att människor får sätta sitt hopp till nära och kära. Äldre personer utan möjligheter att betala för tillägg för att göra den nedbantade äldrevården dräglig får hoppas att en släkting erbjuder omsorg. Barnet som går i en alltmer pressad skola, med stora klasser och få resurser, har tur om det har anhöriga som har tid att tillbringa eftermiddagen vid vardagsrumsbordet och traggla bokstäver och siffror. Vad vi ser är en refamilialisering av den omsorg som tidigare varit samhällets ansvar. Det är främst kvinnor som står för den ökade arbetsbördan.

I kölvattnet av denna återgång till familjen har den feministiska familjekritiken fått ett uppsving. Denna proklamerar – med avstamp i Marx, Engels och Luxemburg – att familjen måste upphävas eftersom den är en förutsättning för kapitalismen. Inom den marxistisk-feministiska familjekritiken framhålls kärnfamiljen som en social form som växte fram under kapitalismen i och med dess radikala åtskiljande av den ekonomiska och den privata sfären. Här separeras produktivt avlönat arbete och reproduktivt oavlönat hemarbete. Samtidigt är kapitalet beroende av det oavlönade arbete och den reproduktion av arbetare som sker i familjen. Detta arbete är, som Nancy Fraser beskriver det, ett av kapitalismens icke-erkända villkor. Förutom att beskrivas som en grundbult i den kapitalistiska ackumulationsprocessen kritiseras kärnfamiljens ideologiska funktion. Kärnfamiljen kritiseras bland annat för att naturalisera hierarkier och maktrelationer. Till exempel beskrivs kvinnans hemarbete som en syssla som hon utför på grund av kärlek, snarare än som ett resultat av kapitalismens könade arbetsdelning. Kärnfamiljen anklagas även för att generera en individualistisk personlighetsstruktur och distansera oss från alternativa former av social tillvaro vilket i förlängningen resulterar i ett minskat samhällsengagemang.

I tidskriften Röda rummet har jag i flera texter invänt mot familjekritiken och särskilt pekat på dess oförmåga att förstå kapitalismens flexibilitet och elasticitet. Även om både samtida och historiska former av kapitalism har närt sig på familjen och dess patriarkala ramverk, både genom det obetalda arbete som sker inom familjen och genom den sociala tribalism som familjen kan producera, så menar jag att kapitalismen de facto inte behöver familjen. Vad den behöver är obetalt arbete och reproduktion, och som alla vet så är reproduktionen av liv inte längre beroende av enheten mamma, pappa och barn.

I ett kapitalistiskt samhälle är risken att våra individuella relationer stärker vår isolering och inbundenhet.

I Kina stoltserar man rentav med uppfinnandet av artificiella livmödrar där musembryon placeras i en rad kuber fyllda med näringslösning. Det obetalda arbetet kan dessutom ske lika väl i en kärnfamilj som inom ett queert kollektiv. Med andra ord: familjen är inte problemet och avskaffandet av den kan alltså inte vara lösningen.

Men om utopin inte bör vara upphävandet av familjen, vad bör den vara då? Min vision är både modest och radikal. Modest i meningen att den inte handlar om att upphäva eller fullständigt transformera familjen. Radikal i meningen att möjligheterna för närande familjer är beroende av en samhällsordning som inte är tärande.

Min utopi handlar på inget sätt om bevarandet av kärnfamiljen så som vi oftast tänker den – mamma, pappa och (helst två) barn. Den feministiska och den queera kritiken av patriarkatet och den heterosexuella kärnfamiljsnormen är central, men inte för att den hotar kapitalismen, utan för att den öppnar upp för fler möjligheter att leva sitt liv och etablera nära band. Kritiken mot den heterosexuella kärnfamiljsnormen bör också kombineras med en kritik mot föreställningen om ”rätten” till barn. Barn ska inte kunna köpas via surrogatmoderskap, vare sig av heterosexuella eller homosexuella par, och adoptioner ska vara strikt reglerade. Samtidigt bör biologiska föräldrars rättigheter inte trumfa barns rättigheter. Med andra ord behöver det straffrättsliga skyddet för barn stärkas, och möjligheten att få växa upp i en trygg miljö – där fosterbarn inte ska flyttas fram och tillbaka mellan fosterfamilj och biologisk familj – är viktigare än att en strävan att ”återföra” barnet till den biologiska familjen, som vore denna enhet ett mål i sig självt.

I sin kritik av kärnfamiljens hegemoni har queerrörelsen samtidigt etablerat alternativa eller ”självvalda” familjer. Vissa skulle kanske mena att detta är ett tecken på att inte ens queerrörelsen lyckas frigöra sig från familjehegemonins fasta grepp. Jag menar i stället att utformandet av alternativa familjer pekar på en existentiell eller kanske psykologisk dimension som förmedlar att familjen – och här begränsar jag givetvis inte mitt argument enbart till en klassisk heterosexuell kärnfamilj – inte bara är en ideologisk konstruktion som tjänar det ena eller andra systemet, utan att familjen också fyller andra behov som behöver mötas, oavsett vilket samhälle vi lever i. Jag tänker på behovet platser där vi inte främst fostras som politiska varelser utan har möjlighet att få all den uppmärksamhet, omsorg och erkännande som vi faktiskt bara kan få av människor som står oss riktigt nära, som i en kärleksrelation, en nära vänskapsrelation eller i en familj. Givetvis kan alla dessa relationer också bära på sin motsats. När samhället stängdes ned under coronapandemin for många barn och kvinnor illa. Hemmet kan vara en livsfarlig plats. Särskilt om det bor en man i det. Men det är trots allt genom dessa relationer som vi har möjligheten att erkännas och älskas.

I ett kapitalistiskt samhälle är risken att våra individuella relationer stärker vår isolering och inbundenhet, och att det arbete som utförs inom familjen utnyttjas av kapitalet. I ett patriarkalt samhälle kan familjen vara ett kvinnofängelse snarare än en trygg hamn. Men jag är inte alls övertygad om att detta är fallet i en annan samhällsordning. Målet bör inte vara att avskaffa familjen, utan att skapa en samhällsordning där familjen inte behöver avskaffas och i stället kan vara mer än ett andrum, en vila, en sista tillflyktsplats – ett feministiskt och socialistiskt samhälle där familjens (och kvinnors) omsorg inte exproprieras. En modest familjeutopi behöver med andra ord en radikal samhällsutopi.