“Marking Time” ställer frågor om vad som händer när disciplineringsmekanismerna privatiseras. Jonatan Habib Engqvist har sett en ovanlig utställning med intagnas perspektiv.
Från den stökiga gatans trettiogradiga värme kliver jag rakt in i Mark Loughneys Pyrrhic defeat: A visual study of mass incarceration (2014–). Ett tyst, luftkonditionerat rum där 725 porträtt, ett per dag, av konstnärens medfångar i bläck och blyerts på skrivarpapper tapetserar väggarna i genomskinliga plastfickor. I de teckningar som gjorts under pandemin bär de mask. Ordet ”nedstängning” får dubbel betydelse i fängelset. Även om mängden porträtt är obetydlig jämfört med USA:s drygt 2 miljoner frihetsberövade, kan verket lätt ses som ett försök att ge ett ansikte åt dem som osynliggörs av fängelsesystemet. Eller ett svar på hur bildskapande – genom fantombilder, videoövervakning, fingeravtryck, DNA-tester, ogrundade rekonstruktioner eller andra rättsmedicinska fantasier – kan framställa människor som lämpliga objekt för inlåsning, eller än värre.
Verket ingår i en grupputställning, Marking time: age of mass incarceration, som öppnade under pandemin 2020 på Moma PS i New York och har sedan turnerat vidare i USA. Utgångspunkten är Nicole Fleetwoods, professorn i kultur och media, bok med samma titel. Att se den på Schomburg center for research in black culture i Harlem förstärker insikten om såväl strukturella som rasistiska aspekter av det amerikanska rättsväsendet. Schomburg är en forskningsavdelning som tillhör New York public library, och en av världens ledande kulturinstitutioner som ägnar sig åt bevarande, forskning och tolkning av material inriktat på afroamerikansk och afrikansk diaspora.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Fängelsesystemet är konstruerat för att bryta ned såväl individualitet som agens hos fången. Fleetwood hänvisar i sin bok till människorättsaktivisten och professorn Angela Davis. Davis visar hur populära representationer på fängelsetema presenterar ”inövade bilder” som till stor del koreograferats av staten: förbrytarfoton, celler, galler, taggtråd. Bilder som främjar uppfattningen av fängelset som avlägset snarare än som del av det moderna livet, bilder som förnekar rätten till intimitet, relationer och politisk handling. Konstnärer som Goodman, skriver Fleetwood, utmanar den ”normativa åskådarrelationen” med fängslade människor som ”legitimerar deras tillfångatagande och uteslutning.” Jag tänker att om Davis, och även Foucaults Övervakning och straff ställde frågan vilken roll fängelsesystemet spelar i ett övervakningssamhälle genom att lyfta fram skiftet från bestraffning till övervakning och hur vi har gått över till att disciplinera oss själva, kanske vi i dag bör ställa frågan om vad som händer när många av mekanismerna har privatiserats.
Även om inte all politisk konst i utställningen är lika direkt instrumentell, kopplar flera verk massfängslandet till slaveriet.
I utställningen ingår konstnärer som är frihetsberövade eller som tidigare varit det, deras familjer och vänner, tillsammans med konstnärer som på olika sätt arbetat med fångar. På så vis kartläggs det som Fleetwood kallar ”fångenskapets estetik”, ”carceral esthetics”, med hänvisning till hur det amerikanska fängelseindustriella komplexet påverkar kulturproduktion, och hur artefakterna i dessa miljöer tecknar en bild av samhället i stort. Som när Sable Elyse Smith, vars far blev dömd på livstid då hon var tio år gammal, skapar geometriska skulpturer av besöksmöbler och brickor. Eller när Henry Frank i sin serie Mind prison framställer modeller av besöksrum, transportbussar och en rastgård av lego. Miniatyren återkommer även hos den felaktigt dömde Dean Gillispie. Han avtjänade 20 år för brott han inte begått, och byggde under sin fångenskap dussintals modeller från sin arbetarklassbarndom: bensinstationer i miniatyr, biografer och vägkrogar, som Airstream-campern Spiz’s Dinette (1998) som tillverkats av glasspinnar, tepåsar och folie från cigarettpaket.
Ojure Lutalo arresterades 1975 i samband med ett bankrån vars syfte var att skaffa pengar till en svart revolutionär grupp och han tillbringade stora delar av sina 22 år i isoleringscell där han producerade hundratals textintensiva collage som protesterar mot institutionell rasism. I videointervjun som ingår i utställningen framhåller han helt enkelt att han sysslar med ”visuell propaganda”.
Även om inte all politisk konst i utställningen är lika direkt instrumentell, kopplar flera verk massfängslandet till slaveriet. I en målning av Jared Owens överlagras en planritning av ett fängelse med genomskärningsbilden ett slavskepp. Keith Calhoun och Chandra McCormick dokumenterar vardagen på Angola Penitentiary i Louisiana, med svartvita fotografier som lika gärna kunde varit från det bomullsplantage som låg på samma plats på 1800-talet.
Till slut är det i Larry Cooks serie stora fotografier, Visiting rooms, som relationen mellan in- och utsida framträder som starkast. De stora fotografierna är tagna i besöksrum: ett provisoriskt andrum för de lyckligt lottade som får besök av släkt och vänner, och där familjeporträtt ofta uppmuntras. Men Cook har porträtterat de intagna ensamma, i sina snyggaste kläder, framför simulerade bakgrunder: havsutsikt, bil i månsken eller skyline. De poserar på huk – stolta, starka, maskulina – och samtidigt bortvända. De ser på de konstruerade landskapen medan de både anonymiseras och vägrar möta min blick.
